I gårdagens tidning berättade en handläggare vid Försäkringskassan Globen hur ledningen ligger på de anställda för att öka antalet avslag på sjukpenning. Och avslagen ökar – i hela landet. Inte minst vid dag 180 när behovet av rehabilitering för många sjuka är som störst, enligt Tom Aspengren, förbundsjurist vid LO/TCO Rättskydd.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det finns två sätt att få ner sjukpenningtalet. Antingen rehabilitera människor eller öka avslagen. Rehabilitering kostar pengar och tar tid, så det enklaste är att öka avslagen om målet om ett sjukpenningtal på 9,0 ska nås till 2020, säger han.
Myndigheten är på god väg. Sjukpenningtalet sjönk från 10,8 år 2016 till 10,1 förra året.
– Att sjukpenningtalet sjunker snabbt beror helt på myndighetens godtyckliga styrning av sjukintygens innehåll, deras märkliga tolkning av befintlig rättspraxis och deras egna interna regler, menar Tom Aspengren.
Sjukintyg
Lagen säger ingenting om vad ett sjukintyg ska innehålla eller hur det ska vara utformat. Men Försäkringskassan har infört egna regler som styr intygens utformning.
Reglerna bygger enligt Tom Aspengren på tre förslag som lanserades i en statlig utredning 2009, förslag som aldrig klubbades igenom i riksdagen. I linje med utredningen kräver Försäkringskassan för det första att sjukintygen ska bygga på den så kallade DFA-kedjan (Diagnos, Funktionsnedsättning, Aktivitetsbegränsning). Det ställer stora krav på läkarna – krav de enligt lag inte behöver följa och som ofta medför att sjuka får avslag.
– Om läkaren brustit i sin beskrivning av exempelvis aktivitetsbegränsningen i ett intyg så blir det avslag, säger Tom Aspengren.
Ett annat begrepp som fördes fram i den skrotade utredningen är ”medicinska förutsättningar för arbete” - MFA. Inte heller MFA nämns i några rättskällor.
– Det är fortfarande arbetsförmågans nedsättning jämfört med den arbetsförmåga den försäkrade hade innan sjukdomen som Försäkringskassan ska bedöma. En bedömning av MFA är att jämföra med en behovsprövning, och sjukförsäkringen är ingen behovsprövad ersättning, utan en rättighetslagstiftning, kommenterar Ruth Mannelqvist, professor vid Juridiska institutionen på Umeå universitet.
Precis som föräldrar har rätt till barnbidrag oavsett behov har sjuka rätt till sjukpenning om de inte klarar av att utföra sitt arbete.
Men istället för att bedöma om den försäkrade klarar ett visst arbete utgår Försäkringskassan från begreppet ”medicinska förutsättningar för arbete” i sin bedömning av rätten till sjukpenning, enligt Tom Aspengren.
– De begär en beskrivning av hur vissa förutbestämda förmågor, som att gå eller stå, är nedsatta. Varje förmåga delas sedan in i fem nivåer och poängsätts. Problemet är att läkarna varken har skyldighet eller utbildning för att skriva sina intyg enligt det här verktyget. Och poängen säger inget om den inte kopplas till ett verkligt arbete, säger Tom Aspengren.
Inga hänvisningar till rättskällor
Den så kallade DFA-kedjan hänger ihop med MFA. Där är punkten ”aktivitetsbegränsning” särskilt problematisk, enligt juristerna.
– Aktivitet är inte detsamma som arbetsförmåga och är inte juridiskt relevant, säger Ruth Mannelqvist.
Ändå är aktivitetsbegränsningen en av Försäkringskassans främsta käpphästar.
– Istället för att fråga läkaren om den försäkrades möjlighet att utföra ett visst arbete frågar handläggaren hur sjukdomens aktivitetsbegränsningar ser ut. Men att en försäkrad inte kan lyfta högerarmen säger, precis som i fallet med poängmallen i MFA, inget om arbetsförmågan om inte svårigheterna jämförs mot ett konkret arbete, säger Tom Aspengren.
Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist har inte tid för intervju, men skriver i mejlsvar att Försäkringskassan ”givetvis inte har några egna regler” utan stöd i lag.
På den uttalade frågan var i lagen stödet för tillämpningen av MFA och DFA-kedjan finns, hänvisar hon inte till några rättskällor.
Bristande rättssäkerhet
Det som gör det riktigt svårt att hävda att Försäkringskassans bedömningar är rättssäkra är begreppet ”normalt förekommande arbete”, som arbetsförmågan prövas mot vid dag 180.
Begreppet definieras inte i lag, men enligt ett domstolsprejudikat från 2008 ska det vara ett arbete med krav på ”normal prestation” och ”ingen eller ringa” anpassning för att den sjuke ska klara av det.
– Man säger att sjuka kan arbeta. Ja, det kan vissa, om arbetet är anpassat med mindre stress, fysiskt lätt, lägre kognitiva krav och så vidare. Hur stämmer det med ”ringa anpassning”? säger Tom Aspengren.
– Försäkringskassan borde tvingas precisera vilket faktiskt arbete de menar att den sjuke klarar trots sin sjukdom. Bara så går det att se om beslutet är förenligt med Högsta förvaltningsdomstolens prejudikat, säger Tom Aspengren.
Varför uppmärksammar inte domstolarna att Försäkringskassan inte följer lagar och regler?
– Domstolarna följer Försäkringskassan. Deras normer har fått genomslag även i förvaltningsrätten, säger Tom Aspengren.
Läs också: "Oron över ekonomin har gjort mig sämre"
