"Jag hoppas de inte glömmer bort oss”

Sari Soffiantini har varit yrkesverksam i över 25 år. Trots det har hon lägre lön än de flesta. Som barnskötare tillhör hon den yrkesgrupp som blivit de stora förlorarna i lönegapets Sverige. "Min lön skulle inte räcka om jag vore ensamstående. Även om jag jobbade heltid hade det nog blivit väldigt knapert."

Efter att ha jobbat outbildad inom förskolan i nära sju år valde Sari Soffiantini att utbilda sig till barnskötare. Nu jobbar hon deltid på en förskola i Stockholm. På hennes avdelning är de fyra som jobbar, varav tre jobbar heltid.

– Ibland hinner man inte med de uppgifter som ska göras under tiden man är här. Det är många barn som tas hand om och mycket som måste hinnas med, man räcker inte till alla gånger, säger hon.

De växande sprickorna på arbetsmarknaden syns inom hennes bransch. På senare år, sedan den reviderade läroplanen trädde i kraft 2010, har barnskötaryrket halkat efter förskolläraryrket. Förskolan har blivit en allt mer professionell verksamhet i och med att läroplanen är knuten till skolans läroplan.

– Förskollärarna har det övergripande ansvaret för att verksamheten fungerar. Men vi tillsammans som arbetslag jobbar mot målen i läroplanen, säger Sari.

Med ett övergripande ansvar och längre utbildning har förskollärarnas lönepåslag, liksom andra tjänstemannagrupper, dragit iväg jämfört med barnskötarna.

Hur ser du på att barnskötare är ett låglöneyrke?

– Det är såklart väldigt tråkigt. På sikt känner jag att jag vill att barnskötaryrket ska få finnas kvar, men det känns som att det kommer att försvinna. Jag tror att man blir mindre och mindre attraktiv som barnskötare, vi har halkat efter förskollärarna. Som barnskötare har du ju gått en kortare utbildning jämfört med förskollärarna, säger Sari.

Hur ser din ekonomiska situation ut?

– Det är tur att jag har en man hemma som också jobbar så vi kan dela på kostnaderna. Min lön skulle inte räcka om jag vore ensamstående. Även om jag jobbade heltid hade det nog blivit väldigt knapert.