Siffror från Arbetsmiljöverket visar att antalet anmälningar om kränkande särbehandling de senaste åren legat omkring 650-700 per år. Förra året steg de till 887 och hittills i år har 956 anmälningar kommit in. Anmälningsstatistiken säger dock lite om problemets verkliga storlek, enligt Börje Eriksson, författare till nyutkomna boken Bakom leendet – Om skadliga processer i arbetslivet och vad som kan förändras.

– Det finns en rad olika faktorer som gör att den drabbade undviker att anmäla, säger han.

En arbetsskaderapport uppfattas ofta som en krigsförklaring mot arbetsgivaren. Den gör det svårt att stanna på jobbet och kan också riskera framtida anställningar. För att få ett hum om problemets omfattning är det mer klargörande att titta på Försäkringskassans statistik över psykisk ohälsa.

– På 1990-talet grundade sig sjukersättningarna till övervägande del på fysiska orsaker. Idag är de fem vanligaste orsakerna psykiska, den vanligaste är akut stressreaktion, säger Börje Eriksson.

Kollektivet mot individen

Arbetslivsdelegationen visade redan 1999 att 10 000-30 000 långtidssjukskrivningar per år beror på mobbning och trakasserier och att 100–300 personer årligen tar sitt liv av samma orsak.

– Det finns beskrivningar av problemen, men det ställs inga krav på att förbättra situationen. Istället finns starka ekonomiska intressen från både staten, arbetsgivarna och fackförbunden att inte påvisa sambanden mellan dålig psykosocial miljö på arbetsplatsen och ohälsa, trots att de är tydliga, säger Börje Eriksson.

Arbetsskadeförsäkringen infördespå 1970-talet och är i första hand inriktad på fysiska skador. Men sedan 1990-talet är inte de fysiska skadorna det stora problemet.

– Försäkringen innebar att man tog bort möjligheten att driva skadeståndsprocesser för att få ersättning från arbetsgivaren. Den gäller inte heller skador till följd av konflikt på arbetsplatsen, säger Börje Eriksson.

I många andra länder är arbetsgivare rädda att hängas ut och för att förlora ekonomiskt i skadeståndsprocesser.

– Sverige valde istället att skydda företagens och kollektivets intressen – på bekostnad av individens. Kostnaderna ska hållas nere – det gynnar alla. Den som blir sjuk kostar och blir därmed ett hot, säger Börje Eriksson.

Arbetsmiljölagstiftningen speglar intressekonflikten. Individen ges få möjligheter att komma till tals.

– Forskningen visar att orsakerna till mobbning finns i arbetsplatsens struktur, ledarskap och organisation – inte hos individen. Facket ska företräda den anställdes intressen, men det är svårt för en enskild facklig ombudsman i beroendeställning att kräva åtgärder när det gäller arbetsgivarens organisation, säger Björn Eriksson.

Fackförbundet Vision har tagit fram kompletterande lagförslag i syfte att stärka individens rätt. Arbetsmiljöverket förändrar nu föreskriften om kränkande särbehandling i arbetslivet.

– Men insatserna som föreslås ger fortfarande ingen upprättelse till individen, säger Carola Löfstrand, ombudsman på Vision.

Låtsas inte om problemen

I Norge står de frågande till hur problemet hanteras i Sverige. När den norske forskaren Helge Hoel sa i DN 2010 att individen i Sverige riskerar att arbetsgivaren tillsammans med fackföreningen kommer överens bakom hens rygg så bemöttes aldrig kritiken.

– Vi saknar en konstruktiv diskussion. Arbetslivsinstitutet lades ner 2007 trots att man visste om den ökande psykiska ohälsan i arbetslivet. Vi vill inte låtsas om problemen, säger Börje Eriksson.

Norrmännen valde istället att föra fram mobbningen i ljuset. 500 oberoende ”faktagranskare” har fått till uppgift att undersöka vad som hänt när problem uppstår på en arbetsplats – idag är problemen halverade i Norge.

Börje Eriksson säger att vi måste börja se problematiken som ett samhällsproblem.

– Dagens system med små möjligheter för individen att försvara sig och ett regelverk utformat för att trolla bort ansvaret gör att utvecklingen förvärras – det är det ingen som tjänar på i längden.

Elin mobbades av ledningen

Elin sade ifrån om den hierarkiska arbetsmiljön vid sitt jobb på en statlig myndighet. Det ledde till att hon, liksom andra på arbetsplatsen som varit kritiska, utsattes för kränkande särbehandling.

– Det existerar inte något stöd i en sådan här situation, säger Elin.

Det hela började när en ny chef tillträdde, och Elin samtidigt blev skyddsombud på sitt jobb vid en statlig myndighet i Mellansverige. Elin tog upp de arbetsmiljöproblem som hon menade fanns på jobbet – bland annat att det rådde en starkt hierarkisk struktur och att flera medarbetare blev mobbade av ledningen.

– Jag ville bara ha en dialog mellan cheferna och oss andra, och såg ingen motsättning i det själv. Det behövdes en arbetsmiljögrupp för att diskutera de här frågorna enligt mig, så att vi skulle kunna bygga upp ett samarbete och få det bättre. Jag stod upp för andra som blivit utsatta. Men det medförde att jag började betraktas som ett hot, säger Elin.

Blev omplacerad

Hennes kritik ledde till att hon själv började bli utsatt för mobbning från ledningen, likt de andra som tidigare yttrat sig om villkoren.

– Jag blev detaljkontrollerad i varenda arbetsuppgift, ingenting dög helt plötsligt. Chefen sa uttryckligen att de saker jag gjorde var dåliga. Sedan fick jag heller ingen löneförhöjning, med hänvisning till att jag var ”otrevlig” och inte skötte mitt jobb.

Det slutade med att Elin blev omplacerad till en annan position. Där har hon enligt egen utsago sämre arbetsuppgifter och inte heller någon insyn i ledningens agerande. Därmed kan hon inte heller kritisera dem på samma sätt. Hela situationen ledde till att Elin mådde så dåligt att hon sjukskrev sig inför sommaren. Nu är hon tillbaka på jobbet, men letar efter ett nytt arbete eftersom hon vantrivs så mycket. Stödet för henne och andra personer som blir utsatta för kränkande särbehandling är i princip obefintligt, menar hon.

– Det existerar inte. I mina ögon har varken facket eller myndigheter stått upp för mig. Och de här destruktiva krafterna kan ju fortsätta att härja fritt på en arbetsplats om det inte finns någon som motsätter sig dem. Jag förstår inte hur detta kan få pågå, en sådan här miljö är inte positiv för någon. Inte heller för de som mobbar.

Till följd av omständigheterna har Elin valt att inte fortsätta som skyddsombud vid sin arbetsplats.

– Det finns inte på kartan att jag någonsin kommer vara det igen, det har bara förstört min karriär. Den enda roll man får som skyddsombud är att bli slagpåse, och jag upplever att jag varken har fått backning av facket eller några myndigheter.

Fotnot: Elin vill vara anonym och heter egentligen någonting annat.

Dagens ETC har sökt arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) utan resultat.