Det är supervalår och det offentliga rummet har tapetserats med politiska budskap. Morgonpendlare möts av en bild på Liberalernas Jan Björklund i kollektivtrafiken. ”Feminism utan socialism”, står det på kampanjskylten. Hans slips är lila.
Plötsligt vill alla politiker prata jämställdhet. Det går rakt igenom blockgränserna och enda ut på den yttersta högerkanten. Till och med Sverigedemokraternas kvinnoförbund ger sig in i debatten inför EU-valet. Det är bikinis, bar hud och ”Nej till extremfeminism”. Kampanjvideon väcker ramaskri.
Det går heller inte att missa de rosa affischerna. Feministiskt initiativ (Fi) fick 5,49 procent i EU-valet och har nu siktet inställt på att komma in i riksdagen. Sociala medier fylls med bilder från Gudrun Schymans homepartys och rubriker som "Drömläge" dyker upp i tidningar.
– Jag tror inte att jämställdhetsfrågan hade fått samma uppmärksamhet utan Fi. Det handlar om att få medieutrymme genom att haka på de frågor som är på agendan, säger Kajsa Falasca, som forskar i politisk kommunikation.
Statsvetaren Lenita Freidenvall är inne på samma spår
– Jag tror dels att det handlar om att partierna alltid vill profilera sig i val, men också att de tvingades förhålla sig till Fi:s framgång i EU-valet.
Ljudet från tidningssidor som vänds, fingrar som snabbt rör sig över de stationära datorernas tangenter och lågmälda röster vid receptionen. I övrigt bryter inget tystnaden på Stadsbibliotekets tidningsavdelning i Stockholm.
En sökning på jämställdhet, feminism och närliggande ord ger närmare 23 000 träffar för år 2014 i bibliotekets digitala tidningsarkiv.
– När det skrivs mycket om ett parti skrivs det också mycket om deras politik. Då sätts frågan på dagordningen och blir viktig, kommenterar Kajsa Falasca.
Året därefter minskar det med cirka 4 000 träffar. Det är oklart hur mycket de här siffrorna egentligen säger, men Kajsa Falasca bekräftar bilden av att uppmärksamheten i medierna började riktas mot annat håll efter valet.
– Det som har hänt det senaste året är att många frågor har kommit i skymundan på grund av världsläget och flyktingkatastrofen. Men regeringen har flera gånger försökt lyfta att de har en feministisk politik.
Tillbaka till 2014. Fi sätter fast rosa pappersglasögon på de andra partiernas kampanjaffischer med budskapet ”Låt dem sitta kvar efter valet också”.
I dag tycker Clara Berglund, generalsekreterare på Sveriges Kvinnolobby, att regeringen och oppositionen har tappat fokus. Att det främst verkar ha varit ett taktiskt drag att kalla sig för feminist.
– Vi tycker att det är tydligt att jämställdhet och feminism bara är en bricka i ett spel som man använder när man tror att det ska gynna en.
Hon berättar att kvinnoorganisationerna gladde sig åt uttalandena under valrörelsen och i den första regeringsförklaringen. Även om regeringen bland annat har fått igenom en extra öronmärkt föräldramånad är besvikelsen ett faktum.
– Visserligen har regeringen ett svårt parlamentariskt läge, men det är tydligt att de har skapat väldigt höga förväntningar på sig själva, och de har inte klarat av att leva upp till dem.
– Det finns en stark längtan efter den stora strukturella reformen.
Paraplyorganisationen skickade nyligen en skuggrapport till FN, som var fjärde år utreder hur världens länder lever upp till kvinnokonventionen CEDAW.
Sveriges kvinnolobby lyfter både upp positiva och negativa exempel i skuggrapporten. Jämställdhetsperspektiven ska genomsyra regeringens alla processer och beslut, men nätverket menar att det saknas effektiva metoder for samordning, uppföljning och ansvarsutkrävande. Man kräver därför att en jämställdhetsmyndighet inrättas.
Där finns också kritik mot mer specifika frågor. Enligt Clara Berglund rör en av de skarpaste att kvinnor drabbas hårt av restriktionerna mot familjeåterförening för flyktingar.
– Män är överrepresenterade bland dem som söker asyl, men man pratar ända inte om det som en jämställdhetsfråga.
Hos oppositionen går det att se att det lades mer motioner kring bland annat jämställdhet och kvinnors rättigheter 2015 än året innan. Men Clara Berglund vill inte dra för stora växlar på det.
– Det är jättebra om det är så, men ofta är det enskilda ledamöter som brinner för något särskilt ämne som skriver många motioner. Jag törs inte säga om det är ett tecken på en utveckling.
Clara Berglund anser att ”Fi absolut var en motor som gjorde jämställdhet till en viktig valfråga”, samtidigt som hon menar att man ur ett längre perspektiv måste se att hela kvinnorörelsen har bidragit till ett växande fokus på jämställdhet och feminism.
Samtidigt ifrågasätter hon vilka konsekvenser det kan ge om politikerna senare inte lever upp till sina uttalanden om jämställdhet.
– Om alla partier kallar sig för feministiska, gör det begreppet mer urvattnat? Det är jättebra att alla kallar sig för feminister. Men om vi tillåter att alla är feminister utan att de för den sakens skull driver en politik för ökad jämställdhet så spelar det ju ingen roll vad de kallar sig.
En feministisk politik är däremot inget nytt. Den senaste tydliga vågen infann sig under det tidiga 1990-talet. "Hela lönen – halva makten", skanderade Stödstrumporna. Målet var att öka antalet kvinnor på de politiska listorna inför riksdagsvalet 1994.
– Jag tror att Stödstrumporna påverkade diskussionerna om jämställdhet. De fungerade bland annat som blåslampor som fick fart på partierna att ta itu med frågor gällande bland annat könsfördelningen på partilistorna, säger statsvetaren Lenita Freidenvall.
Väljarna själva har rankat jämställdhetsfrågan olika högt under de senaste åren. Det blir tyst ett tag i telefonluren när Kajsa Falasca letar fram siffror från vallokalsundersökningarna. Sedan börjar hon läsa upp dem: 2002 – plats åtta, 2006 och 2010 – plats nio, 2014 – plats sju. Kajsa Falasca förklarar det med att medierna påverkar vad vi tycker är viktigt.
– Det var tydligt 2014 när Fi gick framåt i opinionen och deras frågor blev aktuella i medierna.
Framför mig på datorn syns ett diagram över hur många som har sökt på feminism på Google. Topparna är som högst i september 2014, men är också tydliga i april 2004 och när FI bildades 2005.
Medias granskning av Fi såg däremot annorlunda ut i början. Exempelvis kallade Borås tidning Fi för ett ”radikalfeministiskt vänsterprojekt” och i en Expressen-ledare refereras Fi-medlemmarna som ”fiorna” efter att de hållit en presskonferens. Mediedrevet var störst mot styrelsemedlemmen och genusforskaren Tiina Rosenberg, som utsågs till rikshäxa efter uttalanden som att ”kvinnor som ligger med män är könsförrädare”. Efter sitt avhopp berättade hon i en DN-intervju om de hot och trakasserier som hon fått utstå.
Clara Berglund från Sveriges Kvinnolobby tror inte att mediebevakningen gav allmänheten en mer negativ syn på feminism.
– Jag tror inte att smutskastningskampanjer kan stoppa feminismen, och jag tror att människor kan se bort medias skriverier mer än vad vi kanske tror.
Hon fortsätter:
– Det finns alltid krafter som är ivriga att ifrågasätta jämställdhetsarbetet och som känner sig hotade när feminismen får ta plats. Jag tror det bästa vi kan göra är att inte ge dem för stort utrymme och i stället fokusera på det vi vill göra.
Clara Berglund upplever att det fortfarande finns ett stort intresse för jämställdhetsfrågor och feminism bland allmänheten. Hon förutspår att frågorna även kommer att vara på ropet i nästa valrörelse.
– Jag tror att jämställdhet kommer att vara en stor fråga i nästa val. Antingen för att regeringen har vågat genomföra modig feministisk reform, eller för att det kommer att finnas en besvikelse över att de inte har gjort det.
Fotnot: ETC har sökt regeringen för en kommentar men har inte hunnit få en innan denna tidnings pressläggning.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
