De senaste veckorna har transfrågor gått varma i den kulturdebatten. Tio artiklar på Aftonbladets kultursida än så länge, åtta artiklar på Expressens kultursida och ett antal inspel i andra forum och medier, och upprörda känslor på sociala medier. Det började med en text av författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman.

Enligt den ena sidan i debatten handlar den om det här: Att synen på kön håller på att förändras och vad det får för konsekvenser för samhället.

---

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

---

Den andra sidan menar att debatten ifrågasätter och misstänkliggör transpersoner.

Kajsa Ekis Ekman ställde ett antal frågor kring vad som händer om kön frikopplas från biologi. Vad händer i fängelser, på kvinnojourer, i omklädningsrum och inom sporten om kön bli upp till var och en att definiera, frågade hon sig. Texten fick snabbt kritik.

Flera kritiker menade att Kajsa Ekis Ekmans text byggde på myter och skräckpropaganda, där framför allt transkvinnor målades upp som ett hot inom kvinnliga miljöer och utrymmen. Texten kritiserades också för att bygga på så kallad halmgubbeargumentation, att den konstruerade en falsk bild för att sedan argumentera mot den. Ingen vill operera barn och få skulle påstå att det var transfobi att inte vilja ha sex med en kvinna som har kvar sin penis, skrev Maria Ramnehill i Göteborgsposten.

”Däremot protesterar många när någon säger att en kvinna som har en relation med en transkvinna inte kan vara lesbisk. För varje myt som artikeln sprider kan man alltid hitta någon i ett undangömt hörn av internet som säger precis det, men att låta ytterligheter och marginalfenomen, representera alla transpersoner är både underligt och galet”, fortsatte hon.

Varnar för drev

Flera kritiker lyfte att det inte finns någon sammanhållen ”trans­ideologi”, det finns mängder av olika syn på kön även bland transpersoner. Tre transfeminister, Lukas Romson, Signe Krantz och Gabrielle De Bourg, lyfte fram att frågan om att erkänna transpersoners könsidentitet inte handlar om att transpersoner ”väljer kön”, lika lite som någon väljer att vara homosexuell.

Maria Ramnehill varnade i sin text vidare för ett debattklimat där feminister drevar mot varandra.

”Jag vill inte att den infekterade och destruktiva diskussionen om transpersoners plats i feminismen som förs i USA och Storbritannien, där små grupper av feminister hotar, hatar och drevar mot varandra, tar sig till Sverige”, skrev hon.

Det här är inte första gången som transpersoners närvaro debatterats inom den feministiska rörelsen, bland annat har det varit en het fråga inom Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, som slutligen landade, som så många andra feministiska sammanhang, i att alla som definierar sig som kvinnor är välkomna på jourerna.

Roks valde härom veckan att avboka Kajsa Ekis Ekman från en konferens om pornografi, med hänvisning till att artiklarna gick emot Roks policy om att välkomna alla som definierar sig som kvinnor. Ett beslut som även det blev omdebatterat och även personer som varit kritiska till Kajsa Ekis Ekmans texter vände sig emot.

”Mer kunskap – mindre debatt”

Yolanda Aurora Bohm är spoken wordartist, aktuell med debutboken ”Ikon”, transaktivist och hon är trött på debatten, som hon menar ifrågasätter transpersoners existens. ETC träffar henne för att över en kopp varm choklad debattera debatten.

– Ställ alla de svåra frågorna, så ska du få alla de lätta svaren, säger hon när vi slår oss ned.

Hur ser du på den debatt som har rasat de senaste veckorna?

– Jag tänker att det finns en missriktad vilja från debattörer, att för att få upp en kunskapsnivå eller för att upplysa folk, så behöver man föra en debatt med motsättningar mellan olika sidor. Egentligen handlar det bara om att man behöver få fram kunskap. Det behövs inte stridigheter för att ta fram det som behöver komma fram. Att bli omdebatterad på det här sättet är en av anledningarna att transfolk mår dåligt, att det måste debatteras vad man ska göra av oss när vi är åbäken i maskineriet, innan man kan diskutera rättigheter.

– Jag tänker att det som händer är att folk för flera debatter samtidigt. Delvis är det ”transdebatten”, alltså ”vad ska vi göra med transpersonerna?”. Som ju finns, inte bara på ett teoretiskt plan. Den andra är ”vad är kön?”. Och det är i sig två olika diskussioner. Vad är könsidentitet och var kommer könsidentitet ifrån? Och hur görs kön människor emellan? Nu diskuteras allt huller om buller, och när diskussionen dessutom kommer med extrema exempel, som inte är representativa, så är det ännu svårare.

Varför är det en så explosiv fråga tror du?

– Jag tänker att det alltid blir så när en förtryckt grupp gör framsteg, så blir folk rädda. Men det är inte så att bara för att en grupp får mer rättigheter så får andra mindre. Exakt det argumentet förs fram av den breda feministiska rörelsen, att bara för att kvinnor får mer rättigheter betyder inte det att män får färre. Det är exakt samma grej som vi som är trans säger till feminism som enbart vänder sig till ciskvinnor, bara för att vi gör framsteg betyder inte det att ni blir av med något. Det betyder bara att vi begår självmord och steriliseras i mindre utsträckning.

På tvärs mot feministisk teori?

Utöver diskussionen om rätten att själv definiera sitt kön har debatten även innehållit en diskussion om vad transerfarenheten betyder för feministisk teori.

Nina Björk skrev i ett inlägg i debatten om hur transerfarenheten krockar med vissa tidigare feministiska tankar och teorier om kön, som:

”Transerfarenheter tycks pocka på andra tankar och teorier. Var finns de här könsidentiteterna bortom biologin? Vad utgör grunden för dem? Hur ska vi tänka – och eventuellt tänka om?” Ja, hur kan vi tänka om? ETC hör av sig till Nina Björk, som har tid för en kortare diskussion via mail.

Den fysiska kroppen, och kontrollen av reproduktionsorganen, har betydelse för radikalfeministisk analys, behöver teorierna kompletteras för att inkludera kvinnor med transbakgrund?

– Den fysiska kroppen och reproduktionsorganen har inte enbart betydelse för någon radikalfeministisk analys – eller för någon annan analys eller teori överhuvudtaget. De har betydelse för själva livet, för vad som är möjligt att göra och inte göra med våra kroppar och våra reproduktionsorgan. Eftersom den biologiska determinismen har varit så stark och ofta så felaktig hyser naturligtvis många feminister en rädsla för att hänvisa till biologi, men det betyder inte att biologi överhuvudtaget inte existerar. Fysiska mänskliga kroppar existerar och de kan inte göra allting, de kan till exempel inte flyga eller leva utan syre. Att inkludera kvinnor med transbakgrund i en feministisk analys kan inte handla om att säga att fysiska kroppar och reproduktionsorgan inte existerar, utan det skulle handla om att se transkvinnor som av omvärlden behandlas som genuset kvinnor som just det.

Många debattörer har efterlyst ett fokus på det gemensamma, snarare än motsättningar. Vilka beröringspunkter ser du mellan det traditionellt feministiska synsättet och transerfarenheter?

– Den person som av omvärlden ses och behandlas som en kvinna kommer att göra vissa erfarenheter kopplade till ett kvinnligt genus, socialiseras till kvinna. Hon kommer att erfara att det kvinnliga genuset nedvärderas i olika sammanhang och uppvärderas i andra. Här finns såklart en beröringspunkt. Att göra både det manliga och kvinnliga genuset ointressantare, oviktigare, är som jag ser det en feministisk vilja. Den viljan hyser säkert vissa transpersoner, både män och kvinnor, skriver Nina Björk i ett mail till ETC.

”Juridiskt kön skapar massa problem”

Yolanda Bohm menar att motsättningen som målas upp mellan jämställdhetsarbete och transpersoners ökade rättigheter är falsk.

– Egentligen tror jag att det är internalisering av ett grundläggande kapitalistiskt tankesätt, knapphetsteorin. Att det inte finns nog så att det räcker till alla. Det finns så att det räcker till alla, särskilt när det kommer till immateriella saker som rättigheter.

Tänker du att det inte finns någon konflikt alls mellan jämställdhetsarbete, som går ut på att lyfta och skydda kvinnor som grupp, och vissa krav som transaktivister ställer, som exempelvis att avskaffa juridiskt kön?

– Vi kan ju börja med att konstatera att juridiskt kön inte rymmer alla kön, så det i sig är en lögn om hur verkligheten ser ut. Det finns en studie från Belgien där de intervjuat omkring 2 000 vuxna, på frågan om personerna identifierar sig med sitt tilldelade kön är det omkring två procent som svarar att de inte helt gör det. Det ger en fingervisning om att det kanske är två procent som kanske är könsnormsbrytare, eller trans på något sätt. Två procent är ganska många, det är en slags minoritet. Om det ändå är två procent så kanske det behövs andra metoder för att få rättvisande statistik.

Att avskaffa juridiskt kön helt är ju en väldigt stor grej. Personnummer används till mer än identifiering. Cellprovskallelser, forskning, statistik över våld och inkomster.

– Juridiska kön bidrar redan till en massa problem och innehåller en massa fallgropar. Att transkvinnor som ändrat juridiskt kön får cellprovskallelser till exempel. Det finns en massa saker som gör att det blir fel i dag. Tänker att det byter ut en felaktighet, mot en lite ökad svårighet. Man skulle kunna göra det till en frivillig uppgift, jag tror det flesta skulle uppge det till ett folkbokföringsregister.

Inför förra valet gjorde jag en stor statistikkörning. Alla kandidater på alla listor, i hela landet, och använde då den tredje siffran i personnumret för att undersöka mansdominans.

– Obehagligt, känner jag spontant.

Ok, jag förstår att jag inte fångade upp könsnormsbrytare i det materialet.

– Men du behöver inte säga: det är så här många män och så här många kvinnor. Du hade kunnat presentera det som att du tagit reda på juridiska kön, för det var det du faktiskt hade undersökt.

Absolut, så kan man uttrycka sig. Men utan den tredje siffran hade jag inte ens kunnat undersöka det.

– Nej, det blir svårare. Då får du titta på listorna och se vilket kön det ser ut att var på namnet.

Flera tusen kandidater var det.

– Jag kan hjälpa dig nästa gång. Alltså, jag vet ju att det blir komplikationer. Vi löser några gamla problem med en sådan förändring, och vi kommer få några nya. Du kan köra det genom en algoritm som går igenom könade namn och sedan kan du titta på de namn som inte är könade och kolla vilka kön de faktiskt har. Man måste bli lite köns- och normkreativ.

Riksdagsmajoritet vill utreda tredje kön

Men vilka politiska förslag ligger faktiskt på bordet just nu? I vintras kom den statliga utredningen ”Transpersoner i Sverige – Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor”. Den innehåller förslag om att komplettera jämställdhetsmålen för att även inkludera transpersoner och ickebinära genom att formulera målen för jämställdhetspolitiken så här:

”Kvinnor och män, alla oavsett kön, ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv”.

Den innehåller också förslag om kunskapshöjande insatser inom vård, arbetsmarknad och idrott, kartläggningar av hälsa, bättre inkludering av transpersoner och icke-binära i enkäter och SCB-undersökningar, jämlik tillgång till könsbekräftande vård över landet. Utredningen föreslår att regeringen ska tillsätta en utredning i syfte att utreda möjligheten till ett tredje juridiskt kön i Sverige samt därmed ett införande av könsneutrala personnummer. Den föreslår också att Polismyndigheten undersöker möjligheten till ett X som könsmarkör i pass och att Boverket och Diskrimineringsombudsmannen ska ta fram vägledning för hur flexomklädningsrum kan utformas.

Förslaget om att utreda möjligheterna till ett tredje kön har majoriteten av riksdagspartierna ställt sig bakom. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet är alla positiva till utredningen. Moderaterna och Kristdemokraterna är emot utredningen och Sverigedemokraterna tycker att man istället ska utreda om man ska ha juridiska kön överhuvudtaget.

Stereotypa bilder

Åter till Yolanda Bohm, som frågar sig vad de som är oroliga för transpersoners ökade synlighet egentligen är rädda för.

Det verkar finnas en oro att män skulle utnyttja tillfällen som en öppnare syn på kön skulle ge, för att ta sig in i slutna kvinnoutrymmen. Vad tänker du om det?

– Det där bygger på föreställningen om att transpersoner är lögnare. Visst skulle man kunna oroa sig för att någon som inte är trans utger sig för att vara trans, för att komma in någonstans. Det finns alltid någon jävel som är ond nog att försöka infiltrera sammanhang, men är det nog för att stoppa rättigheter för de som behöver det? För mig är det samma sätt att resonera som om någon säger att vi kan inte ha invandring eftersom det kan komma in en terrorist. Eller vi kan inte ha ett LSS-stöd för då kommer folk utnyttja systemet.

– Folk som är oroliga behöver lära känna lite transpersoner. Folk som inte känner några transpersoner har bara de här stereotypa bilderna som man får av media och av porr. Det är klart att folk känner att de inte vet var de har oss. För att de inte har mött oss.

Kajsa Ekis Ekman har inte velat kommentera debatten, utöver de texter hon skrivit för Aftonbladet kultur och de frågor hon väckt där. ”Jag är intellektuell och min uppgift är att tänka kritiskt”, skriver hon i ett mail till ETC.    

Nino Mick, poet och aktivist:

Hur anser du att kön bör hanteras juridiskt?

– Jag kan för lite om hur juridiskt kön används i samhället. Ett exempel är att det avgör vilka som automatiskt får kallelse till cellprovtagningar för livmoderhalscancer – hur kan vi lösa det? Går det att skapa databasmarkörer för om någon har en livmoder, eller inte – snarare än att olika delar av kön förväntas hänga ihop på samma sätt hos alla? Ett praktiskt inriktat system, där kroppens anatomi spelar roll, men kön på ID-kortet helt tagits bort.

– Mitt drömscenario är att vårdpersonal, kvinnojourer, tjej- och transjourer, feministiska föreningar och forskare, systemvetare, databasexperter, experter på juridik och så vidare, sätter sig i ett rum och utreder frågan. Samtliga är feminister, det stora flertalet är transpersoner. Efter deras samtal skulle jag nog bättre veta vad jag vill kämpa för!

Helt säker är jag på att ett byte mellan dagens två juridiska kön bör lämnas fritt till den som är berörd. Inte som i dag när det är helt i händerna på Socialstyrelsens rättsliga råd.

Vilka för- och nackdelar finns med det sätt du skulle föredra?

– Jag oroar mig lite för statistik. Livsviktig jourverksamhet och feministiska organisationer måste kunna peka på samhällsmönster när de söker verksamhetsstöd och så vidare. Det handlar om att mäta patriarkatets fruktansvärda konsekvenser. Om juridiskt kön tas bort är jag övertygad om att det går att lösa statistik på ett både transinkluderande och mer pricksäkert sätt. Men om nya metoder blir mer resurskrävande så är jag orolig för vem den notan hamnar hos. Det får inte bli en smäll för feministiska verksamheter som redan går på knäna.

– Är det kanske enklare att införa ett tredje juridiskt kön? Jag har själv längtat efter ett symboliskt erkännande, från vem som helst nästan. Men jag kan inte få det av staten. Känslan att vara sedd och erkänd får jag från mormor, vänner, grannar, sexpartners, kollegor och organisationskamrater. Så, en varm fråga till fellow ickebinära – är det eftersträvansvärt att bli juridiskt registrerad som ”könsavvikare”? Vilka har tillgång till det registret? I dag, om tio år, om 20 år? Kommer det underlätta ditt liv eller utsätta dig för risker? Greppa en vän och ta en funderare. Det ska jag göra.

Hur skapar vi bäst en inkluderande feminism?

– Jag är organiserad i ett frihetligt socialistiskt bokkafé, ett av landets många. Där är vi feminister av flera kön – och vi är radikalfeminister, queerfeminister, socialistiska feminister, anarkafeminister ... Vi löser praktiska frågor tillsammans, säljer böcker i olika inriktningar och försöker vara en tillgänglig mötesplats med billigt fika för stadens vänstergrupper. Vi har identifierat gemensamma intressen. Genom vardagligt praktiskt arbete lär man långsamt känna varandras sår, ärr och önskningar. Och när vi märker vårt ömsesidiga beroende så finns det bättre förutsättningar att tala med varandra på ett rimligt sätt. Även när vi är oense.

Clara Berglund, general­sekreterare för Sveriges Kvinnolobby:

Hur anser ni att kön bör hanteras juridiskt?

– Sveriges Kvinnolobby har inte hunnit ta ställning till om ett tredje juridiskt kön ska införas. Innan vi gör detta måste vi noga undersöka vilka konsekvenserna blir för det praktiska jämställdhetsarbetet och arbetet med könsuppdelad statistik.

Vilka för- och nackdelar finns med det sätt ni skulle föredra?

– Det här handlar inte om för- och nackdelar utan om att olika värden som är viktiga i vissa fall kan stå i konflikt med varandra. Då måste man göra avvägningar och hitta en väg framåt som är så bra som möjligt för de flesta, men som också respekterar olika minoriteters rättigheter.

Hur skapar vi bäst en inkluderande feminism?

– Jag tror att det viktigaste för att vara inkluderade är att på ett nyanserat och respektfullt sätt prata om dessa svåra frågor.

Frank Berglund, ordförande för RFSL Ungdom:

Hur anser ni att kön bör hanteras juridiskt?

– RFSL Ungdom anser att juridiskt kön med tiden ska försvinna. Det vore av praktiska skäl rimligt att detta sker stegvis, där första steget är att alla människor oavsett ålder får möjlighet att byta juridiskt kön via en enkel process. Sedan bör alla personnummer bli könsneutrala, och möjligheten att få ett tredje juridiskt kön alternativt att ta bort juridisk könsmarkör från identitetshandlingar och därefter ta bort det helt. Enkäter och statistik kan föras över till exempel diskriminering ändå, men att personer då istället får möjlighet att själva definiera sitt kön snarare än att utgå från den juridiska markeringen.

Vilka för- och nackdelar finns med det sätt ni skulle föredra?

– Juridiskt kön anser inte vi vara en grundförutsättning i jämställdhetsarbete. I dag har många fel juridiskt kön, och ingen möjlighet till att slippa bli felkönad i alla sina identitetshandlingar. Det leder inte bara till könsdysfori för den egna personen utan också till praktiska problem med att till exempel hämta ut paket på posten, köpa energidryck om en är under 18, eller att åka på resor där en behöver visa ID-kort/pass. De största hindren för ett mer rättvist och neutralt system för juridiska kön är skatteverket och den svenska jämställdhetspolitiken. Båda har ett strikt binärt cis-normativt synsätt på kön som gör att transpersoner ifrågasätts, ignoreras och utsätts för systematisk transfobi. Vi ser ett stort behov av att dagens system ändras för att transpersoners identitet ska respekteras och för att statistik och identitetshandlingar ska kunna bli rättvisande.

Hur skapar vi bäst en inkluderande feminism?

– En inkluderande feminism måste våra vara självkritisk och kritisera flera förtryckande normer samtidigt. En inkluderande feminism är modig, antirasistisk och queerfeministisk. Det som behövs för att komma dit är mer dialog mellan olika rättighetsrörelser, större förståelse för minoriteters utmaningar och behov, och en ordentlig kraft framåt! Jag vill höra ett större mångfald av röster och känna att vi är många händer som bär varandra. Jag tror solidaritet, separatism, normkritik och att skapa utrymmen för normbrytare som inte har egna stora plattformar kan vara bra verktyg.

Lukas Romson, jämlikhetskonsult och transfeminist:

Hur anser du att kön bör hanteras juridiskt?

– Som jämlikhetskonsult är jag intersektionell praktiker, och strävar efter att uppnå jämställdhet utan att det innebär ojämlikhet för andra grupper. Jag vill att Sverige inför ett tredje juridiskt kön. Och omgående följer Europarådets rekommendationer och skapar ett snabbt, enkelt och transparent system för att byta juridiskt kön, utan krav på diagnos eller behandling. Bör omfatta även minderåriga.

– I en framtid ser jag gärna att vi avskaffar juridiska kön. Fram till dess är det viktigt att personuppgifter om kön kan döljas och inte framgår av id-kort och personnummer.

Vilka för- och nackdelar finns med det sätt du skulle föredra?

– Med ett tredje kön får ickebinära statens erkännande på sin existens. Kanske bidrar det också till en breddad samhällsdebatt om hur vi ser på kön och genus. En del kan nog tycka att jämställdhetsarbetet blir mer komplicerat, men det problemet existerar redan i dag: Alla transpersoner trasslar till ett traditionellt binärt tänk om kön och makt.

Om transpersoner snabbt och enkelt kunde byta juridiskt kön och få identitetshandlingar som fungerar för dem mår de mycket bättre. De som bara vill byta juridisk kön slipper också belasta vården med meningslösa utredningar för att få en diagnos eller behandling de inte är intresserade av.

Om staten slutar agera kontrollinstans för människors kön är det rent principiellt bra, det har staten inte med att göra. Samtidigt är jämställdhetsstatistiken viktig, så man behöver säkerställa att den ändå kan säkras innan man tar ett sådant steg. Därför är det bättre att i ett första steg dölja juridiskt kön på id-kort och personnummer, så transpersoner som inte kan eller vill byta juridisk kön ändå inte outas som transpersoner så fort de legitimerar sig.

Hur skapar vi bäst en inkluderande feminism?

– Genom att: Sluta tävla i vem som är mest förtryckt.

Inse att även förtryckta kan förtrycka.

Granska oss själva och se vår position i alla maktordningar.

Uppriktigt lyssna på varandra och försöka förstå att vi är olika, med olika erfarenhet.

Tro varandra om goda avsikter och sluta ställa lojalitetskrav.

Fokusera på det där vi är överens, inte det som drar isär. Men hålla debatten levande.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.