Eftermiddagssolen steker på Jonas Trolle och hans svarta kläder. Han sitter på en stenbänk på Kungsholmen, mycket nära Stockholmspolisens hjärta. Om en stund ska han på en poliskollegas avtackningstillställning. Pensionen väntar trots att denne skulle kunna jobba något eller flera år till. Kollegan har fått nog. Jonas Trolle suckar och konstaterar att de svarta kläderna på sätt och vis är passande. Det är sorgligt att vännen ska sluta redan nu.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Själv har han inte fått nog av polisarbetet, men tvivlet finns där och har funnits där. När omorganisationen inom den svenska polisen skapade som mest kaos för ett par år sedan var Jonas Trolle sjukskriven i fyra månader och det där tvivlet har lämnat spår i hans andra bok, ”Bröder”.
Poliskommissarie Jonas Trolle tycker om skrivarhantverket, från att tänka ut en berättelse som han först formulerar i sitt huvud, till att knacka ned den på sin dator.
– Det låter märkligt, men det är mysigt på något sätt. I mitt liv får jag vara med om väldigt mycket saker och skrivandet blir ett sätt att bearbeta och reflektera. Men det handlar också om att vända och vrida på problemställningar, säger Jonas Trolle som poängterar att det inte är en massa ångest som ska ut. Så var det mer i förra boken.
2014 gavs boken om spaningsutredningen som ledde till polismästare Göran Lindbergs fällande dom ut. ”Jakten på Kapten Klänning” har nu sålts i mer än 50 000 exemplar. Det var en personlig berättelse om Jonas Trolles syn på polisjobbet. I boken fick han chansen att beskriva vad polisen faktiskt gör, lagarbetet. Samtidigt var det ett fall som inte är så representativt, med en gärningsman som visade sig vara någon helt annan än den han var utåt, en gärningsman som stod för något helt annat i sitt yrke. Göran Lindberg hyllades för sitt engagemang i genusfrågor men på fritiden var det sadistiska sexuella våldet hans följeslagare.
Som ung ville Jonas Trolle ha ett yrke som gjorde skillnad, med spänningsingredienser. Polisjobbet representerade också någon slags ordning och struktur som tilltalade honom. Med ett tydligt uppdrag, att upprätthålla trygghet för människor. Hjälpa, skydda och ställa till rätta.
Men han hade lika gärna kunnat bli lärare eller journalist. Och han konstaterar att det finns många likheter mellan jobbet som journalist och det som polis. Inte minst drivs båda av nyfikenhet. Journalister och poliser har också det gemensamt att de/vi ska beskriva någon sorts verklighet och det gör vi med våra ord.
– Jag fick kritik för det, när jag skrev om Kapten Klänning, att jag skrev som en journalist. Kort och kärnfullt tyckte redaktören: ”Men nu måste du lära dig att måla”.
Tv tittar han väldigt lite på, han som skriver bäst under press. Han har inga problem att skriva när Monica, hans fru, kör bil, eller när han åker bil med en kompis. Jonas Trolle kan skriva i sin sons lekhörna när sonen har sin kompis där. Pappa är med ändå. När dottern har tränat har Jonas Trolle suttit i bilen och skrivit. Som polis är han van vid att sitta i bilar och vänta. Och vänta.
Som polis har han arbetat med grov brottslighet i 20 år. När han skulle skriva ”Bröder” visste han att han ville väva in tre teman i den fiktiva historien om Erhan, Robin, Guillermo, Linus och Robin. ”Bröderna” från Jordbro.
Ett tema var problematiken med unga pojkar och män som dras in i kriminella nätverk redan som tolv-trettonåringar. De kultiveras i nätverken och blir livegna, utan någon möjlighet att ta sig ur.
– När du är 25 år säger du: ”Jag vill inte vara med längre. Jag pallar inte längre”. Alla drömmer vi om lycka, det kan vara den stora stöten eller något annat. Men när du är 25 år så är du körd, för det är ingen som anställer dig om du är grovt kriminell och har suttit på kåken. I dag ska du helst ha gått på gymnasiet, gärna ha två högskoleexamina, för att få ett jobb. Jag har så svårt att förlika mig med det, att man inte kan få en andra chans. De killarna är dömda till ett liv i armod.
Jonas Trolle menar att Sverige är ett tryggt land, att brottsligheten går ner på många områden och på många platser. Men den grova, organiserade brottsligheten är mycket farlig och det krävs att polisen och hela rättsapparaten hanterar den på ett bra sätt.
– Då är det lätt att hänfalla åt idéer och tankar som innebär att man börjar gena i kurvorna, i boken beskriver jag poliser som genar i kurvorna på ett alldeles gräsligt sätt. I syfte att nå ett högre mål. Men då ruckar man på en rättsstats principer. Finns det inte tillräckliga bevis ska man inte dömas.
Gång på gång under vårt samtal på den inte alls skuggiga stenbänken återkommer Jonas Trolle till allas strävan efter ett bättre liv. Han konstaterar att de kriminella ofta är beredda att göra avkall på mycket i den strävan. Som hur man är mot sina medmänniskor. Han tycker att myten om att kriminella har någon slags hederskodex, att man inte tjallar på en kompis, att det är just en myt. Kan man göra en tillfällig vinst, då är man som kriminell beredd att sälja ut nästan vad som helst.
– Det är en ganska svekfull verksamhet. Det är också något att tänka på som polis. Vad har den här killen för bevekelsegrund till varför han gör på det här viset? Han golar ner kompisen till en polis. Vad vinner han på det?
Vi pratar om den omtalade DN-granskningen av 100 män som utretts för mord och mordförsök med skjutvapen. Om man hårdrar det är de unga, bor kvar hemma och är sällan en del av ett etablerat gäng. Jonas Trolle menar ändå att de flesta tillhör någon form av gängkonstellation, i alla fall någon form av tillhörighet.
– Men även inom ett sånt gäng blir de osams och de blir osams om väldigt triviala saker. De situationerna blir farliga för att man skjuter på varandra istället för att slå varandra på käften. Tillgången på vapen är ett jättestort problem. Det och dålig impulskontroll, är en dålig kombination.
Han menar att ”det är ganska märkligt” att det inte är säkert att en person som tas för grovt vapenbrott, blir häktad. Det vore bra, tycker han. Då skulle aggressionen kylas ner. Istället kan personen gå ut efter förhör, med aggressionen intakt. Men om han, det är ju nästan alltid en han, blir anhållen och häktad och får ett straff på några månader, då kanske han hinner tänka efter. Var det värt det här?
– Därmed inte sagt att jag förespråkar hårdare straff. Men jag förespråkar att man får en påföljd som känns i anslutning till aggressionen.
Tonen i ”Bröder” har delat dem i hans polisiära närhet som har läst boken, i två läger. Vissa har ”studsat” och andra har tyckt att ”det är precis så här de snackar”.
– Min mamma, gammal lärare, kommer nog att tycka: ”Usch då. Det här var inte trevligt”. Att det är ett tråkigt språk. Men det är faktiskt så det låter. De grova, runda orden, det är det man hör på telefonavlyssningar och på förhör. Om jag har träffat rätt i det, det vet jag inte riktigt. Men ganska nära, tror jag, säger Jonas Trolle och fortsätter:
– I konstellationerna i boken och i verkligheten, är det svenska killar och utlandsfödda killar. Många av dem som växer upp under ganska tuffa förhållanden i vissa områden, har utländsk bakgrund. Jag vet inte om du har tänkt på det, men i boken finns det ingen uttalad rasism i jargongen polis-kollegor emellan. Jag har jobbat med många ärenden där många har haft utomnordisk bakgrund och jag tycker att det finns en utbredd förståelse i kåren, för att växa upp i områden med sociala svårigheter, att vara första- och andra-generationsinvandrare, det är fan inte lätt.
Jonas Trolle uttrycker sig noggrant och välformulerat. Med öga för detaljer. Han konstaterar att många problem i dagens Sverige beror på samhällsplaneringen men också på integrationspolitiken.
– Jag tror att de flesta av mina kollegor förstår det och det är därför jag inte har kunnat ta med någon rasistpolis i boken. De flesta av dem jag träffar är inte sådana. De förstår bakgrunden.
”Jakten på Kapten Klänning”, inte minst skrivandet av boken, gav honom självförtroende. Nu känner han att han kan göra andra saker i sitt liv, han måste inte vara polis. Den insikten har gjort honom tryggare och säkrare.
Fram till årsskiftet har han en tjänst som tillförordnad biträdande lokalpolis-samordningschef på Södermalm. Efter det vet han inte vad som händer. Men grubblar över hur det ska bli då, det gör han inte. ”Jag kommer att ha månadslön i januari. Om jag är kvar som polis.” Han skakar på huvudet och säger att han grubblade sig till en sjukskrivning för två år sedan. Från april till augusti. Då bröt han ihop fullständigt i ”omorganisationstombolan”.
– Sedan dess har jag bara känt att jag inte kan tillmäta mitt arbete så mycket tankemöda och energi, det får inte göra mig sjuk. Jag blev ledsen, deppig och hängig. Jag förstod vad som höll på att hända, det handlade bara om vilken dag fördämningen skulle brista. Jag började gråta för allt. Kollegorna förstod ju också. Sedan brast fördämningen på långfredagens morgon 2015.
Han är glad över sitt yrkesval, men ständiga förändringsprocesser i en gigantisk organisation, är tröttande. Han och kollegorna vill ju bara göra sitt jobb. Han som bland annat varit operativ chef vid Länskriminalens spaningsrotel, beskriver omorganisationen av polisen som att någon plötsligt kom och sa att en apelsin är fyrkantig och blå. Eller som att sitta vid ett skrivbord och bestämma över gränserna mellan olika länder. Planen var inte förankrad i verkligheten. Samtidigt fick han och kollegorna mer och mer jobb. Nu, två år senare, då han bland annat har varit polis på regeringskansliet, säger han att han gör det hans chefer säger att han ska göra. Han är en del av något mycket större. Det är som det är.
– Men jag har inte skådat ljuset än, det har jag inte ...
Den sociala bilmekarälskaren Jonas Trolle som cyklar mycket, gärna åker skidor och trivs med familjevardagen, är inte främmande för att sluta som polis, men är samtidigt väl medveten om att arbetet i mångt och mycket är ens identitet.
– Jag drivs inte av lön eller av att ha någon speciell position. Det ska vara ett spännande jobb. Det troligaste är ändå att jag kommer att vara polis även i fortsättningen.
Den tredje boken är redan på gång och folks intresse för kriminalfall, polisarbete och ond, bråd död, är större än någonsin. Då och då sägs det att deckarboomen håller på att ebba ut men det märks inte på bokutgivningen eller på tv-, radio- och podcastutbudet. Människors spänningstörst och längtan efter autenticitet verkar inte gå att släcka.
– Om man förfasar sig över saker och ting och förstår hur saker hänger ihop, då blir bilden av ens eget liv ljusare. Man ser det ur ett annat perspektiv. Det är som att se Lyxfällan, man känner en jävla lättnad över att andra lever i ett sånt kaos. Jag kan säga till min fru: Vad bra vi har det.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
