Inrikes.

2019-08-01 16:45
  • Nils-Gustaf Gejvall. Bild: Roland Jansson/TT
    Nils-Gustaf Gejvall.
  • Gammplatsen i Lycksele iidag.
    Gammplatsen i Lycksele iidag.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Avslöjande: Hyllad svensk forskare hade rasbiologiska kopplingar

Sveriges största repatriering av samiska kvarlevor har lett till avslöjandet att Nils-Gustaf Gejvall, en internationellt berömd svensk forskare i osteologi (skelettlära) hade ett rasbiologiskt intresse av samer.

”Jag ville ta tillfället i akt att meddela att jag sedan någon tid samlar på lappkranier”, skrev han i tidigare okänd korrespondens.

Det var den 23 augusti 1950 och en 48-årig Nils-Gustaf Gejvall satt vid sin skrivmaskin på Historiska Museet i Stockholm. Han slog på tangenterna i all hast och brydde sig inte om att han fyllde sitt brev med felplacerade komman. Han hade varit på semester från sitt arbete som ansvarig på museets osteologiska avdelning (osteologi är läran om ryggradsdjurens skelett) och fått nys om något som hade väckt has intresse: man hade hittat mänskliga kvarlevor i en utgrävning uppe i Västerbotten och det var inte vilka skelett som helst...

”Broder!

Under min semester nådde mig brev om Dina grävningar i Lycksele. Det var den alltid påpasslige B. Lundman, som meddelade, att Du hade en del kranier Du kunde taga tillvara”, skrev han.

Brevet var adresserat till Karl Cajmatz, amanuens på Länsmuseet i Umeå och ledare för en utgrävning på Gammplatsen – ett fornlämnings- och begravningsområde i Lycksele – som hade påbörjats med anledning av att man där planerade bygga en hembygdsgård.

”Jag vill på detta sätt i all hast endast tillskriva Dig och omtala, att vi här på museet vore tacksamma att få så många lappkranier, du kan insamla (...) det vore naturligtvis synnerligen tacknämligt att få en serie”, fortsatte Nils-Gustaf Gejvall.

Det han inte visste var att flera lådor och kartonger med kranier och skelett redan skickats med tåg till Stockholm från Lycksele. Det hade Cajmatz redan ordnat. ”Du och Lundman får en hel del att titta på. Ett 25-tal kranier är nedsända, och de flesta torde vara från lappar av utseende och mätningar att döma”, hade kollegan från Västerbotten svarat den 25 augusti.

Efter att ha packat upp lådorna och tittat på kvarlevorna satte sig Gejvall den 15 september 1950 återigen vid sin skrivmaskin, denna gång för att rapportera tillbaka till Bertil Lundman, docent i fysisk antropologi i Uppsala och den som tipsat honom om de uppgrävda skeletten. Han berättade att han tagit emot ”23 skallar” men att några var i så dåligt skick att ”knappast några mått kunna tagas.” ”Emellertid”, fortsatte han ”finns där flera, som jag skulle vilja säga äro mycket avvikande från lapptypen”.

Nils-Gustaf Gejvalls särskilda intresse för samiska kranier framgick även i ett brev han skickade några månader senare till tandläkare Fritz Mannerberg vid Tandläkarhögskolan i Malmö om kvarlevorna från Gammplatsen: ”Jag ville ta tillfället i akt att meddela att jag sedan någon tid (…) samlar på lappkranier” men att det är ”föga troligt” att skallarna från Lycksele ”äro rena lappar”. Han påstod att man i några fall ”utan vidare” kunde se ”att andra raskomponenter ingå”.

Brevväxlingen mellan Nils-Gustaf Gejvall, Bertil Lundman, Karl Cajmatz och tandläkare Mannerberg talar om ett delat intresse för samiska kranier, skallmätningar och rasbestämning av människor, alltså ett intresse för rasbiologi.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Upprättelse nästan 70 år senare

69 år efter att de samiska kvarlevorna från Gammplatsen skickats i väg till Stockholm kommer de nu att återbördas till Lycksele. Under en högtidlig ceremoni den 9 augusti kommer de att återbegravas på samma plats där de en gång grävts upp. Att det handlar om samiska kvarlevor har man bland annat kunnat se då flera hade bevarade koltar. Det handlar om den största repatrieringen av samiska kvarlevor i Sveriges historia. Men endast om den tredje, det trots att kvarlevor av samer finns på åtminstone elva museer runtom i Sverige (enligt en rapport som Statens historiska museer skrev 2016, på uppdrag av regeringen) och på många andra institutioner (däribland Karolinska institutet) som i många fall inte ens har gjort en regelrätt inventering.

Repatrieringen innebär ett erkännande av det historiska, rasistiska och koloniala förtryck som samerna i Sverige utsatts för, också i vetenskapens namn. Sametingets politiska organ krävde redan 2007 i ett beslut att allt samiskt skelettmaterial i statliga samlingar skulle identifieras och repatrieras. Man ville också få reda på hur dessa institutioner hade tillskansat sig kvarlevorna. Men framsteg har gått långsamt.

Ordföranden för Lycksele sameförening, Mikael Jakobsson, poängterar att det fortfarande råder stor osäkerhet om hur många samiska kvarlevor som bevaras på offentliga institutioner. För honom är återbegravningen av Gammplatsens samiska kvarlevor den sista fasen i en lång process som började 2013 när Historiska museet i Stockholm upptäckte dessa kvarlevor som hade glömts bort i över ett halvt sekel i sitt magasin.

–Denna återbegravning betyder jättemycket för oss. Många av oss är från det här området, så det är garanterat våra förfäder det handlar om, säger han till ETC, och berättar att kvarlevorna har daterats till mellan 1600-talet till 1700-talet.

Mikael Jakobsson, som till yrket är arkeolog och samisk antikvarie, har släktforskat och spårat sina förfäder, som levde i området, lika långt bak i tiden.

Lycksele sameförening och kommun samarbetade med Västerbottens museum, Historiska museet och Nordiska museet för att utreda kvarlevornas härkomst och hur det kom sig att de blev kvar i Stockholm, då det var Västerbottens museum i Umeå som formellt sett ägde dem.

Enligt Mikael Jakobsson har man hittat tecken på att utgrävningarna gjordes flera hundra meter utanför hembygdsområdet, på en välkänd begravningsplats.

– Går man in på en gravplats bara för att samla in benmaterial då har man gått över alla gränser, menar han.

När Historiska museet hittade kvarlevorna skickade man tillbaka dem till Umeå och samerna tillfrågades då om de önskade repatriera dem.

– I samband med återbegravningen kommer vi att be det samiska folket om ursäkt för Historiska museets historiska agerande. Jag hoppas att ursäkten kan vara en början på den försoningsprocess som nu inleds, skriver museets chef, Katherine Hauptman, till ETC.

– Vi vet nu att Historiska museet hade en aktiv roll på 1950-talet genom att begära in samiska kranier från Gammplatsen till den egna samlingen. Intresset kring detta var delvis grundat i äldre rasbiologiska föreställningar. Vi kan konstatera att Historiska museet 1951 inte skickade kvarlevorna från Gammplatsen till Västerbottens museum tillsammans med föremålsfynden från utgrävningen. På denna punkt har Historiska museet försvårat ett snabbt återbördande och återbegravning.

Sverige har varken ratificerat ILO:s konvention om urfolks rättigheter eller implementerat FN:s urfolksdeklaration i sin lagstiftning. Trots det är denna repatriering ett tecken på att svenska museer mer och mer strävar efter att respektera urfolkens FN-stadgade rätt att ”använda och kontrollera sina ceremoniella föremål; och rätten att repatriera sina mänskliga kvarlevor”.

En hyllad vetenskapsman

Utan utredningen som gjordes inför repatrieringen så skulle vi kanske aldrig ha fått reda på att den svenske osteologen Nils-Gustaf Gejvall, som gått till vetenskapshistorien som en internationell pionjär i utvecklingen av analysmetoder för kremerade mänskliga skelett, hade nära band med kända rasbiologer och själv visade ett rasbiologiskt intresse i sin yrkesutövning.

För läser man om honom i olika vetenskapliga forum eller publikationer hittar man inga sådana referenser. I stället får vi veta att han bland annat deltog i de arkeologiska utgrävningarna av Troja, att han publicerat i prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter och var ledamot i vetenskapsakademier i Sveriges och utomlands.

I forskningshandboken ”The Routledge Handbook of Archaeological Human Remains and Legislation” från 2010 finns ett kapitel om arkeologi och mänskliga kvarlevor i Sverige som bland annat går igenom den fysiska antropologins historia i Sverige. I den historiska genomgången omnämns välkända svenska rasbiologer som Anders Retzius (1796-1860), Gustaf Retzius (1842-1919) och Carl Fürst (1854-1935). De beskrivs som forskare som ”fortsatte studera arkeologiska mänskliga kvarlevor med en underliggande rasidentifieringsagenda”. ”De använde skallmorfologi, som exempelvis skallindex, för att fastlägga landets rashistoria”, kan man läsa. Hälften av den historiska genomgången ägnas åt Nils-Gustaf Gejvall, men här står ingenting om att han ska ha haft liknande intressen.

Och i en biografisk artikel i den svenska forskningstidskriften ”Fornvännen” från 1992, året efter Gejvalls död, beskriver vännen och kollegan Berta Stjernquist Nils-Gustaf Gejvall som en sann ”humanist” med ”engagemang för människan”.

Att Gejvall skulle ha rasbiologiska kopplingar har inte varit allmänt känt tidigare:

– Såvitt jag vet så är detta inte känt om honom och inte heller de på Historiska museet som har gjort den här utredningen visste om det, säger Katherine Hauptman till ETC och berättar att museet gjorde stick­prover i Gejvalls mycket omfattande publicerade verk för att leta efter rasbiologiska referenser, men hittade inga tydliga sådana.

Samma uppfattning har man på Osteoarkeologiska laboratoriet vid Stockholms universitet (tidigare Osteologiska forskningslaboratoriet), Gejvalls eget skötebarn:

– Det språk Gejvall använder i korrespondensen med Karl Cajmatz och Bertil Lundman om Gammplatsfynden gjorde mig förvånad och jag tycker att det är beklagligt. Vi kände inte alls igen det från de publikationer som han har skrivit. I dem använder han inte samma typ av språk, säger Jan Storå, professor i osteoarkeologi vid laboratoriet till ETC.

Det var tack vare Historiska museets detektivarbete som man hittade Nils-Gustaf Gejvalls korrespondens angående de samiska kvarlevorna från Lycksele. Trots att han arbetade på Historiska museet då han skrev och mottog breven så fanns de inte i museets egna arkiv. Korrespondensen låg i stället på Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet, som Gejvall grundade och där han var professor från och med 1969. På sitt gamla kontor hade han lämnat sitt personliga arkiv med korrespondens från tiden före han blev professor. Men innehållet i dessa brev ”kom som någonting helt nytt för oss”, försäkrar Jan Storå.

En renlärig rasbiolog till ”broder”

Nils-Gustaf Gejvall doktorerade 1960 vid Lunds universitet. Jan Storå berättar att han i sin avhandling (som analyserar mänskliga skelettfynd i Västerhus och drar slutsatser om livet där på medeltiden) använder sig av kranometri, alltså skallmätningar, en metod som var ytterst populär bland rasbiologer som sökte rasbestämma och rangordna människor utifrån deras skallmått. Men, påpekar Jan Storå:

– Måtten av mänskliga skelett är inte i sig problematiska, till exempel om man ser människan som ett däggdjur. Det problematiska är när man lägger en värdering i det, alltså att ta steget från måttet till slutsatserna om människorna.

Men i doktorsavhandlingen gömmer sig enligt Katherine Hauptman en liten detalj som i ljuset av den nyligen upptäckta korrespondensen framstår som ännu en intressant ledtråd: i förordet till avhandlingen tackar Gejvall rasbiologen Bertil Lundman. Samme B. Lundman som hade tipsat honom om ”lappkranierna”, samme ”broder!” som han den 15 september 1950 hade skrivit till för att kommentera Gammplats-kranierna.

Etnografen Bertil Lundman har beskrivits av historikern Lennart Lundmark som ”den siste entusiasten” för rasbiologi i Sverige. Han undervisade på Uppsala universitet till 1970-talet och var vid den tiden nästan Han var besatt av att ta mått på människor, bland annat av deras skallar, för att klassificera dem i olika raser. Sin doktorsavhandling ”Dalaallmogens antropologi” baserade Lundman på mätningar av 13 300 personer i Dalarna och Hälsingland. Lundman lyckades aldrig komma in på det numera ökända Statens institut för rasbiologi i Uppsala men erhöll en docentur vid Uppsala universitet 1947 i det som kallades för ”fysisk antropologi”, en disciplin som under första hälften av 1900-talet i Sverige i princip hade varit synonymt med rasbiologi. Bland hans publicerade verk hittar man titlar som ”Raser och folkstockar i baltoskandia” och ”Jordens människoraser och folkstammar. I deras etnografiska och geografiska sammanhang”. Endast fyra år innan brevväxlingen med Nils-Gustaf Gejvall om Gammplatsfynden publicerade han boken ”Nutidens människoraser” där han bland annat skrev: ”Negrerna äro jordens mest utpräglade driftmänniskor, en ras av stora ouppfostrade barn, som mindre än andra besväras av några hämningar. (…) Negerns sanguiniska temperament innesluter mycken godmodighet och vid lämplig behandling kan han bli en mycket trogen tjänare. En sådan natur är naturligtvis även en utmärkt slav, som, frånsett enstaka utbrott, väl finner sig i sitt öde, ja t o m är flabbig i slavhandlarens kedjor. Någon högre och självständigare kulturutveckling kan ju naturligtvis däremot icke förekomma hos dessa stundens lidelsefulla barn.” (Citerat från tidningen ERGO, 27/1-2004) Den Lundman som Nils-Gusaf Gejvall tackade i förordet var en välkänd profil vid Uppsala universitet där hans föreläsningar väckte allmänt uppseende. På dem lärde han öppet ut raslära och gav uttryck för sin besatthet av att mäta folks skallar.

”Långskallar” och ”kortskallar”

Det hade gått ett och ett halvt år sedan Karl Cajmatz på Länsmuseet Umeå hade skickat lådorna med kvarlevorna från Lycksele till Gejvall. Den 22 mars 1952 skrev han därför återigen till osteologen på Historiska Museet:

”Broder!

För ett halvtannat år sedan sända jag Dig en ansenlig samling kranier från Gammplatsen i Lycksele. Sedan har jag inte hört ett ljud. Vad har blivit av dem?”

I brevet erbjuder sig Karl Cajmatz trots allt att skicka ett annat mänskligt skelettmaterial till Stockholm. Om de kvarlevorna skriver han:

”Långskallarna är genomgående. Visserligen torde de i kyrkan begravda i stor utsträckning ha varit inflyttad överklass, men lite av ortens eget folk har väl ändå hamnat inom kyrkans väggar (…) I höstas gjorde jag en provgrävning i de s.k. ryssgravarna i Röbäck (…) I två kistor intill varandra låg en långskalle och en kortskalle. De fick följa med till museet. Är det av vetenskapligt intresse?”.   

De rasbiologiska kategorierna ”långskalle” och ”kortskalle” användes av den svenske anatomiprofessorn och antropologen Anders Retzius för att tillskriva människor en ras som Anders Retzius trodde kunde bestämmas utifrån skallformen. Dessa kategorier utarbetades utifrån ett skallindex (vilket beräknades genom att multiplicera skallens bredd med 100 och sedan dividera med skallens längd). Personer med skallindex under 75 hamnade godtyckligt i kategorin ”kortskalliga” och de med ett index på över 80 ansågs vara ”långskalliga”. Anders Retzius mätte också käkbenet för att göra rasbestämningar. Enligt Retzius rasteori var samer ”kortskalliga rätkäkade”. De ”långskalliga rätkäkade” ansåg han tillhöra den ”högre rasen”. Inga vetenskapliga bevis har någonsin hittats för dessa teorier och heller ingen vetenskaplig relevans för Retzius skallindex som han lanserade så tidigt som 1840. Trots detta använde alltså Karl Cajmatz sig av dessa hundra år gamla begrepp.

Skolade i rasbiologi

– Lundman hade en gräslig människosyn och det finns ju brev från Gejvall som är adresserade till honom. De var samtida och den generationen blev skolad i den rasbiologiska traditionen. Men tittar man på Gejvalls akademiska arbetet så kan man ändå säga att han i alla fall från och med 1968 och framåt lyckats bedriva en forskning som inte är knuten till rasbiologi. Men vi har bara sett en bråkdel av Gejvalls korrespondens. Det finns mer och jag tycker att det är viktigt att göra en djupdykning i de här. Den här ämneshistorien är inte skriven, kommenterar professor Jan Storå.

Författaren och hedersdoktorn Maja Hagerman, som har skrivit mycket om svensk rasbiologi är föga förvånad över att man funnit att Nils-Gustaf Gejvall svängt sig med rasbiologiska termer och haft ett intresse för att studera samiska kranier.

– Var man född 1911 då började man ju plugga runt 1930-talet. Och skulle man vara osteolog på den tiden då ingick det att läsa rasbiologi. Så Gejvall har med största sannolikhet fått lära sig i sin utbildning att skallmätningar och liknande var viktigt i sin disciplin, det var den tidens kunskap. Och man hade ju också studiekamrater som hade lärt sig samma saker. Ända fram till Hitlers maktövertagande så var det väldigt få röster i Sverige som hördes mot den. Så sent som 1941 publicerade Statens institut för rasbiologi i Sverige en tabell över samiska skallmått med foton och namn. Så det var arvet.

Fyra försvunna skelett...

”Fyra hela skelett får Du”, hade Karl Cajmatz skrivit till Nils-Gustaf Gejvall i sitt entusiastiska brev från den 25 augusti 1950, där han beskriver skelettmaterialet från Gammplatsen som han skickat med tåg till Stockholm. Men fredagen den 9 augusti kommer de inte att kunna återbegravas i Lycksele:

– Vi har skäl att tro att det saknas fyra skelett av de kvarlevor som grävdes upp på Gammplatsen. Var dessa befinner sig i dag är oklart eftersom dokumentationen från 1950-talet är bristfällig. Det är troligt att skeletten kom till Historiska museet, men då det nästan helt saknas äldre handlingar i ärendet har vi tyvärr inte kunnat hitta någon förklaring till vad som har hänt. Det är jättetråkigt,säger Katherine Hauptman till ETC.

Nästa fredag, under återbegravningsceremonin i Gammplatsen, kommer såväl Mikael Jakobsson från sameföreningen i Lycksele, som Katherine Hauptman från Historiska Museet att vara på plats och flera tal kommer att hållas. Bland de övriga dignitärer som kommer att närvara finner man Australiens ambassadör. Han har uttryckligen bett om att få delta. Australien har nämligen sedan 1997 repatrierat flera kvarlevor från aboriginer som förvarats i i svenska statliga magasin. De svenska rasbiologernas ambitioner nådde så långt som till andra sidan jorden.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter