Allt sedan uppgörelsen mellan S, C och L nämnde att Arbetsförmedlingen ”ska reformeras i grunden” har en debatt rasat om en eventuell privatisering av Arbetsförmedlingen. Innan överenskommelsen uttryckte den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern Ylva Johansson själv att ”den typen av drastiska åtgärder kommer inte att fungera”.

Vänstern har, allt från den klassiska socialdemokratin till revolutionärer av olika kulörer, i stort sett alltid bekämpat privatiseringar. 2011 hävdade till och med en omstridd rapport från näringslivets eget Studieförbundet Näringsliv och Samhälle att privatiseringar och avregleringar inte ökat effektiviteten i tidigare offentliga verksamheter.

Men: tidigare privatiseringsstrider har nästan alltid handlat om saker som i sig är samhällsnyttiga och uppenbart värda att bevara i så gott skick som möjligt: sjukhus, skolor, järnvägar eller elnät. Man kan kritisera hur verksamheterna varit organiserade redan innan privatiseringen – kräva mer inflytande för de anställda till exempel – men få ifrågasätter deras existensberättigande.

Arbetsförmedlingen brukar å andra sidan, tillsammans med Försäkringskassan, komma i den absoluta bottengyttjan när man mäter svenska folkets nöjdhet och förtroende för myndigheter. För något årtionde sedan saboterade anarkistiska ”Osynliga Partiet” AF-kontor och parodier som ”Arbetsförnedringen” skapades.

Kritiker av myndigheten och arbetsmarknadspolitikens inriktning ställs inför frågan – är Arbetsförmedlingen värd att försvara? Kan det bli värre med privatisering? Och hur skulle ett positivt alternativ kunna se ut?

– Arbetsförmedlingen har misslyckats totalt med sitt officiella uppdrag. Även myndighetens egna siffror visar att den inte uppnår något som står i proportion till de miljarder i anslag den får, säger Henrik Lund, från organisationen Sveriges Anställningslösas Landsorganisation (SALO) i Norrköping.

Fiasko i privatiserade verksamheter

I SCB:s arbetskraftsundersökning uppger bara 13 procent att de fått jobbet via Arbetsförmedlingen, och det inkluderar de som själva hittat det på Platsbanken. Siffran har aldrig varit högre än 15 procent under de senaste sex åren. Inte mer än 1,4 procent har fått jobb tack vare aktiv hjälp från Arbetsförmedlingens anställda, enligt en undersökning gjord av webbtidningen Arbetsmarknad, eller 2,5 jobb per förmedlare under ett helt år.

– Hela konstruktionen med att samma myndighet håller morot och piska är hopplös. Arbetsförmedlarna ska å ena sidan coacha, inspirera och uppmuntra, å den andra sidan utöva byråkratisk kontroll. Det blir en olöslig konflikt, säger Henrik Lund.

Han tror dock inte att en privatisering skulle göra något bättre.

– Vi har haft stora fiaskon i privatiserade verksamheter, som jobbcoacherna.

På Malmöbaserade organisationen Anställningslösa i Förening tror ordföranden Mathias Wallander inte heller att en privatisering skulle leda till något positivt.

– Med privata, vinstdrivna aktörer sorteras människor automatiskt efter lönsamhet, vilket också går emot ett mål att hjälpa alla, menar han.

Australien hålls ofta fram som ett föregångsexempel av de mest liberala arbetsmarknadsdebattörerna, eftersom landet privatiserat i stort sett all arbetsförmedling. 2016 menade svenska arbetsmarknadsministern själv efter ett studiebesök att deras modell ”inte är något för Sverige” – en slutsats som socialdemokraterna idag inte längre verkar tro på. Mikael Nyberg citerar i Aftonbladet bland annat småföretagarrepresentanter som beskriver det australiensiska systemet som en röra utan samordning och genomsyrat av fusk.

Men om privatisering inte är lösningen – vad är det då? Om det behövs en Arbetsförmedling, hur skulle den kunna se ut?

– Arbetsförmedlingens uppgift borde omformuleras som en samhällsservice, som staten erbjuder den arbetslöse. Jag tror trots allt att det finns ett behov av en myndighet som kan ge råd och stöd och vägleda den enskilde om hur regler och annat fungerar. För att detta ska fungera måste myndigheten då separeras helt från den eventuella kontroll samhället fortfarande tycker man behöver utöva, det borde i så fall en annan myndighet ha hand om. Annars går det aldrig att bygga upp ett förtroende, säger Mathias Wallander.

Arbetsförmedlingen borde se tillbaka på hur myndigheten fungerade förra århundradet, menar han.

– Många arbetslösa har inget eller svagt nätverk. Där skulle Arbetsförmedlingen kunna fylla en funktion med kontakter. Men de kunskaperna som man en gång hade, kännedomen om det lokala näringslivet och arbetsmarknaden, har arbetsförmedlarna nästan helt tappat senaste årtiondena på grund av all fokus på kontroll. Det är ingen arbetsförmedlare som har tid med företagsbesök idag.

”Arbetslöshet är oundvikligt”

Henrik Lund ser däremot inget egentligt behov av Arbetsförmedlingen i framtiden, inte ens i reformerat skick.

– En myndighet som Arbetsförmedlingen förutsätts lösa problem som den saknar redskap att lösa – och som myndigheten sedan i sin tur tror att de enskilda arbetslösa ska kunna lösa. Problemet ligger i hela det ekonomiska systemets funktionssätt. Arbetslöshet är oundvikligt i ett samhälle baserat på ränta och tillväxt.

Istället vill han bryta med arbetssamhället, införa basinkomst och låta människors naturliga kreativitet och vilja att engagera sig få utlopp.

– Då kommer så mycket förändras att det är meningslöst att planera kring sådana detaljer som om vi behöver en motsvarighet till Arbetsförmedlingen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.