Och själva döden kliver in i politiken. Ingen kommer undan den byggolycka som inträffade och vi fick se politiker av alla schatteringar skynda till Sundbyberg för att hedra de omkomna. Det orimliga är att denna död kliver fram rakt ur arbetarnas vardag, som om den bodde där, var hemtam där, på ett sätt som aldrig, inte för ett ögonblick, skulle tillåtas om det gällde tjänstemannajobb. 

Det går inte att komma ifrån: Olika måttstockar tillämpas på människor beroende på vilken klass de tillhör. Människor som sysslar med kroppsarbete värderas lägre i detta samhälle, trots att samhället dem förutan skulle rasa samman. Jag kan inte se att det är på annat sätt. Det är därför som klassfrågan alltid borde vara ett av de viktigaste perspektiven på allt som sker i ett samhälle. Vilket det inte är. Normen för det mesta i politiken är en tjänstemannanorm – vare sig det gäller pensioner eller arbetsliv – och det högsta idealet tycks vara att bli miljardär.  

De otillräckliga åtgärder som regeringen snabbt rafsade ihop för att minska olyckorna på arbetsplatserna, vittnar om de olika måttstockarna. Arbetsmiljöverket ska göra fler oannonserade inspektioner, något som i sig inte är fel, men att det är helt otillräckligt är uppenbart för alla.

Som en representant från Byggnads sa: Bara i det Stockholm där olyckan inträffade finns det tusentals arbetsplatser. Arbetsmiljöverkets generaldirektör konstaterade det själv i en intervju: Det går inte att inspektera bort olyckorna, de kan bara förebyggas bort. Och Byggnads har helt rätt att en avgörande faktor är starka fackföreningar, med skyddsombud som vågar säga ifrån utan rädsla att mista jobbet. Man kan också befara att de sämre tiderna nu i byggbranschen driver fram extra mycket stress och slarv med säkerheten på byggena. Regeringens anslag till myndigheten är så knappa att de inte räcker. 

Det är faktiskt som att stirra rakt ner i en nyliberal labyrint där ingen tar något riktigt övergripande ansvar

På den arbetsplats där hissolyckan skedde fanns det enligt uppgift 119 entreprenörer. Etthundranitton. Underentreprenör staplad på underentreprenör. Det är faktiskt som att stirra rakt ner i en nyliberal labyrint där ingen tar något riktigt övergripande ansvar för säkerheten. Visst, det är givetvis alltid många slags firmor inblandade på ett bygge: rörfirmor, elektriker och många andra. Problemet är att själva det oavvisliga huvudansvaret svävar i luften. 

LO:s ordförande menar att det måste till en skärpning av lagen. Det borde också utdömas långt högre och mer kännbara böter när säkerhetsföreskrifter inte följs. I sig skulle det gynna seriösa arbetsgivare och missgynna de företag som ibland är direkt kriminella och därför kan lägga så låga anbud.   

Av dem som dog hade fyra utländsk bakgrund. Det var därför namnen på dem dröjde innan de blev kända. Och de kom långt från Sverige. I andra länder, långt härifrån, och i Sundsvall som den svenske byggarbetaren kom ifrån, går nu de där svallvågorna av sorg genom de anhöriga som alltid kommer efter plötslig bråd död. 

Klassfrågan borde vara central i all politik. Det är den inte. Och därav sorgen.