Vi var många som tvivlade på att ett pyttelitet parti skulle kunna stå emot regeringssamarbetets största. Och inte bara det största utan också det hungrigaste partiet. Ett parti på väg upp, med inget att förlora och som allt sedan de kom in i riksdagen har rundat politikens spelregler. Men Liberalerna, sin beskäftiga vana trogen, var fast övertygade. De skulle säkerställa att liberalismen inte gick förlorad.
Ibland kan det vara svårt att se ideologiska förskjutningar. De sker ofta stegvis och under en längre tid. Min respekt för de som idag kallar sig Liberalerna rasade redan inför bildandet av Alliansen. Där vek de ner sig för Moderaterna kring socialliberalismens signum – trygga generella välfärdsförsäkringar. Sedan har det rullat på med allt från kepsförbud och övervakning.
Den här hösten har avståndet till liberalismen ökat i allt snabbare takt. Björn Söder (SD) anklagade alla som gick Prideparad för att understödja pedofili. Regeringen föreslår att polisen ska få avlyssna människor utan brottsmisstanke. Richard Jomshof (SD) stärker sin ställning efter grav islamofobi. Lagstiftning mot oppositionens partifinansiering förbereds. Mediestödet görs om med urvattnade demokratikriterier och hög risk för minskad mångfald.
För att bara ta några exempel av det som Liberalerna accepterar och alltså inte anser strider mot deras uppgift att vara Tidösamarbetets liberala garant.
Den senaste veckan har bjudit på ytterligare två minst sagt tydliga bevis på att det som en gång var ett stolt liberalt parti nu bara är en dörrmatta för den nationella rörelsens parlamentariska gren.
Chalmers tekniska högskola inför förbud mot politiska manifestationer och affischering på skolans område:
”Förbudet omfattar människor som samlas i grupp och som visar och uttrycker politiska åsikter på ett sätt som gör att förbipasserande människor kan uppfatta budskapet.”
Ja, precis så. Skrämmande antidemokratiskt ställningstagande.
Minst lika skrämmande är att utbildningsminister Mats Persson (L) hyllar beslutet att inskränka yttrande- och organisationsfriheten på ett av landets lärosäten. Det går inte att kalla för något annat än ett liberalt haveri. Fri åsiktsbildning och en fritt tänkande akademisk miljö måste väl ändå betraktas som grundläggande liberalism?
Samtidigt ägnar sig integrationsminister Johan Pehrson (L) åt att ytterligare göra livet svårt för människor som kommer nya till Sverige. Det verkar vara det som är integrationspolitik numera. Inte att ge verktyg att komma in i samhället, så som bra språkutbildning, jobbmöjligheter, bostad, skola för barnen, respekt för den situation varje enskild människa befinner sig i och annat som faktiskt kan bygga samman ett samhälle och integrera människor med varandra.
Pehrson och regeringen aviserar nu att ”svenska värderingar ska bli krav för att få bidrag”. Ett förslag som signalerar två saker. För det första att det finns några allomfattande nationella värderingar enligt teorin om jord och blod, att vi som har alla våra rötter i den svenska myllan skulle vara betingade att ha vissa värderingar. För det andra att människor som inte har alla sina rötter här bara vill ha bidrag. Båda är fel och mycket långt från en liberal människo- och samhällssyn.
Det är med viss sorg jag ser att ett parti som ändå betytt mycket för demokratins framväxt i Sverige försöker sig på en Orwellsk akrobatik. Det är landets mest onödiga parti som vänder sig ut och in i osnygga dödsryckningar.
Men mest är jag rädd. Rädd för hur snabbt och effektivt manegen för fascismens maktövertagande krattas. Det är ändå bara ett år in i Sverigedemokraternas första mandatperiod som ledare över landets regering.
