Massor av trendiga medelklasspolitruker tyckte det var befriande att äntligen kunna sluta tala om klassfrågor och om ojämlikhet för att istället kliva omkring i det nya Cool Britannia. De konservativa föreföll besegrade för alltid. Historiens slut siktades på 10 Downing Street.

Det är smått fantastiskt att se vilka fantomsmärtor Blair-epoken lämnade efter sig i brittisk och även svensk politik. Toppskiktet i brittiska Labour har länge varit sanna traditionalister: De har längtat och längtat tillbaka till en svunnen storhetstid. Och allt som stör denna längtan ser de som stökigt, besvärligt och direkt pinsamt. När Jeremy Corbyn utropades till Labours nya partiordförande i lördags vällde en enorm grinighet fram hos det som man väl får kalla det europeiska socialdemokratiska etablissemanget. Det kändes som om ledarskribenterna i S-märkta Aftonbladet och liberala Dagens Nyheter hade suttit bredvid varandra när de skrev sina artiklar om den outgrundliga olycka som nu drabbat Storbritannien.

I början av 80-talet försökte sig Labour på en kraftig vänstersväng under Michael Foots ledning. Den misslyckades. Valet 1983 blev ett katastrofval. Detta faktum har den senaste tiden tagits till intäkt av rader av S-märkta skribenter när de vill varna för Corbyns vänstersväng. Och jag kan inte annat än ta mig för pannan när jag ser den där traditionalistiska argumentationen.

De som drar fram Foots valförlust 1983 lever uppenbarligen i en kontrafaktisk värld där de trettio år av marknadsliberalism som därefter följde aldrig har inträffat. Sedan åttiotalets början har en våg av marknadsliberala avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar och antifacklig politik sköljt över Storbritannien och Europa. De senaste 30 åren har neoliberala ideologier och marknadsliberal praktik format samhällena på bred front och slutresultatet är uppenbart: våldsamt ökade klyftor, eliter och höginkomsttagare som bryter sig loss från det gemensamma, permanentad massarbetslöshet. Och, inte minst, en allmän håglöshet inför allt vad politik heter som idag ger liv åt högerextremism och missnöje.

Men det där trettioåriga kriget mot Europas (och Storbritanniens) fattiga som pågått räknas inte av de som förfasar sig över Corbyns seger. Och kanske är det så därför att de själva var en del av den marknadsliberala hegemoni som sänkte sig över Europa.

Thatcher hade verkligen en poäng: Nya Labours stora bedrift var att uppfostra de brittiska väljarna till att sluta tänka i termer av att ett annat samhälle är möjligt eller ens önskvärt. Bakom sig lämnade Tony Blair växande skaror av politiskt likgiltiga arbetarväljare som i sinom tid snarare skulle lägga rösten på det främlingsfientliga Ukip. Men också en medelklass vars progressiva sidor aldrig mer såg ut att kunna väckas för ett mer radikalt budskap. Blairismens arv till den europeiska socialdemokratin var ett farväl till de keynesianska verktygen i den ekonomiska politiken och den idépolitik som är nödvändiga för att vända trenden av galopperande ojämlikhet.

Jag blev själaglad när beskedet kom att Jeremy Corbyn hade segrat i det interna Labourvalet. Det betyder inte att jag automatiskt tror att han står för den politiska framtiden i den europeiska socialdemokratin. Att han redan utsett enbart män till de tunga posterna i sitt skuggkabinett bådar inte gott. Nej, Corbyns roll är snarare den att han kanaliserat all den vilja till uppbrott och förändring som pulserar bland Labours anhängare. En nyss osynlig gräsrotsrörelse fick syn på Corbyn. Jag tror att vi runtom i Europa kommer att få se fler och fler tecken på att väljare vill bryta upp från den marknadsliberala hegemonin och kanske kommer det att synas också inom socialdemokratin.

Tungt och kompakt lägrar sig den marknadsliberala hegemonin sedan en generation tillbaka över europeisk socialdemokrati. Det verkar som om den bara kan brytas genom att gestalter ur dessa partiers ytterkanter, obelastade av makt, ibland kliver fram och kanaliserar förändringsviljan.

Men det blir ingen lätt resa. Jag skrev häromdagen en kort dikt där jag försökte fånga den komplexa känslan:

Plötsliga anomalier, störningar,

värkar, mutationer

i det samhälle

neoliberalismen skapat –

ska de komma tätare?

Förbrylla? Väcka?