”Maffiabröder”, ”Casino” och ”The Departed” visar visserligen alla hur organiserade herrklubbar för grova brott faller samman av sin egen destruktivitet. Men de, liksom dekadensen i Scorseses ”Wolf of Wall Street”, skildrar alla spänningen med att ta sig ur fattigdom och leva ett ekonomiskt oberoende liv, utan mellanchefer och bortom samhällets moraliska regelverk. Ett liv vi bara kan fantisera om i hemlighet.
Ingen scen i filmhistorien har åtminstone fått mig att drömma mer om värdetransportrån än den drygt tre minuter långa steadicamtagningen från ”Maffiabröder”, där den irländske gangstern Henry Hill leder sin dejt Karen in på klubben Copacabana genom att muta sig in i en köksingång och virvlar vidare genom korridorer där alla dörrar öppnar sig tills de får ett eget bord placerat på showens första rad.
Skapar stor konst
”The Irishman” är på gott och ont Scorseses minst gangsterromantiska gangsterfilm.
Visst är det den sanna historien om Jimmy Hoffa (spelad av Al Pacino, som är väldigt Al Pacino), fackpampen med maffiakontakter som till slut mördades.
Men i likhet med Quentin Tarantino i ”Once upon a time in Hollywood” är Scorsese en regissör som med ”The Irishman” skapar stor konst med sina beprövade teman. Lojalitet, gatans rättvisa och manliga egon, men Scorsese anlägger ett äldre, mer reflekterande perspektiv.
Vi lär känna andra världskriget-veteranen Frank Sheeran (Robert De Niro) på ålderdomshemmet, där han börjar berätta sin livshistoria. Sheeran gick från att vara lastbilschaffis till yrkesmördare för Pennsylvania-bossen Russell Bufalino (en fantastiskt nedtonad Joe Pesci) och fast i en brutal livsstil som snart framstår som normal, bara ett annat kneg.
Inte lika barnsligt
”The Irishman” är makligt, men fängslande, berättad. Med en särskild humor som sipprar igenom under den eskalerande konflikten mellan Jimmy Hoffa och maffian, där Frank Sheeran ofta hamnar i mitten och måste desarmera samma slags missförstånd över ”brist på respekt” vi sett i Scorseses tidigare rullar, men inte med samma barnsliga löje som här.
Det är svårt att inte störa sig på det digitala ansiktslyft som använts för att ”föryngra” både De Niro och Pesci, men det beror inte på att tekniken får det att se fejk ut, utan mer på att det är en så overklig idé.
Män pratar med varandra
I övrigt är ”The Irishman” en väldigt effektlös film, där män sitter i rum och pratar med varandra. Den 3,5 timmar långa filmen har nog endast en scen med en kvinna som pratar. Det gör naturligtvis att vissa element av dramatik försvinner, men lägger grunden för en obehaglig undertext som rör Frank Sheerans dotter, som inte varit lika stark annars.
Efter den urbota tråkiga ”Silence” är ”The Irishman” just den film vi väntat på från Scorsese, ändå önskar en mer kicksökande del av mig att han inte blivit så pass moget eftertänksam.
