Halvt om halvt skrattar vi åt det hela som ett årligt skämt påhittat av tokstollar på fel sida av Engelska kanalen. Och ändå vill vi vinna för att visa var skåpet ska stå. I år misstänker jag nästan att vi kanske valt en sångare som ser ut att vara född för Eurovisionen och en låt som låter som att den redan vunnit tävlingen ett dussin gånger förut – Olly Alexander med Dizzy.
Så jag håller tummarna.
Det är nu tjugofyra år sedan jag själv deltog för första gången, år 2000 i Stockholm, fast inte som britt utan som hedersryss. Jag var manager åt deras sångerska Alsou. Och vad jag slogs av var den godmodiga stämningen som genomsyrade Stockholm. Vilket jippo! Tjugofem länders team, eurovisionskommittéer och pressuppbåd från samtliga, plus de nationella tv-bolagen, sponsorerna, vipparna, snyltgästerna och europopdyrkare som tvångsmässigt reser till varje evenemang, en multinationell barmy army av popnördar. Jag måste erkänna att jag blev överraskad – under mina fyrtio år i musikbranschen hade jag inbillat mig att det rörde sig om smärre tv-underhållning, när det i själva verket var som ett fotbolls-VM.
Under det året skötte jag Alsous affärer: hon var en stjärna i Ryssland, elegant, log behagfullt, sjöng sentimentalt – men bra. Och förverkligade sin pappas drömmar snarare än sina egna. Hennes förflutna var i fullständig avsaknad av det känslomässiga trauma som drivit de flesta popstjärnor jag haft framgångar med.
Hon var helt enkelt bara trevlig.
Hennes pappa var också okej trots att han var direktör och delägare i Lukoil, världens största oljebolag. Det gjorde honom till en av de rikaste i världen, vilket för min del innebar att det inte fanns några budgetbegränsningar. Men liksom alla som kan sin britpop väl vet, känner ungdomarna ögonblickligen igen hype. Att spendera pengar skulle inte räcka till att göra Alsou till världsstjärna. Hon behövde faktiskt vara en stjärna.
När jag lärt känna henne bestämde jag mig för att hon kanske skulle greja det. Dock, att ha en rik pappa kan ge motsatt effekt i Storbritannien. Fast i Eurovision vore det inget problem. Så jag fick Universal Records att dra i de nödvändiga trådarna för att göra henne till årets ryska bidrag.
Under tiden nagelfor jag reglerna. Till min häpnad upptäckte jag att låten inte behövde skrivas i sångarens hemland. Så jag knallade runt mellan brittiska och amerikanska musikförläggare tills jag hittade något tillräckligt catchy för att passa. Därpå lejde jag en producent, som heller inte behövde vara av samma nationalitet, Steve Levine som producerat Culture Clubs hits.
Med låten inspelad, lät jag Alsou repetera dagligen på Pineapple Studios i London med en toppkoreograf och professionella manliga dansare för att få till en bra show. Sedan var det bara att kränga låten till Europa. Målet var att få skivan släppt och marknadsförd i så många länder som möjligt så att allmänheten hejade på den i Eurovisionfinalen.
Men vore det möjligt att rigga omröstningen?
För en utomstående föreföll showen trist och fuskig. Östeuropeiska länder röstade på varandra, likaså skandinaver och i viss mån även sydeuropéer, medan öar som Cypern och Malta gav varandra maxpoäng. Var det för att de delade ett kulturellt samförstånd? Var det politiskt?
Eller var det riggat?
Strax hörde jag att maltesiskt bacon dykt upp på de bättre matbutikerna i Moskva
Osäker på saken for jag runt Europa, träffade de lokala skivbolagscheferna och fick ut låten på deras marknader. Och på de olika Universal-kontoren tipsades jag om vem jag borde snacka med.
På till exempel Malta deltog Alsou i ett par tv-program och vi åt middag med ordföranden för deras Eurovision-kommitté. En fryntlig karl vars huvudsyssla var grisuppfödning och att kränga bacon.
– Ryssarna älskar bacon, sa jag åt honom under middagen: Är dina grejer av toppklass? Då kanske de skulle köpa några ton…
Naturligtvis yttrades inget otillbörligt, men strax hörde jag att maltesiskt bacon dykt upp på de bättre matbutikerna i Moskva, även om det inte betydde att deras kommitté skulle spetsa öronen när de hörde det ryska bidraget.
Vi kuskade runt till andra länder och gjorde liknande tv-program följt av liknande middagar. Det är möjligt att andra företag också hittat nya affärsmöjligheter.
Efter det obligatoriska tv-framförandet i Rumänien åt vi middag som vanligt. Vi hade hört att Rumänien behövde olja väldigt akut. Det kom därmed inte som en överraskning att en högt uppsatt politiker åt med oss i och med att Alsous pappa var oljebaron.
På ett besök i Nederländerna dök det upp en man på hotellet som påstod sig kunna rigga Eurovisionen. Jag begrep inte hur, men han var en professionell stalker. Han hade följt min karriär och menade att jag var den enda som kunde göra hans singer-songwriter-son till superstjärna.
Han var kuslig. Aningen knäpp. Eventuellt psykopat.
Jag förklarade tålmodigt att man inte kan garantera framgång i musikbranschen och oddsen för hans son vore extremt svåra. På vilket han svarade att jag lika lite kunde hoppas på tolv poäng från Nederländerna, men han grejar det. Och i så fall blev jag skyldig hans son en gentjänst. Jag blev tvungen att fråga:
– Men hur funkar det med publiken då? Nederländerna har ju ingen jury, så hur kan du fixa fram poäng när det är allmänheten som röstar?
– Jag har mina metoder, insisterade han.
Sedan var Eurovision över oss. I strålande vårväder var Stockholm en upprymd fest där skivbolagschefer och popmanagers nätverkade över powerluncher. På showkvällen blev jag imponerad. Arenan var enorm, ljudet och ljuset perfekt, publiken uppdelad enligt nation med tillräckligt breda korridorer emellan för att kamerorna skulle kunna susa upp och ner. Men eftersom jag satt på första parkett var det svårt att veta hur bra intryck Alsou gjorde på åskådarna.
När det blev dags för omröstning gick jag till artistfoajén och satt med sångarna och deras nationella kommittéer. Efter de första rösterna låg årets brittiska bidrag på noll. Den ryska kommittén förväntade sig att jag skulle få in Alsou på någon av topplatserna, men jag var orolig för att vi skulle följa mitt hemland Storbritannien till botten. Jag behövde inte vara det. Alsous poäng steg stadigt. Sedan hörde jag:
Jag fick magknip när jag mindes psykopaten i Amsterdam. Är det möjligt? Var han verkligen så sinnessjuk?
– Från Malta, tolv poäng!
– Good heavens, sa jag till alla runt omkring mig, hur i hela friden fick vi så många?
– Från Rumänien, tolv poäng!
– Good heavens!!!
– Från Irland, tolv poäng!
Och den här gången kunde jag inte låta bli att utbrista i ett helt oförfalskat ”good heavens” eftersom – allvarligt talat – hur fan fick vi dem på vår sida? Och plötsligt följde oroväckande nyheter... Det meddelades att Amsterdams telefonväxel brunnit och de holländska telefonlinjerna låg nere. Omröstningen skulle skötas med hjälp av en mindre studiopanel.
Jag fick magknip när jag mindes psykopaten i Amsterdam. Är det möjligt? Var han verkligen så sinnessjuk? Eller var det bara en olycklig slump?
Allt värre nyheter följde – brandmän hade skadats och två var döda. Nu fanns bara en tanke i mitt huvud – VILL INTE FÅ EN ENDA RÖST FRÅN NEDERLÄNDERNA. När resultatet kom fick vi lyckligtvis inga röster.
Hade vi gjort det, skulle Alsou ha vunnit.
Istället kom hon tvåa, den perfekta platsen – en ära men utan den mediahysteri som drabbar vinnaren. För Rysslands del blev det, tack vare deras melt-in-the-mouth popidol, den bästa placeringen någonsin.
Alsous pappa serverade rysk champagne till gryningen och liksom alla andra drack jag så mycket jag kunde hälla i mig. Nästa morgon vaknade jag halvvägs in i hotellrummet. Jag hade hittat fram och stoppat nyckeln i låset, till och med lyckats öppna dörren, men sedan tappat farten. Dörren var halvöppen och jag låg på golvet, överkroppen inuti rummet, men från midjan ner var jag fortfarande ute i hotellkorridoren.
Framåt lunch hade jag återhämtat mig tillräckligt för att ta mig till Arlanda. På planet hem satt jag bredvid BBC:s utsände. Jag kondolerade över att det brittiska bidraget knappt fått några röster:
– Helt oförtjänt. Själv tyckte jag rätt bra om låten.
– Äsch, det gör inget, sa han. Det är bara så det är. Men vi gillar att Eurovisionen förblir så fullständigt okorrumperat – det är bara låtens kvalitet som gäller och inget annat. Vi måste verkligen fixa ett bättre bidrag nästa år.
Det lät så brittiskt, trotsigt naivt att vara så blind för verkligheten. Men kanske hade han rätt. Kanske hade jag inget med Alsous framgång att göra. Kanske hade jag bara valt rätt låt åt henne.
Förhoppningsvis har vi valt rätt i år, och nu talar jag inte längre som hedersryss utan som sann britt. Jag älskar sångaren och låten. Go for it Olly – visa européerna var skåpet ska stå.
Översättning: Zac O’Yeah. Detta är ett bearbetat och uppdaterat utdrag ur Simon Napier-Bells självbiografi som kom ut 2022.
