Ocean Vuong är dock en författare av rang. Det visade han redan i sin poesidebut ”Natthimmel med kulhål” när den publicerades i USA 2016. Med hjälp av hissnande vackra bilder, ömsom från krigets Vietnam, ömsom från samtidens USA, skapade han lyrik som fick det fentanylspetsade heroinet att glittra över gaslågan. Efter det har Vuong inte bara setts som ett av den amerikanska litteraturens – utan världslitteraturens – stora löften. Och nu kommer alltså hans debutroman på svenska, fint översatt av Andreas Lundgren som lyckas fånga det både sirliga och svulstiga i Vuongs språk.

Som läsare känner man igen mycket från diktsamlingen. I centrum för boken står relationen till modern, som både är kärleksfull och våldsam. Det anonyma berättarjaget skildrar i fragmentariska scener flykten från Vietnam och resan vidare till USA. Där arbetar Rose på en skönhetssalong tills hennes händer blir söndervärkta. I förgrunden figurerar också mormodern Lan, en ömsom virrig, ömsom vis dam som prostituerade sig till amerikanska soldater i ungdomen. Den tredje centrala personen i boken är Trevor, ynglingen som berättarjaget plockar tobaksblad med under en het sommar. En tonårsförälskelse som skildras med en sådan intensitet att jag kommer att tänka på Edmund Whites mästerliga roman ”En pojkes historia”. Men romansen slås i spillror när Trev förloras till den grasserande opioidepidemin. Det är för övrigt denna historia som boken har hämtat sin titel ifrån. ”En stund är vi vackra på jorden” syftar på perioden mellan den himla­stormande puberteten och det konforma vuxenlivet. Vuong tycks mena att det är en period av intensiv livskänsla och, ja, lycka. På så sätt skriver han in sig i en nostalgisk amerikansk tradition, från Mark Twains ”Huckleberry Finn och jag” och framåt, där livet i tonårens slut framställs som autentiskt.

Ett annat epicentrum i ”En stund är vi vackra på jorden” är det mörka vuxenlivet, som Vuong skildrar genom Trevor. I en scen bränner han genom ett majsfält med sin pickup, med ett fentanylplåster på armen och heroin flödande i venerna. Som läsare förstår vi att han bara är en i mängden – något som Vuong understryker genom en panoramavy över sina vänners vuxenliv. Flera har dött i överdoser, ingen verkar få något riktigt jobb, alla knarkar. På så sätt lyckas han porträttera en hel generation som slutat hoppas, som inte längre tror att den amerikanska drömmens tidvatten ska lyfta dem. Denna del av boken lyckas Vuong med – eftersom den karvas fram i relief till den ungdomliga förälskelsen.

Men så är det här med brevformen. Problemet med berättargreppet är att den gör historien upphackad och rycker ut läsaren ur den intensiva närvaro han så skickligt framkallar i bokens mera berättande delar. Formen hade kanske funkat om han gjort som Èdouard Louis i ”Vem dödade min far?” – där brevavsnitten kokade av undertryckt vrede mot det franska klassamhället. Men Vuongs bok är ingen debattroman, snarare använder han breven som ett slags språkövningar, som emellanåt blir snubblande piruetter. ”För en kula utan kropp är en sång utan öron” är en typisk mindre lyckad mening, som både är för impressionistisk och överlastad. ”Är det inte det sorgligaste i världen, mamma? Ett kommatecken som tvingas vara en punkt” skriver han på ett annat ställe, och som läsare blir jag frustrerad och önskar att modern hade svarat på sin lite uppkäftiga och grammatiskt inkorrekta amerikanska. Problemet här ligger i att författaren slitits itu mellan att skriva poesi och att skriva en roman. Poesin är en ensam röst, romanen är dialogisk. Vuong gör ett försök att sammanföra de två – men misslyckas både med att samtala och få stroferna att sjunga.