Tribeca film festival, som nyss avslutades i New York, hade två filmer på programmet där västerlänningar beslutat sig att dra till Kina och tjäna en hacka.

I den danska komedin ”The Saint Bernard Syndicate” reser Rasmus och Fredrik till megastaden Chongqing för att starta uppfödning av sankt bernhardshundar. Med hjälp av sin slogan ”Big – Royal – Cute” ska de få nyrika kineser att se den schweiziska bergshunden som en statussymbol och ett lämpligt sällskap till barnen vars stressade föräldrar jobbar långa dagar.

Hundar är populära

Jonathan Landreth är redaktionschef för magasinet China File som ges ut av kulturinstitutet Asia Society i New York. Han arbetade tidigare i Peking för filmmagasinet Hollywood Reporter och kan intyga att hundar är något som kineser lägger pengar på i dag.

– Jag skaffade själv en labrador retriever hos en uppfödare utanför Peking. Hundarna där hade sina egna hundbensformade swimmingpooler och varenda bil på uppfarten var en Range Rover.

Svårt att lyckas

Danskarna, spelade av komikerduon Rasmus Bruun och Frederik Cilius, är före detta klasskamrater från internatskolan Herlufsholm – men trots elitutbildningen har de inte lyckats särskilt bra i livet. Humorn i filmen skuggas av sorgsenhet, samtidigt är danskarnas övertro på att de plötsligt ska lyckas i Kina skrattretande – men inte ovanlig, enligt Jonathan Landreth.

– Det stämmer överens med mina erfarenheter. Jag vet inte hur många som dök upp i Kina för att slå sig in på en marknad där de trodde att det var omöjligt att misslyckas. Men det gjorde de, om och om igen. Bara de som bestämt sig för att bo i Kina och verkligen lära känna kulturen, ofta gifta in sig i den, och klippa banden med expat-livet, lyckades tjäna några pengar.

Filmen rör sig lekfullt runt flera stereotyper, både om kineser och västerlänningar, utan att plocka billiga poänger. Regissör är Mads Brügger, dansk journalist och satiriker som i den korruptionsavslöjande fejkdokumentären ”The Ambassador” mutade sig till ett liberiskt diplomatpass. Mångsysslaren Brügger jobbar för närvarande även med en dokumentär om Dag Hammarskjölds död.

Västerländsk maskot

I ”Ghostbox Cowboy” (regi John Maringouin) reser Texasbon Jimmy Van Horn (David Zellner) till snabbväxande Shenzhen med sin uppfinning: en liten apparat som ska kunna kommunicera med de döda. Klädd i Stetsonhatt och läderslips slår han sig i lag med ett par andra udda expat-amerikaner och försöker sedan locka riskkapital ur tonårsmiljonärer. Filmen blandar fejkdokumentär med absurda scener och avslutar med en blinkning till ”Apocalypse Now”. När Jimmys van Horns plan går om intet tvingas han ta jobb som blond, västerländsk maskot. Med fejksolbränna och peruk dyker han upp på födelsedagsfest i landsorten och en dammig invigning av ett byggprojekt.

– Det finns en mängd historier, och en del filmer, om hur kinesiska firmor hyr in en vit västerlänning för att låtsas vara en företagsledare, advokat eller vän till chefen. De tas med på förhandlingsmöten för att imponera på en potentiell kinesisk samarbetspartner och ge sken av att företaget har förbindelser med världen utanför. Men jag tror att de dagarna är förbi, kinesiska företag har visat att de klarar att samarbeta med resten av världen utan den här typen av hjälp, säger Jonathan Landreth.

Vilken bild av Kina ser vi generellt i dag i västerländska filmer?

– Vi kommer knappast att se några kinesiska skurkar i stora Hollywoodproduktioner under den närmaste tiden. Skurkar har åter en vag östeuropeisk eller rysk brytning. Den senaste gången en film såg ut att ha en kinesisk skurk ändrades det till nordkoreansk vid slutklippningen. Kinas roll som vän till Holly­wood kommer att bestå under den närmaste framtiden.

Anledningen? Den kinesiska marknaden fortsätter växa i betydelse och biljettintäkterna beräknas snart passera USA.

Två versioner

Endast 34 utländska filmer får visas på kinesisk bio per år. Filmbolag kan kringgå kvoten genom att samproducera med kinesiska bolag, som i fallet med ”The ­Great Wall” (2016) med Matt Damon. Annars gäller det att se till att filmen passerar den godtyckliga censuren där övernaturligheter, skräck och homosexualitet ofta brukar fastna.

– Regissörer som är vana att ha sista ordet tvingas kompromissa och klippa två versioner av samma film, en för sitt hemland och en för den kinesiska marknaden. Det är inget nytt men händer allt oftare i takt med den kinesiska marknaden växer och incitamenten för att söka distribution i Kina ökar, säger Jonathan Landreth.