Det är så lätt att bara skyffla undan sin elektronikskrot i ett hörn. Prylarna som skrotas blir allt mindre, i takt med mikroelektronikens fortsatta framsteg. Tänk bara på hur mycket som numera ryms i en liten trådlös öronsnäcka: batteri, flera mikrofoner och en liten dator.

Att elektroniken blir allt mindre kan låta som en bra sak, med tanke på hur bergen av elektronikskrot har vuxit globalt sett. Då borde ju även de giftiga elskrotbergen inte längre växa så snabbt. Men tyvärr – samtidigt som prylarna blir mindre, blir de även fler. Nu är mikroelektroniken på god väg att integreras med våra kläder, vilket lär bli en mardröm ur återvinningssynpunkt. Dessutom tenderar de små prylarna att bli allt mer kortlivade, särskilt när de ska drivas på väldigt små batterier som ganska snart tröttnar.

Trådlösa öronsnäckor som Apples Airpods har en livslängd på omkring två år. Jämför det med att tjugo år inte var någon ålder för en gammal tjock-tv. Deras bidrag till skrotberget skiljer sig också på så vis att det är betydligt lättare att plocka isär en tv. Den lilla öronsnäckan rymmer visserligen en rad sällsynta mineraler som går att återvinna, men är samtidigt ihoplimmad på ett sätt som verkligen försvårar återvinning. Allt detta och mer därtill reds ut i Financial Times, där journalisten Alexandra Heal skrivit ett informativt reportage.

Ofta är det batteriet i en öronsnäcka som lägger av, medan resten av elektroniken är fullt duglig. Men tillverkarna erbjuder inga batteribyten. Ibland erbjuder fabrikanterna reparation på garanti, men ”reparationen” innebär i praktiken att man får sin trötta produkt utbytt mot en fabriksny. Vilket man som konsument inte tackar nej till. Men det blottar ett systemfel. Kapitalismen är kort sagt värdelös på att ta hand om sin egen avföring.