Rasmus Fleischer: Källkritik ger inte profit

”En ren sökmotor”. Så brukade Google beskrivas i sin barndom, det vill säga kring sekelskiftet 2000. Renheten stod då i skarp kontrast till de överbelamrade ”portaler” – Yahoo, MSN, Passagen med flera – som ofta stod som webbläsarens startsida. Google stod verkligen för någonting annat, uppfriskande. Du skrev din sökterm och fick tillbaka en välsorterad resultatlista. Tio länkar, that’s it. Inte ens reklam, förrän i oktober 2001 då en sidospalt tillfördes. Ett år senare kunde Google för första gången redovisa en vinst.

Därmed togs första steget i den ”sugifiering” som återkommer på snart sagt varje nätplattform, för att tala med författaren Cory Doctorow. Men Googles sökmotor var fortfarande ganska avskalad och skickade glatt vidare användaren till andra sajter på nätet. Efterhand kom detta långsamt att förändras. När man idag googlar något, blir resultatet ofta inte bara en lista med länkar, utan en uppsättning faktapaneler. Innehållet i dessa är hämtat från Wikipedia och andra öppna källor. Man kan säga att Google hittat ett sätt att utnyttja ideellt gratisarbete för att uppnå sitt kommersiella mål: att hålla oss kvar på den egna sajten och trycka utvägarna allt längre ned. Av samma skäl varvas numera sökresultaten med förslag på ”relaterade sökningar”.