Mattias Johansson: Hata borgarna – inte brevbärarna

Det blev ett snopet besök vid brevlådan idag. Förrförra veckans nummer av ETC. En räkning som egentligen skulle till en granne. Och en påminnelsefaktura på en räkning som jag aldrig fått. Paketet som jag väntar på, och som jag för länge sedan betalat någon sorts mystisk deklarationsavgift för, lyser emellertid fortfarande med sin frånvaro. Men jag är rutinerad vid det här laget, och eftersom brevbärarna har slutat ge mig avier har jag gjort det till vana att med jämna mellanrum besöka alla mina utlämningsställen för att med mössan i hand vädja till personalen att kolla om jag har något liggande där bak. Ofta har jag det. Förmodligen nu också. Jag stänger brevlådan och går in och kokar kaffe.

När jag var barn betydde ordstävet ”som ett brev på Posten” fortfarande att något sker med visshet, snabbt och smidigt. Men 1993 valde regeringen Bildt att, som första land i världen, avreglera postmarknaden. Posten fick konkurrens, men var fortfarande enligt lag tvungen att ”tillförsäkra medborgarna en samhällsomfattande posttjänst”. När en naiv Maud Olofsson blev blåst av danskarna år 2008, och den svenska och danska posten slogs ihop till det vidunder vi dras med idag, var det spiken i kistan. Nu sitter vi här med skiten och hatar på brevbärarna. Fast vi egentligen borde hata på borgarna.