Det blev ett snopet besök vid brevlådan idag. Förrförra veckans nummer av ETC. En räkning som egentligen skulle till en granne. Och en påminnelsefaktura på en räkning som jag aldrig fått. Paketet som jag väntar på, och som jag för länge sedan betalat någon sorts mystisk deklarationsavgift för, lyser emellertid fortfarande med sin frånvaro. Men jag är rutinerad vid det här laget, och eftersom brevbärarna har slutat ge mig avier har jag gjort det till vana att med jämna mellanrum besöka alla mina utlämningsställen för att med mössan i hand vädja till personalen att kolla om jag har något liggande där bak. Ofta har jag det. Förmodligen nu också. Jag stänger brevlådan och går in och kokar kaffe.
När jag var barn betydde ordstävet ”som ett brev på Posten” fortfarande att något sker med visshet, snabbt och smidigt. Men 1993 valde regeringen Bildt att, som första land i världen, avreglera postmarknaden. Posten fick konkurrens, men var fortfarande enligt lag tvungen att ”tillförsäkra medborgarna en samhällsomfattande posttjänst”. När en naiv Maud Olofsson blev blåst av danskarna år 2008, och den svenska och danska posten slogs ihop till det vidunder vi dras med idag, var det spiken i kistan. Nu sitter vi här med skiten och hatar på brevbärarna. Fast vi egentligen borde hata på borgarna.
Maud Olofsson har kallats för Sveriges dyraste politiker sedan demokratins genombrott. Fiaskot med Postnord, i kombination med Nuon-affären, kostade oss flera miljarder kronor. Och förmodligen hundratusentals bortslarvade postförsändelser. Det kan vara värt att tänka på, nu när Annie Lööf försöker sol-och-våra oss igen.
Centerpartiets senaste giv är ett ”reformerat strandskydd”, och det låter ju onekligen lite mindre mörkt än det bespottade förslaget om marknadshyror som nyligen sköts i sank. Spontant låter det nästan rimligt. Det finns ju massor av stränder i Sverige. Inte kan väl en sommarstuga eller två spela någon roll? Och ska inte vanligt folk på landsbygden också få njuta av sjöutsikt? Visst, men då kan det vara bra att tänka tillbaka på hur tidigare avregleringar har gått. Om tio år är kanske entréavgift till den lokala badstranden det nya normala. Och i skärgården har badjävlarna från stan satt upp skyltar: ”Privat badplats. Inkräktare skjuts på plats”.
Jag överdriver såklart. Men man vet ju faktiskt aldrig. Det fria skolvalet skulle skapa mångfald och ge bättre skolresultat men en generation senare blir vi inte ens förvånade när det visar sig att IS-terrorister driver könsuppdelade förskolor för våra gemensamma skattepengar. Privatiseringen av sjukvården skulle skapa bättre kvalitet och korta ner vårdköerna. 30 år senare kan de med pengar gå före i vårdkön med hjälp av privata sjukförsäkringar. Det är ett sluttande plan, rakt ner i den marknadsfundamentalistiska avgrunden.
Det är en varm sommar, så ge er ut och bada nu. Vem vet hur länge ni kan göra det, utan ögon i nacken.
Själv ska jag försöka ta reda på vad som hänt med mitt försvunna paket.
För övrigt anser jag att tioårsdagen av Utöya-attacken borde ha fått större uppmärksamhet än vad den fick. Vi måste prata mer om den växande fascismen. Och vi får aldrig glömma!
