I Sverige kunde inte V mobilisera sina väljare att rösta på partiet, man går framåt lite men efter Europas (och Sveriges) största ekonomiska kris sen 1930-talet är någon procent rätt och slätt ingenting. Och S stampar på samma plats med sin EU-kritiska huvudkandidat Ulvskog som talesperson.

I land efter land har socialister och socialdemokrater försökt låta mer EU-kritiska och ändå misslyckats att vända den stora superkrisen till röster på en annan politik. I stället är det de bruna som har gått framåt med nationalism och invandrarhat. Den största orsaken är att de röda helt enkelt inte presenterat någon lösning på krisen.

Inte lovat gigantiska investeringar.

Inte lovat offentliga jobb.

Inte lovat jämställdhet.

Inte lovat en annan bankpolitik, överhuvudtaget inte lovat något alls i krisens Europa mer än att ”EU inte ska detaljstyra”.

Jaha.

Och det vänsterparti som lovat en del av ovanstående har samtidigt sagt att man vill ha utträde. Som om Europas största ekonomiska kris kunde lösas med återgång till nationell ekonomisk konkurrenspolitik.

Jag har alltid tyckt att de radikala krafternas EU-kritik missat målet. Att vara emot Bryssels byråkrati eller bankernas och energibolagens lobbymakt är lika självklart som att vara emot nationell korruption, maktfullkomlighet och statlig övermakt. Men ingen i ett land tycker att lösningen är att lämna landet bara för att borgarna styr politiken och ekonomin.

Jag menar, EUs gemensamma politik är ju summan av de enskilda borgerligt styrda nationernas politik. Det är inte EU som har hittat på att bankerna ska räddas så att staterna får stora underskott, det är de borgerliga regeringarna som har beslutat det i land efter land och använder EU för att genomföra det.

Och det är inte EU som har struntat i klimathotet, det är varje lands näringsliv som envetet kämpat för ökad förstörelse med stöd av sina blå regeringar med argumentet att ”rädda konkurrenskraft och sysselsättning”. Projektet ”Nej till EU” är meningslöst eftersom det inte löser problemet med den europeiska politiken.

Framförallt är det farligt eftersom en svag oppositionspolitik alltid banar väg för reaktionära lösningar. När inte socialister presenterar ett demokratiskt projekt för Europa så kommer antidemokrater presentera sin låtsaslösning. För elitens och maktens Europa (du vet väl om att EU är världens rikaste område med de största privata förmögenheterna?) möter självklart motstånd. Men att EU motståndet blivit brunt är ett nederlag för demokratin, inte en seger över EU-byråkratin.

EU-valet visar upp några få glimtar av positiv utveckling. Mest kanske i Sverige där det gröna partiet och det rosa vill använda EU för förändring. Klimatpolitik och feminism. Väljarna gav dem en jordskredsseger.

Men även i södra Europa, från Grekland till Portugal finns partier som är både för EU som idé och mot EUs politik. För oss i Sverige är det dags för vänsterkrafter att sluta odla ett EU-motstånd och börja odla en radikal EU-politik. Den andra politiken har visat sig vara en återvändsgränd.

Istället för ett rödare EU-parlament har vi nu fått ett blåare, dessutom med femtio nyanser av brunt i kammaren.

Det är dags för de röda att börja tro på ett rött Europa.