Det är INTE ett lekfullt skämt att tvinga på barn till kyssar på det sättet, särskilt inte ihop med uppmaningen att suga min tunga, var den kända barnrättsaktivisten Shola Mos-Shogbamimus kommentar. Hon menade att ursäktande innebär ett normaliserande av ofredande av barn – oavsett hur vördad Dalai Lama är. Och den tibetanska kulturens utsträckande av tungan har förstås inget med sugande att göra. Det här är helt enkelt ett fall av sexuellt ofredande. 

Som många andra har jag också funderat på vad som händer bakom stängda dörrar, om det här är sådant han tycker är rimligt att göra framför folk och rullande kameror. Men mest av allt stärker det en av mina absolut mest impopulära åsikter: att det inte finns några hjältar. Många blir jättearga när jag säger att deras svartvita bild i själva verket har nyanser. 

När jag fick veta att Che Guevara hade en historia av att tvinga hushållerskor i det argentinska överklasshemmet till sex blev jag så oerhört besviken. Han, som i min tonårsvärld var själva sinnebilden för kampen för allas lika värde, var tydligen sexist och våldtäktsman. När jag fick veta att Mahatma Gandhi gillade att sova naken med småpojkar och Martin Luther King spelades in när han skrattade och gav goda råd när hans kompis våldtog en kvinna när de hade orgie på ett hotellrum hade jag inte lika stora illusioner, det var nämligen efter min tid i Wikileaks. Efter att jag på nära håll sett denna makalösa förmåga många har att blunda för, tysta ner och bortförklara vilken skit som helst – så länge det är en ”hjälte” som begår dem.    

Fortfarande 13 år senare blir jag princip dagligen anklagad för att ha förstört Julian Assanges liv. Jag borde ha hållit käften om ”ett litet övergrepp” när några av vår tids största brott mot mänskligheten höll på att avslöjas. Och visst, Julians brott är självklart små i jämförelse med stormakters förtryck, omfattande korruption och massakrer på civila. Men att jag vittnade är inte bara viktigt för min självrespekt och integritet, eller ens bara för kvinnors rättigheter, utan också för att dubbelmoral och maktmissbruk till slut riskerar att omöjliggöra all verksamhet i en rörelse. Visselblåsare som avslöjar maktmissbruk anklagas ju alltid av ledarna för att skada organisationerna och deras syften. I själva verket är det förstås maktmissbruket som är det stora hotet.

När någon blir hjälte kan han börja säga och göra vad som helst, och rörelserna blir successivt mer och mer av just det man ville bekämpa.

Buddisten Dalai Lama, ateisterna Guevara och Assange, hindun Gandhi och protestanten King visar att det knappast handlar om religion eller kultur, utan om makt. Människor kan vara viktiga ledare för motståndsrörelser och fred, förgrundsgestalter för antirasism eller antikolonialism och samtidigt maktmissbrukare.

Det kommer göra ont varje gång vi försöker sticka hål på en skapad, mytisk hjälte. Oavsett om han representerar vår religiösa grupp, vårt viktiga företag eller organisation, vårt politiska parti eller hela motståndet mot världens ondska, så ligger det sunda följandet av viktiga ledare förvillande nära en osund mansdyrkan och sekterism. Att välja att inte protestera skyddar ingen rörelse, det skyddar just det maktmissbruk som dömer rörelser till undergång. 

Det som behövs nu är därför varken drev där en Dalai Lama byts ut eller ursäktande och bortförklaringar, det som behövs är ett erkännande av problemet och en ordentlig granskning. Plocka ner hjältarna från piedestalerna, och lämna inte Dalai Lama ensam med några barn!