Selma Brodrej: Bojkotta det pretentiösa pisstället som säljer influencer-pizzor

Jag är ingen kebabfantast men det har legat ett kebabställe på Kungsgatan i Stockholm som jag länge vurmat för. Det började med att min morbror berättade att han brukade äta där på väg hem från krogen när han var i min ålder eller kanske ännu yngre. Jag, som trodde att kebab var en modern rätt och att man typ fyllekäkade barkbröd under en öppen eld när min morbror var ung, blev förvånad men också glad över denna anekdot. Tanken på att ­samma snabbmatsställe legat i samma lokal under så lång tid fyllde mig med en varm och trygg känsla, vilket antagligen bottnar i att jag är ett skilsmässobarn som flyttade runt en del under min uppväxt och därför har vissa problem med förändring. 

När min pappas kompis berättade att han skulle stänga pizzerian han drivit sedan jag var liten började jag gråta. Jag lägger stora delar av min inkomst på att fika på Wayne’s Coffee eftersom jag är rädd för att det annars ska gå i konkurs. Inte för att jag tycker Wayne’s Coffee är särskilt bra eller mysigt utan för att jag brukade vara där mycket när jag var yngre och därför har diffusa minnen därifrån som jag är rädd att gå miste om ifall de konkar. En ledig dag spenderar jag helst i en saluhall i närheten av mitt hem eftersom det luktar folkhems-­Sverige där inne (en alldeles underbar doft som är svår att specificera men som jag gärna skulle leva ett helt liv i).