Det finns en komponent i den svenska modellen som det väldigt sällan pratas om men som gör mig mycket stolt: folkbildningen. Folkbildningen, det vill säga den bildning som sker på landets folkhögskolor och studieförbund, når i dag över 1,2 miljoner människor.
Många av dem är nya svenskar som på en folkhögskola, bland andra studerande med annan bakgrund, får skaffa sig kunskap om det svenska språket och samhället. Allt fler av folkhögskolans deltagare är unga människor som på olika sätt inte passat in i det vanliga skolsystemets snäva fyrkant. Det kan vara hemmasittare, avhoppare, ungdomar med funktionsvariationer, kort sagt de som det svenska skolsystemet inte förmår att fånga upp.
I riksdagen är partierna hyfsat överens om att folkbildningen är viktig för Sverige. Men det finns ett parti som går mot strömmen – Sveriges enligt de senaste mätningarna näst största parti. Sverigedemokraterna driver ivrigt på för att medlen ska strypas. I sin budgetproposition för 2020 som släpptes den 3 oktober framgick att partiet vill skära ned stödet till studieförbund och folkhögskolor med 920 miljoner. Detta förslag skulle om det blev verklighet innebära en slakt på det arbete som bedrivs på folkhögskolorna.
I Sölvesborg styr Jimmie Åkessons sambo Louise Erixon tillsammans med Moderaterna.
Kommunen ger oss just nu ett live-facit för vad ett SD-styre skulle kunna innebära om det applicerades på nationell nivå. Här har attackerna mot folkbildningen redan inletts. Folkets hus har förlorat stora delar av sitt kommunala stöd. 25 procent av bidraget till studieförbunden har strypts. SD ville gå längre och halvera det. Deras motivering var att ”bidrag till föreningar som har en segregerande effekt och som inte gynnar assimilation av nyanlända grupper ska ske med restriktivitet”. Naturligtvis är det en befängd slutsats.
Gräver man lite bland motionerna i riksdagen kan man läsa att partiet också vill in och peta i folkbildningens innehåll. ”Skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar eller utanförskap.” Så står det exempelvis i en motion från partiets kulturpolitiska talesperson Aron Emilsson. I ett efterföljande exempel anger han sedan – förstås – projekt för ”mångkulturalism” och ”politiskt extrema verksamheter” som särskilt samhällssplittrande. En snabbgenomgång av utbildningar som erbjuds vid landets folkhögskolor ger vid handen att en lång lista av kurser skulle kunna räknas till dem som SD vill kapa stödet till.
Men SD är inte motståndare till all folkbildning. Tvärtom. Partiet vurmar i själva verket för delar av den. I motioner beskriver de sin syn på folkbildningsuppdraget i nationalistiska termer.
Det är egentligen inget partiet plockar ur luften. Nationalismen, om än i annan klädnad och med andra syften, har faktiskt genomsyrat folkbildningen under stora delar av dess levnadstid. Den viktiga ideologen NFS Gruntvig, vars tankar folkhögskolan till stor del vilat på, ville med utbildningen ena folket. Det är dessa tankar SD säger sig vilja utveckla – och förfula.
En sökning på SD:s motioner i folkbildningsfrågor visar att partiet kan ha andra planer för folkbildningen. Partiet vill göra det lättare att starta folkhögskolor genom att ta bort kravet att den nya skolan ska knoppas av från en redan existerande. Detta förslag gör att det inte är en galen gissning att partiet har planer på att skapa egna skolor med nationalistisk och anti-mångkulturalistisk profil.
SD:s motioner om slakt på folkbildningen har hittills röstats ner. Men partiet kan växa vid nästa val – och ytterkantshögern i form av M och KD har hittills visat sig villig att låta Jimmie Åkesson styra riktningen för politiken.
Vi som slår vakt om en bildning för hela folket har all anledning att se upp.