Turerna bakom beslutet i Göteborg är många. Flertalet häpnadsväckande saker har inträffat långt vägen. 

Läs hela Bilan Osmans granskning om Ibn Rushd här: Så stämplades Ibn Rushd som islamister

Hänvisar till Säpo

Ett sådant exempel är vad som sker när stadsledningskontoret år 2020 blir tillfrågade av social resursförvaltning om att genomföra en utredning. Det är nätverket Kunskapscentrum som ska bidra med informationen. De består av elva samverkande myndigheter som fokuserar på organiserad brottslighet. Utredningen lyfter flera saker, däribland att Ibn Rushd har kopplingar till extrema islamistmiljöer. De skriver bland annat att: "berörda myndigheterna bedömer den information som framkommit i rapporter från Försvarshögskolan, MSB, MUCF och via journalister som trovärdig”.

De hänvisar även till Säkerhetspolisen, samt hävdar att ”Säpos uttalande och information” ska ha legat till grund för den bedömningen, och att Ibn Rushd blivit nekade bidrag i Eskilstuna av den anledningen. Sedan hänvisas det till samma rapporter som alltid: MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet, Magnus Ranstorps rapport om salafistisk jihadism, Aje Carlboms rapport om islamisk aktivism med mera.

Rundgång genom hela härvan

När Ibn Rushd mot bakgrund av detta begär ut alla pågående ärenden kopplade till deras studieförbund får de till svar att det inte finns några sådana. Samt att Säpo inte vill kännas vid det här. Men vid det laget hade uppgifterna redan spridits i den offentliga debatten och Ibn Rushd därmed skyldiga till extremism. 

Utredningen var ett haveri, till den grad att Göteborg senare tvingas gå ut och säga att den ”innehåller både felaktigheter och missförstånd” som gör att de inte kan använda sig av den. 

Men det hindrade varken opinionsbildare eller politiker i Göteborg att fortsätta hänvisa till utredningen som bevis för Ibn Rushds islamism. 

Det slående i den här härvan är just rundgången. Det hänvisas i cirklar, till samma personer och rapporter. Detaljerna och sanningen dör någonstans på vägen. Och för vanlisen som följer debatten är det omöjligt att reda i vad som stämmer eller inte. För den som inte drabbas – eller ser vikten av ett studieförbund som Ibn Rushd -–finns det inte heller någon anledning att bry sig. 

Önskade livet ur mig

Berättelsen om studieförbundet består av tusentals mindre historier och viktiga detaljer, varenda en av dem värda en text för sig. Det finns saker att kritisera dem för, likt alla andra studieförbund. Men det är en demokratisk verksamhet, som lever upp till alla krav ett bidragsberättigat förbund ska göra. Något som har bekräftats vid otaliga tillfällen, men i den offentliga debatten negligerats. 

Att ifrågasätta debatten runt Ibn Rushd har fått konsekvenser. Det har studieförbundet såväl som antirasistiska aktivister påtalat länge. Förra året, efter att artikelserien publicerats, fick jag själv smaka på det. Hotfulla telefonsamtal av framstående offentliga personer (ofta sent på kvällen), mängder med inlägg och mejl som beskriver mig som en extrem islamist med syftet att införa sharia, tidigare samarbetspartners som vill distansera sig på grund av föreställda ”kopplingar”. Vid ett tillfälle gick det så långt att en person önskade livet ur mig, och detaljerat beskrev hur det hela skulle gå till. 

Då vill jag understryka att det inte är i närheten av vad andra fått utstå. 

Inte slutet på historien

Beslutet i Göteborg är ett steg i rätt riktning. Men det här är också en viktig berättelse sett ur ett journalistiskt perspektiv – någonting pågår i det här samhället och debatten om studieförbundet handlar mindre om dem, men mer om strömningarna. Jag tror inte att det här är slutet på historien om Ibn Rushd, med ett antimuslimskt parti vid rodret lär det bara vara början.