Rikspolisstyrelsen pekar ut 61 olika förorter som utsatta och varnar för att det finns stora risker för ännu värre situationer. Det finns cirka 200 kriminella nätverk i dessa områden och cirka 5 000 unga kriminella som ingår i dem.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men vad går att göra? Kan vi stoppa den negativa utvecklingen och gå mot en förbättring?
Jag har under en tid talat med de människor som arbetar med situationen på olika håll, men också med människor som vissa menar utgör problemen. Genomgående är att de flesta av dem är försiktigt optimistiska, de menar att det även kortsiktigt går att förbättra situationen ordentligt.
Men det kräver nya tankar, större resurser och samarbete mellan alla ”goda” krafter. Polisen behöver större resurser, men det räcker inte med det. De måste arbeta på ett annat sätt, de måste finnas i de utsatta områdena kontinuerligt och inte ryckas bort för att bevaka fotbollsmatcher, statsbesök eller täcka upp för semestrar. De måste också arbeta tillsammans med andra krafter i samhället.
Arne Danner är en gammal polis som sedan många år arbetar på Fryshuset med de här frågorna.
– Det finns mycket som kan göras utan att samhällsekonomin krossas. Lösningen ligger inte hos polisen, vilket man kan tro när man hör de politiska kraven, men polisnärvaron är en förutsättning för att kunna gå vidare. Men tro inte att enbart fler poliser kommer att leda till någon lösning, säger han.
Koncentrerade problem
Många tror att de utsatta områdena består av hela förorter. Att exempelvis Rinkeby eller Fittja är ett enda stort ghetto som styrs av kriminella. Detta är inte sant, menar Manne Gerell som är forskare vid Malmö Högskola:
– Det handlar om små delar av förorten. Det kan vara en bit av en gata, det kan vara några kvarter, det kan vara ett torg eller bara en gård i ett bostadsområde. Kanske tio procent av invånarna bor där. Den stora majoriteten är inte rädd utan ganska nöjd.
Det är i dessa mikroområden som de största insatserna måste sättas in, men det räcker inte med att placera ut poliser.
Selcuk Uysal är samordnare på Lugna Gatan, en organisation som består av unga människor och arbetar med trygghet och ungdomars villkor i utsatta områden.
– Jag har arbetat i Fittja i tio år och ser hur droghandeln i dag bedrivs helt öppet. Sedan sätter polisen in en insats vid busstorget och det blir en omedelbar förändring; handeln flyttar tillfälligt – men är snart tillbaka på torget igen, säger han.
– Polisen måste finnas där hela tiden och inte bara under särskilda insatser, annars blir det ingen riktig förändring.
Har olika funktioner
Men det finns konflikter i samarbetet mellan polisen och det civila samhället. I vissa polisområden är ett fruktfullt samarbete omöjligt därför att parterna inte förstår varandra och vilka uppgifter och möjligheter den andra har.
– Polisens uppdrag är att lagföra medan den civila sektorns är att skapa förändring. Om till exempel Lugna Gatan arbetar med polisen måste de bägge förstå detta. Polisen kan inte kräva att Lugna Gatan ska förstöra sina relationer genom att berätta allt de får reda på om kriminell verksamhet och Lugna Gatan måste förstå att polisen inte kan blunda för allvarlig brottslighet, säger Arne Danner.
– De behöver varandra och kompletterar varandra. På vissa ställen har vi fått problem med detta – poliser kan se Lugna Gatan som en del av fienden eftersom de inte i första hand arbetar för att beivra brott. Ett polisbefäl sa till mig att han såg samhället som ett hav. I mitten av det gick en skiljelinje mellan rätt och fel. Han fortsatte med att säga att Lugna Gatan var en boj som flöt upp på rätt sida, men den var förankrad på fel sida.
Paula Grevstad arbetar inom polisen med att ta fram strategier och stöd för polisarbetet i kampen mot lokal kriminalitet. Hon betonar också behovet av kontinuitet, men också behovet av samarbete med andra:
– Det handlar om bostäder, skola, barnomsorg, arbete – fungerar inte detta bra så blir det ingen förändring. Polisen måste upprätthålla ordning och skapa så mycket trygghet som möjligt, samtidigt är mycket av polisarbetet händelsestyrt och det kan påverka långsiktigheten.
– Det handlar om brist på resurser, men också om hur vi använder resurserna – som alltid kommer att vara begränsade.
”Borde få ett friår”
Arne Danner menar att poliser, socialarbetare och blåljuspersonal som arbetar i utsatta områden måste få bättre förhållanden:
– Vi bör diskutera exempelvis högre löner och sänkt pensionsålder för poliser som arbetar i förorterna. Socialarbetare får ett extremt tungt arbete med människorna i de utsatta områden som har enorma problem. De bränner ut sig, så därför menar jag att de som arbetar här borde få ett friår vart fjärde eller femte år. Annars orkar de inte fortsätta.
Inom socialtjänsten kan man se att avhoppen från dessa de tyngsta jobben blir allt fler. Många gånger är tjänsterna tillsatta av socialarbetare som kommer direkt från Socialhögskolan.
Det har också skett en förskjutning av situationen i de utsatta områdena. Nytt är att socialtjänsten på många håll betraktas som repressiv, på samma sätt som polisen. Många upplever att socialtjänsten hotar med omhändertaganden och indragning av bidrag i stället för att försöka hitta lösningar och stödja människor.
Forskaren Manne Gerell känner också att fältarbetarna inom socialtjänsten blivit färre, vilket gör att kontakten med socialtjänsten förändrats.
En risk när samhällets alla instanser går samman för att bekämpa kriminaliteten i de utsatta områdena är att även icke-kriminella känner att hela samhället har vänt sig mot dem. De känner att polis, kriminalvård, socialtjänst och kronofogden går samman för att trycka ned dem och att det bara sker repressivt, inga positiva åtgärder.
Paula Grevstad är delvis inne på liknande tankar:
– Nolltolerans mot all brottslighet kan vara kontraproduktivt. Vi kan inte blunda för att brott begås, men vi måste vara konstruktiva och förklara vad det är vi gör. Vi måste utveckla hur vi hanterar problemen.
Det handlar om hur man utför polisarbetet, hur det är organiserat och ser till att det finns kvalificerade lokala poliser. Paula Grevstad vill ha bättre befordringsmöjligheter för områdespoliser.
– Att vara lokal polis är ett tufft arbete ur arbetsmiljösynpunkt. Många blir utsatta för trakasserier och deras familjer hotas. Alla tycker inte att det är värt att utsätta sig för de riskerna, säger hon.
– Lokalpoliser bör ha vissa förmåner och dessutom få ett bättre stöd i lagen. Gör det lättare att ingripa och ge möjligheter att exempelvis skriva ut en bot vid förolämpning av polis.
”Häng av dig utrustningen”
Michael Lund är före detta polis. Han började som medlem i den fruktade piketpolisen, den hårdföra polisenhet som på ett närmast militärt sätt åkte i stora amerikanska vans och slog till mot olika kriminella. Man drog på sig väldigt många anmälningar för övervåld:
– Jag lärde mig ingenting i piketen, senare har jag lärt mig allt i möten med människor. Som polis är det mötena och närheten till människor som är det viktigaste, det är det som definierar dig som polis.
– Som polis i de utsatta förorterna måste du finnas bland människorna. Det är så du bygger förtroende och du lär dig också hur droghandeln går till; vilka som gömmer drogerna och hur de hämtas upp. Häng av dig den tunga utrustningen och gå ut bland människorna.
En fullt utrustad polis kan tvingas bära på närmare 20 kilo utrustning, vilket i sig innebär att fotpatrullering blir en omöjlighet. Enligt Michael Lund innebär det många förlorade möjligheter.
– Genom att inte lära sig hur det fungerar sviker man de mest utsatta. Vi måste skapa kontakt med moskéerna och muslimer, inkludera dem i det brottsförebyggande arbetet, men då måste vi ha byggt upp ett förtroende. Därför måste vi finnas på plats.
– Ett viktigt skäl till att så många unga människor hänger på torg och gårdar i de här områdena är trångboddheten, det finns inte plats hemma. Detta visar på behovet av att skapa mötesplatser som inte kontrolleras av kriminella gäng. Men för att förstå måste du också möta dina fiender och förstå dem, oavsett om det handlar om rasister, kriminella eller andra extremister.
