Det konstateras i en ny rapport från Grevio, den särskilda expertgrupp som är knuten till Europarådets Istanbulkonvention som antogs 2011 och handlar om förebyggande och bekämpning av mäns våld mot kvinnor och våld i hemmet.
Samtidigt har en ny rapport från Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, släpps i samma ämne.
De positiva delar som lyfts fram i Grevios rapport är bland annat att det i Sverige finns en förståelse kring problemet med våld mot kvinnor som är fast förankrad i officiella policys, åtgärdsprogram och i det offentliga samtalet.
”Mycket fina policys”
Expertgruppen välkomnar den svenska samtyckeslagen som de menar är en ”fundamental kursändring” från tidigare.
Sverige får även beröm för att ha en bra utvärdering av vad som måste förbättras, både i lagen och i praktiken. Viljan att eftersträva förbättringar har, enligt Grevio, bidragit till att Sverige har en ledande roll på området.
– De skriver att Sverige är ett föregångsland, och det stämmer ju i jämförelse med andra länder, säger Olga Persson, generalsekreterare för Unizon som samlar över 130 kvinnojourer och tjejjourer.
Hon ser dock en risk i att politikerna blir nöjda över de positiva omdömena. Att de fina orden inte omsätts i praktiken.
– Ja, det finns en jättestor risk med det. Politiken måste ju följas upp ute på golvet. Man har mycket fina policys, men det har Turkiet också. Det handlar om ledarskap, att avsätta resurser och att signalera att frågan har hög prioritet.
Saknas kompetens
Betydelsen av lagen om grov kvinnofridskränkning lyfts också fram i Grevios rapport.
– Just grov kvinnofridskränkning är ett område som vi oroar oss mycket för. Här ser vi att antalet brottsrubriceringar minskar, men själva våldet minskar ju inte. Nationella trygghetsundersökningen visar att det ökar. Det handlar om hur man definierar brottet och då krävs det kompetens för att se ett mönster i våldet mot kvinnan som syftar till att kränka. Polisen har inte tillräcklig kunskap, och ställer inte vidare frågor utan ser det som en ”vanlig” misshandel och då rubriceras det så, säger Olga Persson.
De brister som framhålls i Grevio-rapporten är bland annat att stödet till våldsutsatta kvinnor, och deras barn, skiljer sig mycket mellan kommunerna, att kunskapen och arbetssätten varierar och att det råder brist på samsyn och samverkan mellan till exempel hälso- och sjukvården.
Grevio riktar en stark uppmaning till svenska myndigheter om att fortsätta arbetet med att bygga upp och utveckla strukturer för samordning och samverkan.
De skriver också att det görs för få åtgärder för att uppmärksamma den ökade sårbarhet som kan finnas bland grupper som samer, romer, migrantkvinnor och kvinnor i missbruk. Dessa grupper blir inte sällan dåligt bemötta och det finns brist på kunskap om dessa grupper situation, skriver Grevio.
Stora brister
I rapporten från Ivo har 14 kommuner granskats och stora brister konstateras.
Flera kommuner saknar mål och kartläggning med arbetet med våldsutsatta. 13 av 14 nämnder brister i arbetet med egenkontroll och flera nämnder saknar tillräckligt med personal samtidigt som befintlig personal ibland saknar nödvändig kompetens.
Olga Persson förvånas inte över resultaten av granskningen, men över att inget händer.
– Det förvånande är att inte utvecklingen går framåt. Det här är ju exakt samma resultat som vi ser i vår Kvinnofrids-barometer. Det saknas mål för arbetet och det saknas personal, människor som kan frågan. Och det är allvarligt. Det handlar faktiskt om liv och död.
Hon tycker att det är allvarligt att det inte är högre prioriterat hos politiken.
– Det räcker inte med att projektanställa en person som gör en handlingsplan som sedan hamnar på en hylla. Det finns ju så mycket statistik och kunskap på området tillgänglig redan. Till syvende och sist krävs också sanktioner. Om man inte följer internationella konventioner och nationell lagstiftning? Det behöver hända något.
