Många har reagerat med förvåning på hur många som ansluter sig, – men Katarina Wennstam är inte förvånad.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Visst har även jag blivit tagen av alla postningar i sociala medier. Men jag är snarare lite förvånad över att människor, framför allt män, faktiskt är förvånade. Eftersom jag både har jobbat med frågan och är kvinna har jag ju vetat hela tiden att det är så här illa.

Vad kan i bästa fall komma ur #metoo?

– Kampanjen har redan fått en positiv effekt, det går inte att köra huvudet i sanden längre och låtsas att det här inte är ett globalt problem. #metoo har dessutom vridit frågan ur händerna på Sverigedemokrater och högerextrema som tidigare har kunnat sätta agendan genom att påstå att sexuellt våld framför allt utövas av invandrarkillar – som om vi inte haft gruppvåldtäkter av infödda svenskar? Nu kan de inte blunda: Det finns afghanska pojkar som tafsar och det finns populära programledare som också gör det.

– En olycklig vändning i medierna är alltför stor uppmärksamhet på vem en viss kändisprofil är eller vem landslagsspelaren är som skickat kukbilder. Det intressanta är inte namnet utan hur många de är. Jag kan känna en viss oro över det, det är problemet i sig som är intressant och att de namngivna är toppen på ett isberg.

I din bok ”Flickan och skammen” lyfter du bland annat svårigheten för kvinnor att stötta varandra när någon får en ”hora”-stämpel. Varför är det så svårt?

– För att vi har dikterade villkor som gör att en kvinna som sparkar på andra kvinnor alltid kommer att ha lättare att klättra. Vi lever med en patriarkal en uppdelning i hora/madonna – flickor att gifta sig med/ligga med. Sorteringen är så central. En av de saker jag sett tydligt är att skitsnack kvinnor emellan ingår i sorteringen. Du kan bli en ”fin flicka” genom att peka på andra som inte beter sig önskvärt. Du kan säga: Jag skulle inte hoppat i den där bubbelpoolen jag skulle ha daskat till honom, jag är inte som hon … Pekandet bort från sig själv är centralt i att skapa uppdelningen av kvinnor som upprätthåller den patriarkala strukturen.

Kan #metoo i förlängningen förändra detta?

– Ja, kanske när du ser bredden. Jag känner ingen som inte skriver under. I så fall för att de inte vill påminnas om vad de varit med om. Men ärligt talat, jag känner ingen kvinna som inte varit utsatt för sexuella trakasserier. Nu när det blivit så tydligt kan vi ju komma bort ifrån fördomen att det är ”vissa” kvinnor som utsätts, de som har stora bröst, de som gör si eller så, det tycker jag är en av de största sakerna med #metoo.

Det stora avslöjandet i din bok ”En riktig våldtäksman” var ju att i alla de domar du läste om gruppvåldtäkter fanns det egentligen bara en förövare som drev på. Alla de andra kände ett grupptryck att också delta, ibland till och med mot sin egen vilja. Vad säger det om vår samtid?

– Det säger något väldigt viktigt om hur stark machomyten är. Vad är det värsta en kille kan göra? Värst är inte att våldta, värst är att inte vilja knulla om det ligger en tjej där som inte förmår göra motstånd. I domarna från gruppvåldtäkterna har jag sett det här gång på gång, och även i intervjuerna jag gjort – killar som skäms mer över att de inte fick stånd än att de våldtagit. Kroppen satte stopp där de själva inte förmådde sätta stopp verbalt.

– Det här måste vi prata om: Varför tror vi oss ”veta” att killar alltid vill ligga? Och vad gör det med bilden av en tjej som vill ligga, en tjej som visar att hon är kåt – det blir någon slags krock.

Ser du trots allt att killar av idag får en mer feministisk manlighet att leva upp till än generationen före dem?

– Ja, definitivt! Vi har idag vuxna män som höjer rösten mot macho­kostymen, den är illasittande, luktar illa – kan vi bara slänga skiten? Samtidigt finns tendenser som gör mig mörkrädd. Vissa inlägg på sociala medier uppvisar ett förakt för kvinnor, för feminister. Men vi kommer aldrig att komma någon vart med kvinnors sexuella frigörelse om vi inte frigör killarna. Så mycket i manligthetskulturen är skadlig. Det sexuella våldet skadar kvinnor, det vet vi. Men vet vi hur killar mår idag, varför de i högre grad begår självmord? Det kanske låter provocerande när vi har arga vita män som trollar på nätet och våldtar i verkligheten – men jag vill faktiskt ställa frågan: hur mår du? Det är så otroligt sorgligt, de är fast i en manlighet som är totalt passé.

Hur kan vi fortsätta driva den frågan om en schyst manlighet?

– När man läst intervjuer nu med de två medieprofiler som är namngivna, Martin Timell och Lasse Kronér säger de båda att de inte förstått. Kanske finns det lite sanning i det – eftersom ingen runt dem har satt ner foten. Cheferna har vetat, men de har tillåtit dem att fortsätta och att dessutom tjäna stora pengar samtidigt som de varit mansgrisar. De har testat gränser – får jag göra såhär? Uppenbarligen får jag det. Här har hela samhället ett ansvar.

På de 15 år som gått sedan ”Flickan och skulden”, kan du se något som utvecklats till det bättre respektive sämre?

– Bättre är debattklimatet och att frågan inte sopas under mattan. Sämre är att internet har blivit en helt ny arena för slutshaming (att skambelägga kvinnors sexualitet, red. anm.), ryktesspridning om ”ortens madrass”. Jag vet kvinnor som undviker att polisanmäla för att inte drabbas, för de känner till andra kvinnor som har anmält och fått sina liv förstörda av lynchmobbar på nätet. Till det kommer internet som ett verktyg för grooming, för förövare att hitta unga offer.