BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hiphopen pumpar i högtalarna runt svarta britsar, krukväxter, diverse utrustning och inramade tavlor med olika tatueringsmotiv och priser från de tre konstnärernas karriärer. De häller upp nybryggt kaffe och berättar vidare.
– Det håller ju på att förändras till det bättre, vill jag tro. Men historiskt sett så är det ju samma patriarkala strukturer som finns i hela samhället i stort. Den stora skillnaden i tatueringsbranschen är att det inte är reglerat. Det finns inget fackförbund. Ofta kommer du in som lärling och då finns det sällan några juridiska kontrakt eller skydd. Du får bara hänga med. Och det skapar skillnader som gör att man kanske kniper käft några gånger för ofta, säger Jessica Sörensson.
Efter alla år där män har fått ära och kredibilitet för kvinnornas jobb så hade tanken om att öppna en egen studio fötts. Ett Queendom Crew.
– Vi ville göra ett statement, visa att tjejer kan ta plats och vara kaxiga. Och skapa en fristad. Här kan alla tatuera sig. Alla ska vara välkomna och här ska det inte finnas några fördomar eller sexism. Det borde ju vara naturligt att det ska vara standard egentligen, säger Victoria Sundqvist och fortsätter:
– Vi hade känt till varandra ett tag. Tatueringsscenen i Stockholm är ju inte superstor och antalet kvinnliga aktörer är inte jättemånga. Vi ville ha vårt eget queendom, där vi dikterar villkoren. Jag hade tänkt på det länge. Fatta vad ballt att göra någonting eget. Att skapa en plats som blir stor och kunna använda det som plattform för att lyfta fram andra kvinnor. Så började vi prata om det och då blev det rätt självklart.
– Sedan gick det rätt fort med allting. Vi öppnade första oktober och det har gått jättebra. Vi var lite oroliga i början över att folk inte skulle hitta hit, men det har gått bra, säger Sabina Seifert.
Stött på motstånd
Trots att det kan tyckas som en självklarhet att en arbetsplats ska vara öppen och fri från rasism och sexism så har de stött på ganska mycket motstånd.
– Det har skrivits en del hat på Facebook. Vi blir kallade för fittor, småflickor, anarkofeminister, pissluder och så vidare. Det är snack om att det är ett pr-trick, att vi gör det här för att få kunder. Som om vi inte har några egna kunder sedan innan liksom, säger Jessica Sörensson.
– Jag tror inte att det handlar om tatueringsbranschen i sig, utan att vara kvinna och sticka ut hakan och ta plats, säger Victoria Sundqvist och fortsätter:
– Det enda vi vill säga är att det här är våra erfarenheter och vi vill skapa en arbetsplats som är fri från sexism. Att det kan skapa så mycket kalabalik. Vi är en feministisk tatueringsstudio, men vi är absolut inte separatistiska. Min kundkrets består till största delen av män. Vi vill ju ha en prestigelös plats, att snubbar också ska kunna komma hit som de är. De ska inte behöva leva upp till någon machoroll. Vi trodde inte det skulle bli en så big deal, men det visar ju ändå hur mycket det här behövs, säger Victoria Sundqvist.
– Samtidigt har vi fått så mycket mejl och meddelanden som säger att de har längtat efter det här, och tackar för att vi finns, säger Sabina Seifert.
Vill inspirera andra
De är tydliga med att de inte gör några rasistiska eller grovt pornografiska motiv.
– Vi är ju konstnärer i första hand och då har man rätt till ganska mycket integritet, tycker jag. Vi gör inget som vi inte kan stå för med våra ideal, säger Victoria Sundqvist.
Det långsiktiga målet är att inspirera andra tjejer att ta plats, säger de.
– Det handlar om att stå upp för andra tjejer och inspirera. Kvinnor trycks ned på så många sätt. Och om andra tjejer blir peppade av det här så tycker jag det är superduperkul, säger Jessica Sörensson.
