Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Mycket riktigt har Europas medier hängt på deklarationerna om att Grekland äntligen ”står på egna ben”, ”är tillbaka på marknaderna”, och har ”lyckats ta sig ur krisen tack vare hårda uppoffringar.” Men det offentliga mötet mellan Tsipras och EU-kommissionens president Jean-Claude Juncker var symboliskt. Efter att Tsipras förklarat Juncker – som stått bakom de oförsonligaste och hårdaste sparkraven – för en ”verklig vän av Grekland” fokuserade Tsipras i sitt tal på det som blivit hans slogan: Grekland kommer att ha en ”clean exit” från sparprogrammen. Tolv gånger sa han orden ”clear and clean” det vill säga – ett klart och rent utträde från sparprogrammen, så att Grekland blir ett land vilket som helst igen.
Sparprogram under nytt namn
Men så lätt tänker eurozonen inte ge upp sitt grepp! När det var Junkers tur, bedyrade han sin ”djupa och varaktiga” vänskap med Grekland, vilket lät lite oroväckande för publiken som hoppades att denna ”vänskap” nu skulle vara över. Varefter han i lakonisk ton slog fast att ”Grekland kommer naturligtvis att fortsätta med arbetsprogrammet som överenskommet”.
Vad är då detta ”arbetsprogram”? Jo det är sparprogrammet under ett nytt namn. Det är en detaljerad plan som täcker offentlig sektor, arbetsmarknad, utbildning och finanser. Där står att Grekland går med på fortsatt bevakning av sina myndigheter och banker, att pensionerna ska sänkas ytterligare 2019 och 2020, att Grekland ska fortsätta auktionera bort människors hus under österrikisk ledning, att Grekland måste rapportera varje kvartal och att detta kommer att fortgå till dess att Grekland har betalat 75 procent av sin statsskuld – vilket kan dröja sextio år eller mer.
Sista grekiska bojan
Men viktigast av allt här är det fortsatta kravet på 3,5 procents budgetöverskott. Det här har varit den största bojan runt Greklands fot i hela sparprogrammet. Att ett land som befinner sig i recession och har en arbetslöshet på 20 procent ska kunna få ett budgetöverskott som är dubbelt så stort som Tysklands och Italiens är praktiskt taget omöjligt, och det är just detta som varit den stora stötestenen mellan IMF och EU-kommissionen.
IMF har i stället velat se ett överskott på 1,7 procent, eftersom man har velat få igång tillväxten i landet medan EU-kommissionen endast velat att landet ska spara pengar. Och då Grekland misslyckats med att nå budgetöverskottet trots att man slitit varenda cent från kommuner, sjukhus, pensionärer och offentlig egendom man kan få, har straffåtgärder satts in från EU:s sida.
På grund av dessa skillnader i synsätt kommer IMF förmodligen att dra sig ur arbetsprogrammet och alltså inte fortsätta bevaka Grekland.
EU vägrar skuldnedskrivning
Denna skillnad går att härleda till intressen: IMF är en organisation dominerad av amerikanska intressen vars mål är att säkra världen åt kapitalismen och storföretagen i allmänhet. De andra delarna av trojkan, EU-kommissionen och Europeiska centralbanken, domineras av tyska och franska intressen. De har på ett tydligare sätt velat se till sina egna ekonomier och vill inte ha konkurrens från länderna i eurozonens periferi, utan hellre hålla dem i strypgrepp. Dels för att de tjänar på att låna ut pengar mot ränta – förra året släppte den tyska riksdagen siffror som visade att landet tjänat drygt 30 miljarder kronor (2,9 miljarder euro) på Greklandskrisen – men också för att tyskt kapital köpt upp stora delar av Grekland till vrakpriser.
Fjorton flygplatser, landets näst största hamn, 10 procent av det tvångsprivatiserade grekiska Televerket, samt en mängd privata företag som inte sett andra alternativ än att låta sig köpas av tyska bolag. Tyskland har bara i år köpt upp de tre största e-handelsföretagen i landet.
Det här är förstås ett särintresse och inget IMF får något ut av. IMF vill också att skulderna skrivs ner betydligt.
Det går EU inte med på, utan har i stället sänkt räntan
och förlängt tiden på lånen, så att de går ut 2040. Så skuldfritt kommer inte Grekland bli, och inte fritt från sparpaket heller. Statsskulden ligger fortfarande på 178 procent, arbetslösheten högst i EU och fattigdomen är nu den tredje största i EU: bara Rumänien och Bulgarien har fler fattiga.
Enbart i Aten är 5 000 barn inskrivna i matbanken, som delar ut basvaror till särskilt behövande. Kyrkan, anarkister och solidaritetsorganisationer ordnar soppkök och köerna bli inte kortare, tvärtom. Gyllene Grynings enda försök att ge mat bara till greker 2012 slutade i kaos, sen dess har de inte försökt igen och för i allmänhet en tynande tillvaro.
De flesta jag talar med är trötta på politik efter Syrizas helomvändning, och den passion för förändring som kunde synas fram till 2015 är inte kvar. Och det är kanske det värsta: hur Tsipras genom sin oärlighet dödat det politiska engagemanget. Det är inte helomvändningen i sig, utan dessa ständiga omskrivningar: att säga att ”trojkan är borta” för att i nästa sekund introducera dem igen som ”institutionerna”, att säga att sparprogrammen är slut för att i nästa drag gå med på likadana ”arbetsprogram” och att ta på sig slipsen och tala om seger när hans period som premiärminister har varit en enda lång kapitulation.