– Invasionen av Ukraina var ju ett rejält misstag. Om han hade fått göra om det så hade han inte gjort det, men nu är det för sent att backa ur. 

Vladimir Putin har låst fast sig vid masten och då är det för sent att hoppa av, ändra kurs. Att sluta gräva den allt djupare gropen ner i avgrunden. 

– Skulle kriget sluta nu och så kommer han hem och sätter sig för att summera: ”Jo, men 200 000 döda och skadade, en ekonomi på väg att gå rakt i spillror och en politisk isolation. Men vi fick åtminstone en lite mer sönderbombad del av sydöstra Ukraina. Var det värt det grabbar?” 

Oscar Jonsson ställer den retoriska ­frågan på sit mjuka Gävlemål. Vi sitter på ett konditori i Kungsträdgården, ­Stockholm, en eftermiddag några dagar efter årsdagen av Vladimir Putins fullskaliga ­invasion av Ukraina.  

– Jag tror att han har jättesvårt att avsluta det här kriget, såvida det inte går noterbart sämre för honom, fortsätter han, medan en medelålders man bredvid blickar igenkännande åt den 35-årige krigsdoktorn.  

Historiska skäl till nedrustning

Oscar Jonsson är het nu. Om Anders Wallen­sten, den biträdande statsepidemiologen, blev ”smittskydds-bae” med halva svenska folket under pandemins 2020, så har Oscar Jonsson blivit en sorts medial motsvarighet under det gångna årets Ukraina-krig. En älskling för landets alla militäriskt överintresserade personer som gärna ägnar sina kvällar åt att diskutera krigsstrategier. 

Som doktor i krigsvetenskap, forskare vid Försvarshögskolan och expert på Ryssland tillhör han den kommentatorsskara som dagligen pendlar mellan tv-sofforna och radio­panelerna. 

Den första upplagan av hans bok ”Hotet från Ryssland” har redan sålt slut, efter mindre än en vecka. 

En av de bärande teserna i boken är att Sverige varit naiva i vår hållning mot Ryssland. Vi har konsekvent underskattat hotet, haft en närmast utopisk bild av att Ryssland är på väg mot att bli en öppen demokrati och såväl röda som blå regeringar har minskat försvars­anslagen sedan lång tid. Det ”fredsskadade” Sverige, som vissa kallar det. 

Oscar Jonsson är mer diplomatisk i sin historieskrivning.  

– Det finns ju någonting som skiljer oss från våra grannländer. I Finland är vinterkriget fortfarande definierande i samtidshistorien. I Norge är det tyskarnas ockupation och motståndsrörelsen. Det finns en helt annan beslutsamhet baserad på historiska erfarenheter, att det här ska aldrig hända igen. Men vi har klarat oss undan det och sluppit krigets hemskaste delar i närtid. Det gjorde att vi drog ner på det militära och lade ner det civila försvaret. 

Kan inte jämföra med Sovjet

Det handlar också om den allmänna synen på Rysslands positiva demokratiutveckling, menar Oscar Jonsson. 

– Hela zeitgeisten på 90-talet var ju att Ryssland är på väg att bli en normal stat. Det är på väg att bli en demokrati och en integrerad ekonomi. I viss mån är det ju enkelt att sitta och kritisera det i efterhand, men faktum är ju att hela Warszawa-pakten i princip gjorde den resan. Det blev ju demokrati, marknadsekonomi och västintegrering. Man kan ju också förstå att folk räknade med att samma sak skulle ske i Ryssland. Men någonstans tror jag vi var förblindande i våra förhoppningar om vart vi antog att Ryssland var på väg. 

En syn på att krig och säkerhetspolitik var något som tillhörde dåtiden rådde fram till februari i fjol. 

– Världen är på väg mot något annat och vi har glömt bort det där. 

Den amerikanske historikern Stephen ­Kotkin, världens främste Stalin-kännare, beskrev i en New Yorker-intervju nyligen hur han kunde se Stalins tankevärld nu komma tillbaka i Vladimir Putin. 

Där tiotusentals, kanske hundratusentals, dödade ryska soldater är helt försumbara, som del i vad som både är ett utnötningskrig och ett förnyat kallt krig. 

Oscar Jonsson är dock inte säker på om kalla kriget är tillbaka. Det finns flera avgörande skillnader mellan Sovjet då och Ryssland nu. 

– En av de största skillnaderna är att under kalla kriget hade ju Ryssland kontroll över halva Europa. De var en supermakt och ­Europas största militärmakt. Nu har Ryssland problem att ens få sin vilja igenom mot en av de viktigaste delarna av Sovjetunionen, ­Ukraina. Samtidigt så är ju hotbilden en helt annan, i och med samhällets teknikutveckling så är målytan idag extremt mycket större. Cyber­attacker är det uppenbara, att allt vi gör idag är en digital komponent: sociala interaktioner, finansiella transaktioner, arbete, ekonomi, information.  

”Det är ingen barnlek”

I boken redogör Oscar Jonsson för hur ­Vladimir Putin lyckats behålla makten i drygt 23 år mycket tack vare hans innersta krets, som snarare består av hans gamla judopolare och klasskompisar från Sankt Petersburg och KGB än de tyngsta ministrarna som syns mest i offentligheten idag. Lojalitet värderas högre än kompetens i presidentens värld. 

Oscar Jonsson exemplifierar med hur Financial Times i en artikel häromveckan, genom flera källor inifrån Kreml, beskriver hur utrikesminister Sergej Lavrov ska ha varit helt ovetande om invasionen bara timmar innan den inleddes, och ska ha stormat ut från ett möte strax efteråt och sagt om ­presidenten:

– Han har tre rådgivare. Ivan den förskräcklige, Peter den store och Katarina den stora. 

Den här lojala innersta kretsen ­närmast ­Putin har skapat ”en starkt resiliens i ­systemet”, enligt Oscar Jonsson.  

– Om man tittar på Sovjets invasion av Afghanistan då 15 000 dog så var den ­extremt impopulär. När 13 000 dog i det första ­Tjetjenien-kriget så var det extremt impopulärt. Nu ligger vi på nästan 200 000 dödade och skadade. Objektiva omständigheter för att det skulle ta stopp på något sätt finns ju där. Men då har man lagt 23 år på att bygga ett system som ska klara folkliga uppresningar och elit­osämja. För FSB övervakar ju den egna eliten också. Så även om du är någon av de närmaste ministrarna och säger att ”vi kanske ska ha någon annan”, då kommer du ryka.

Är kunskapen om Vladimir Putin som ­maktspelare för dålig? 

– Jo, men det tycker jag. Det blir lätt att ­argumentera mot halmgubbar ibland, men ­tittar man på löpsedlarna i Sverige så är det bara att Vladimir Putin är sjuk och galen. Men det är ingen slump att det ser ut såhär. 

– Han har lyckats behålla makten i 23 år i det ryska systemet, det är ingen barnlek. Det är fem stjärnor av fem, men invasionen av ­Ukraina var, som sagt, ett rejält misstag.  

”Även om det militära kriget pågår mellan Ryssland och Ukraina pågår det även en ­bredare konflikt mellan väst och Ryssland”, skriver han i boken. 

Trump är en ”x-faktor”

Att Donald Trump redan nästa höst kan vinna presidentvalet i USA igen är ”nästa x-faktor”, enligt Oscar Jonsson. 

– Det måste vara nästa planeringshorisont för svensk säkerhetspolitik. I januari 2025 kan det vara en president som drar ut USA från Nato och lämnar Ukraina. 

Det för oss in på vår Nato-ansökan. Vad händer om Sverige inte blir godkänt av Turkiet eller Ungern? 

– Om Finland går med så är ju vi helt av­skärmade från Ryssland, då har vi Nato mellan oss och Ryssland på alla fronter. Det skulle vara bättre för svensk säkerhet, men sämre för våra prospekt att gå med på samma gång. Det är därför man vill göra det gemensamt. Men det skulle ändå vara bättre för vår säkerhet. Nu har de stora Nato-länderna ändå gett Sverige säkerhetsförsäkringar offentligt. Samtidigt som det kan vara ett historiskt fönster, och det kan vara så att den möjligheten försvinner om vi tittar på vad som kan hända i USA i januari 2025. 

Historiskt är kvantitet och långsiktighet två viktiga faktorer för Ryssland att vinna krig. 

Enligt beräkningar kan Ryssland ha hela 740 000 nya soldater redo för strid redan under det närmsta året. Det gör framtiden svår att sia om. 

Tror inte på förändring

Oscar Jonsson tror inte på någon förhandlingslösning, inte heller är sannolikheten stor för någon form av förändring inifrån, ett motstånd mot Vladimir Putin. 

En motoffensiv från ukrainskt håll är ­istället det mest troliga scenariot för att få slut på kriget. 

– Jag tror att det som skulle kunna ­påverka hela dynamiken är om Ukraina klarar att ­stoppa den ryska offensiven och gå till mot­offensiv där man krossar förhoppningen att en ny mobiliseringsvända skulle göra saker radikalt annorlunda. Då skulle den politiska drivkraften för Vladimir Putin att fortsätta kriget inte finnas.

Då återstår frågan om kärnvapen. Den ryska doktrinen innebär att kärnvapen kan användas om ”statens existens” står på spel, och i boken skriver Oscar Jonsson: 

”Det är värt att nämna att statens existens är synonymt med regimens existens. Om Putin upplever att han är på väg att tappa makten går det inte att utesluta att han är beredd att använda kärnvapen för att rädda sig själv.”

Skulle han inte se en lyckad ukrainsk mot­offensiv som ett ”hot mot statens existens”? 

– Den sannolikheten skulle öka, ja. Det handlar om hans egen upplevelse. Man kan läsa alla ryska doktriner om kärnvapen men i slutet av dagen kommer det att koka ner till hur han läser situationen. Det är väl det som är de dåliga nyheterna. Ju sämre det går, desto närmare kommer den punkten.