Zoom behövs inte, den vana på distans-­poddaren Ivar Arpi säger att vi kan spela in intervjun över Zencastr – ett webbaserat program som han använder för sin podd. Det är bara ljud, jag ser en ljudvåg som rör sig upp och ner när Ivar pratar. Hans ljudvåg är lite starkare och större än min. Han har en bättre mikrofon och kraftigare röst.

Min första fråga är enklare. På Instagram har du profilbeskrivningen ”pug life”. Vad heter din hund?

– Bibbi. Det är som du förstår en pug, en mops. Hon är ett av två husdjur i släkten med det namnet, det finns en hankatt som också heter Bibbi så det kan bli lite förvirrat i familjechatten ibland. Men mopsar har noll jaktinstinkt och vi har jättemycket möss där vi bor så på sikt vill vi skaffa katt också.

Du säger att en rad etablissemangs­personer försökte få dig sparkad under tiden som anställd på Svenska Dagbladet. Du skriver också att du idag rör dig friare från hur en ­typisk ledarskribent kan se ut, och vad man kan producera. Hur ser du på din roll i medielandskapet idag?

– Det är en bra fråga. Jag är väl en blandning av olika roller. Som opinionsbildare tas jag in i olika sammanhang, det har varit mycket i och efter valrörelsen. Där hjälper namnet på podden och publikationen, Rak höger, att placera mig och det är viktigt när medier behöver kunna ha med en från varje lag.

Ivar gör en liten paus.

– Sedan har jag försökt att vara mer... Jag har sökt konflikt i offentligheten så länge jag har varit i offentligheten. Och det är fine, konflikt fyller en klargörande roll och det har jag ingenting emot. När du bara har fem minuter på dig att få saker sagt måste du ta fram den skarpaste skiljelinjen. Jag är inte den som är superkritisk mot public service men det finns en betoning på väldigt kort talartid. Det blir underhållningsvåld och konflikter genom one-liners. Jag tyckte väl att det saknades tid att utveckla konfliktlinjer, förstå den andra sidan och förstå den egna sidan. 

Jag vill inte bara ”äga libsen”.

– Idag släppte jag en podd med Daniel Färm och Daniel Swedin. Swedin har jag känt sedan innan han var ledarskribent på Aftonbladet, och vi har varit politiska motståndare sedan dess. I podden får du en möjlighet att höra hans tankar. Han är nog med för att han litar tillräckligt mycket på mig, att jag inte kommer att framställa honom i sämsta möjliga dager. Jag litar på att de som lyssnar själva kan göra en bedömning. Jag vill inte bara ”äga libsen”, den rollen kan jag ha vid andra tillfällen.

Påverkas mest av granskningar

– Nu kan jag skriva på ett sätt som är svårt på ledarsidan, längre och med mer intervjuer. Jag hade hoppats kunna göra mer granskningar, jag vill göra mer men det är svårt att hinna med allt och jag är bara en person. På ett sätt är jag nog lite lik Dagens ETC, tidningar som gör journalistik med uttalade värderingar, man vet var man kommer ifrån. I grund och botten är det en tillitsfråga. De som inte litar på mig kommer inte att betrakta det jag gör som en journalistisk produkt. Men jag gör det tydligt när jag själv är med i texten och följer reglerna som finns. Jag skulle inte säga något utan att ha fog för det.

De texter som påverkat mest är många gånger granskningar.

Ledarsidor och ledartexter är en död genre, säger Ivar Arpi och skrattar.

– Det tyckte jag redan när jag var ledar­skribent. Jag tror inte på den typen av opinionsbildning, det är andra saker som är mer intressanta för människor. De texter som påverkat mest är många gånger granskningar där folk är på plats och lyfter fram olika perspektiv. Ett exempel är Dagens Nyheter-journalisten Niklas Orrenius, som ingen misstänker för att vara opinionsbildare i smyg och det påstår inte jag heller att han är, men som med sina texter får folk att ändra uppfattning om saker som de egentligen inte vill ändra uppfattning om, som hans bok om Lars Vilks.

Vilka är dina inspirationskällor, vilka ­inspireras du av? Många amerikanska högerprofiler använder också Substack. Visst finns det ändå en hel del Bari Weiss här?

– Ja, hon var en av de jag inspirerades av. Och Andrew Sullivan. De startade Substacks och jag uppfattade att det på vissa sätt liknade det jag vill göra. De lämnade etablerade tidningar men var nyfikna och inte helt färdiga med sin världsanalys. De passade inte heller in i den typiska Maga/Trump-högern eller den mer klassiska amerikanska högern, och ville utforska politiska smärtpunkter. Sedan pratade jag mycket med folk som försöker med en annan väg än den etablerade, för att förstå hur de fick ekonomin att gå ihop. Henrik Jönsson, Aron Flam, gänget på Sista måltiden och andra.

”Ledsagare i nyhetsflödet”

– I dagens medielandskap blir rollen mer att vara en ledsagare i nyhetsflödet, en kurator, än att man är en ideologisk fyrbåk. Den rollen som ledarsidan har haft behöver folk inte längre i samma utsträckning. Upprördhet och ”hot takes” finns det ett enormt överflöd av överallt och alla nyheter är gratis. Det som saknas är det som går utöver det. När jag gjorde granskningen av högre utbildning var det så gott som på min egen tid utöver mina ordinarie arbetsuppgifter och jag fick kämpa för att få till det. Men det var också det som gav prenumerationer, mycket mer än om man skriver en snabb ledare om något dumt sossarna har gjort. Jag är inte intresserad av det.

Du får vara tacksam som höger om du får en komplimang även om någon samtidigt kallar dig ond. 

Vilka är din publik?

– Det är en jättebra fråga. Och det har förändrats. Men jag vet inte så mycket som jag skulle vilja om det. SvD mäter läsare på längden och tvären men mina verktyg på Substack är inte lika bra. Det jag tror är att det är människor som följer mig i andra kanaler. De flesta är så klart till höger, jag är ganska tydlig där. Det är kanske så att namnet Rak höger inte alltid speglar var jag står i frågor, men det är ett bra namn. Sedan har jag ju människor som är invandringskritiska, och en del som vill ha nationell kontroll över gränser och inte är särskilt liberala i ekonomiska frågor. Jag har fått mejl från gamla miljöpartister och vänster­partister från tiden man stod för direktdemokrati, antietablissemang och när populism inte var ett hot i sig.

– Podden har en del andra lyssnare. På bokmässan var det en känd vänsterprofil som kom fram till mig och sa att hon alltid lyssnar på podden och att den är jättebra. Hon sa att jag inte var som i mina texter och avslutade med ”jag tror att du är samhällsfarlig och elak mot minoriteter men din podd är bra”. Jag sa tack innan jag fattade vad hon sagt. Du får vara tacksam som höger om du får en komplimang även om någon samtidigt kallar dig ond. Det är det bästa man kan få.

Fått frågor om att bli lobbyist

– Jag har ingen reklam på min sajt, vilket känns skönt men också korkat. Men jag avskyr det själv och det tar bort trovärdighet. Om någon från ingenstans sa ”jag börjar alltid min dag med Arla mellanmjölk” som reklam i en podd så skulle jag sluta lita på den personen. När jag slutade på Bulletin var det några som hörde av sig och ville att jag skulle vara lobbyist i det fördolda. Jag skulle kunna få 40 000 kronor för att skriva en debattartikel som publiceras utan att jag klargör kopplingarna till uppdragsgivaren. Det är så här det är för lobbyister i Sverige. Den enda ledarsidan till höger som inte anställer lobbyister är Expressens, vad jag vet, då kan du inte jobba kvar om du har de kopplingarna. Men på många andra skriver människor som du inte kan veta vems intressen de representerar, och som kanske dubbelfakturerar för arbetet. Jag blev så äcklad av det erbjudandet att jag valde bort reklam helt. Jag är helt beroende av att folk uppskattar det jag gör och prenumererar.

Vilka intervjuar du i Rak höger?

– Det är väldigt brett skulle jag säga. Även personer jag annars har hårda duster med har varit med, eller är positiva till att vara med. Men ibland går jag bet. Det finns de som anser att jag är en illegitim röst. De blir sura när deras åsiktsfränder ställer upp.

Jag drar en skiljelinje mellan att vara kritisk och att vara uppviglande.

Hur ser du på den kritiken då, att du är med och piskar upp drev mot enskilda?

– Jag ogillar drev och är själv återkommande föremål för dem. Eller försök att få igång dem. Ibland handlar det i grunden om något som är värt att diskutera, men som blir svårare när trycket från ”massan” blir stort. Och det är svårt att veta när legitim kritik mot enskilda debattörer och makthavare övergår i drev. Både jag och andra på motståndar­sidan saknar kontroll över hur orden tas emot. Jag drar en skiljelinje mellan att vara kritisk och kanske raljant å ena sidan, och att vara uppviglande å andra sidan. Det senare är jag aldrig och det är obehagligt när man är mottagare av det. Det är bland annat på grund av den sortens hot som jag har skyddad adress och identitet.

Nu har nästan 90 personer medverkat i Rak höger, några har varit med flera gånger. Har du ett eget favoritavsnitt?

– Jag har tänkt på det. Rent privat är favorit­avsnittet med Johan Hegg, sångare i Amon Amarth. Jag lyssnar så mycket på deras musik och nu fick jag möjligheten att lyssna på deras skiva långt i förväg, med en privat länk. Då var jag starstruck, ska jag erkänna. Det var så klart väldigt roligt. Att ha med Alex Schulman blev roligt för trots att vi har bråkat så mycket, och det kommer vi säkert att göra igen, men att vi ändå kunde vi sitta ner och prata. Det var också värdefullt att prata med Emelie ­Köhler, från detransitionrörelsen. I transfrågan finns det många debattörer som kanske var intressanta för några år sedan men som idag är direkt föraktfulla mot transpersoner och unga människor som känner på ett visst sätt. Man kan kritisera saker men man får komma ihåg att alla människor är kött och blod som förtjänar hjälp och kärlek och värme, inte hat och raljans. Det tyckte jag att det avsnittet påminde mig om.

”Branschen är full av rövar”

Jag frågar om han ser några nackdelar med att uttrycka sig i mer privata eller intima kanaler som Substack jämfört med etablerade medier.

– Inte för mig. Nej. Förtroendet byggs inte kring institutioner på samma sätt längre, man litar på vissa röster och personer. Och att de har bra omdöme. Att de har en ton och inställning som du sympatiserar med. Det var därför folk gillade att läsa mig på Svenskan och det är därför folk följer mig nu. Det är ett problem för läsarna med en växande mängd kanaler som man måste följa, men det är egentligen inte ett problem för mig. Jag är med i stora kanaler som Sveriges Radio, SVT, TV4, Aftonbladet TV, SvD Kultur, Affärsvärlden och Kvartal. Och en del internationella publikationer. Så det finns kvar. Samtidigt som det här, min publikation, är min huvudsyssla. Jämfört med att frilansa är det en mycket bättre position.

– Frilansare är ju helt utlämnade till de stora tidningarna, och att de inte snor dina jobb och idéer till fastanställda. Mediebranschen är så full av många stora jävla rövar som betalar skitarvoden för sådant som frilansare lagt ned massor av tid på. Och det kan låta som att man gnäller med silversked i mun som journalist men det är inte så. Alla kan inte vara duktiga hantverkare, vissa av oss är så ohändiga att vi måste uggla vid ett tangentbord som jobb.

Vad saknar du?

– Jag är aldrig riktigt nöjd med vad jag själv gör, jag vill alltid gå vidare till nästa grej och göra det bättre. Tiden räcker inte till för att göra allt jag vill göra. Om man bortser från det är det väl att det är roligt att ha kollegor. Just nu är jag en hund som är ute och går med kopplet i munnen och rastar sig själv.

– Jag avskyr hårda hierarkier när jag inte accepterar dem och har svårt att hålla käften, så det är väl därför jag har hamnat där jag hamnat till slut, säger Ivar Arpi och skrattar högt.

”Hans omdöme har blivit sämre”

Han säger att det skulle vara kul att bygga ut och växa. Så vad är nästa steg för mediehuset och högerprofilen Ivar Arpi?

– Jag vet ärligt talat inte. Mina boomer­tendenser säger att det seriösa är att skriva böcker. En fördel är att när man skriver en bok så sitter det ämnet som berget i dig sedan. Då kan man plocka fram det när som helst. Nackdelen är att du inte når så många som man gör på andra sätt. Video skulle vara roligt och många gör det väldigt dåligt. Jag själv kollar nästan ingenting på video. Nästa steg kanske är gästskribenter och att betala människor för att göra bra saker, bidra till att de kan leva på det. Men modellen med podd och nyhetsbrev har sina begränsningar också, det kan vara så att folk blir mätta på mejl från en och samma källa.

Du var först i Sverige med att intervjua Jordan B Peterson. Hur är din relation med honom idag?

– Jag har väl ingen relation till honom. Jag tycker att det finns ett problem med honom och mycket av den amerikanska så kallade ”intellektuella dark web”-gruppen. Väldigt många är tokiga. Jordan har gjort intressanta analyser av populärkultur. Det är inte så vetenskapligt, men intressant. Och hur han kunde få unga killar att sitta och läsa bibeln. Men hans omdöme har blivit sämre, som hela grejen med Elliot Page. Det gäller väldigt många. Dave Rubin. Steven Crowder. James Lindsay. De har gått så långt åt andra hållet och blivit så radikala att man nästan börjar tvivla på vad de sade till att börja med, i sin kritik mot woke-ism. Den amerikanska högern är inte så inspirerande, ärligt talat. Peterson pratar om att man ska tro på vetenskap men torgför samtidigt idiotiska kostråd. Det är inkonsekvent. Hans rörelse har drag av en kult och jag är inte intresserad av det. Sedan är jag kanske för gammal för att fastna i något sådant. Jag behöver inga avgudar, jag har barn att ta hand om. Jag är faktiskt besviken på honom och flera av de här andra.

Tre av Arpis gäster beskriver honom – och berättar varför de själva ställde upp i podden

Daniel Swedin

Politisk redaktör i tidningen Arbetet

Ärkekonservativ åsiktssoldat i kulturkriget.

– Han är en arg högertwittrare. Nej, men enkelt beskrivet är han väl en ärkekonservativ åsikts­soldat i kulturkriget som är alldeles särskilt intresserad av migration, demografi och typ vad han ser som progressiv ideologi­produktion inom akademin och på myndigheterna. 

– Jag funderade ett slag, lyssnade på avsnitten med Niklas Orrenius och Alex Schulman och sa ja till att medverka. Det var inte självklart eftersom jag anser att han betett sig oschyst mot kollegor och vänner, i huvudsak på Twitter. Men som politisk redaktör uppfattar jag att genomslag ingår i mitt uppdrag och att nå människor som vänster- och arbetarrörelsepress har svårt att nå. I bästa fall har några sådana nu fått kännedom om mig, min redaktion och tidningen jag är anställd av. 

– Det var odramatiskt att vara med. Poddprogramledaren Ivar Arpi var nyfiken och vänlig, till skillnad från twittraren eller ­Aktuellt-gästen Ivar Arpi.

Lisa Bjurwald

Frilansjournalist

Tendens att dra allt högerinnehåll över samma kam.

– Ivar Arpi är en konservativ journalist som har ”gone rogue” med sin podd, det tyckte jag var spännande när jag fick frågan om att medverka, liksom att hans åsikter åtminstone då inte alltid föll in i stereotypisk uppdelning höger/vänster. Jag medverkade i samband med släppet av min rapport om coronabevakningen, ett typexempel på självkritiska frågeställningar jag upplevt att enskilda frilansare som Arpi varit mycket bättre på att lyfta än etablerade medier. 

– Det finns en vänstertendens i Sverige att dra allt medialt ­högerinnehåll över samma kam, oavsett om det är ­konservativ ­journalistik av typen Axess eller närmast högerextrema propaganda­organ. Det tycker jag är synd, inkorrekt och troligtvis kontraproduktivt mot vad man vill uppnå.

Tobias Hübinette

Forskare vid Karlstads universitet

Han fortsätter föra samman M och SD.

– Ivar är en person som har utvecklats från att tidigare ha varit socialist till att bli en liberal ledarskribent på Svenska Dagbladet och därefter, under och efter hans tid på Bulletin, till att bli av landets mest inflytelserika konservativa röster. Han har inte minst bidragit till att överbrygga den tidigare klyftan mellan den gamla, svenska borgerligheten med M i spetsen och SD och idag fortsätter han att föra samman de båda. 

– På 10-talet, när Ivar var liberal, var han en av dem som hängde ut mig på ledarplats bland annat för att jag vill tala om ras, för att jag förespråkar jämlikhetsdata och för att jag problematiserar den svenska synen på asiater. På sistone har Ivar sagt att han har omvärderat mycket av det jag står för även om han långt ifrån håller med om allt och det var det vi diskuterade i hans podd.

– Jag upplevde att jag fick utrymme att förklara vad jag menar när jag använder kontroversiella termer som ras och även om vi båda långt ifrån är överens politiskt så blev det ett respektfullt samtal.