Osunda överskott raserar broar

I Sverige är de sunda statsfinanserna lagstadgade och i EU är de i princip grundlagsfästa sedan nittiotalet; detta skyddar dem från både liberal-demokratiskt inflytande och sunt förnuft. En av de mest förnuftsvidriga konsekvenserna av sunda statsfinanser är att de blockerar nödvändiga offentliga investeringar.

Sunda statsfinanser åtnjuter givetvis ett kompakt stöd inom den ekonomiska ”vetenskapen” (som uppfann dem en gång i tiden). Även där verkar man tro att samhällen kan klara sig utan offentliga investeringar.

Senast jag skrev under Dagens ETC:s vinjett Ekonomi/Initerat (14/5 2018) lekte jag med tanken att tyngdlagen en dag ska hinna ikapp de sunda statsfinanserna. Jag tog de sunda statsfinansernas negativa inverkan på investeringar i infrastruktur som exempel. När bristande underhåll får bropelare och tak att rämna gör tyngdlagen sig till sist påmind, skrev jag.

Exakt tre månader senare (14/8 2018) hände just detta när Morandibron i Genua inte orkade längre. Den en gång så stolta bron rämnade och 43 människor miste livet. De exakta orsakerna utreds fortfarande men det råder inga tvivel om att bron var i akut behov av underhåll, att den borde ha varit avstängd samt att det fanns ekonomiska incitament att inte underhålla bron tillräckligt då det var ett privat företag – Autostrade per l’Italia – som sörjde för underhållet och som också håvade in enorma vinster från motorvägens vägtullar.

Men vilka var då den italienska statens incitament för att privatisera motorvägarna, vilket skedde i slutet av nittiotalet? Jo, det var medlemskapet i EMU och dess krav på sunda statsfinanser. Italiens statsskuld levde inte upp till Maastrichtfördragets konvergenskrav och därför inledde Italien ett omfattande privatiseringsprogram på 1990-talet. Samma mönster upprepade sig i hela EU-området.

Investeringar blir irrationella

Med sunda statsfinanser förvandlas statliga tillgångar och åtaganden till kostnader. I jakten på att infria kraven på budgetbalans och minskad statsskuld rear stater därför ut så mycket de kan av vad som egentligen är deras tillgångar, men som i de sunda statsfinansernas värld har förvandlats till att enbart räknas som finansiella bördor och förpliktelser. Hos staten finns det med andra ord inga tillgångar, bara betalningsskyldigheter. Med sunda statsfinanser upphör därför också statliga investeringar i exempelvis infrastrukturen att vara rationellt, ja det blir rent av olagligt.

En annan effekt av sunda statsfinanser är att den statliga nivån gärna flyttar ner det finansiella ansvaret för en rad åtaganden – sjukvård, vatten, skola, infrastruktur – till lägre nivåer såsom delstater och kommuner. Så kan de samlade offentliga utgifterna krympa rejält då de lägre nivåerna ofta saknar de finansiella resurserna att göra de nödvändiga investeringarna. Eftersom den svenska staten har ensamrätt på att ge ut den svenska kronan kan den svenska staten aldrig hamna i betalningssvårigheter i sin egen valuta. Det kan däremot de inkomstberoende kommunerna, vilka nästan alltid har pengabrist. Så länge staten inte tar det fulla finansiella ansvaret för till exempel sjukvården, omsorgen och skolan kommer vi att behandla dessa centrala nyttigheter enbart som kostnader som måste sänkas.

Sund men kollapsad ekonomi

De sunda statsfinanserna grumlar också blicken för en rad andra saker. Låt oss återgå till det italienska exemplet. För givet Italiens höga statsskuld och budgetunderskott (mätt med EU:s regelverk) kan jag väl inte påstå att Italien praktiserar sunda statsfinanser. Jo, det är precis vad jag gör. Budgetsaldot som EU och nyhetsmedierna talar om är det sekundära underskottet och visar saldot efter att Italien betalt räntorna på statsskulden. Vill man däremot ha den sanna bilden av Italiens påstått ”vidlyftiga” spenderande måste man titta på Italiens primära budgetsaldo, det som visar resultatet före ränteinbetalningarna. Gör vi det ser vi att Italien ända sedan 1990-talet varit det i särklass mest sunda statsfinanslandet i EU, mycket mer disciplinerat än självaste Tyskland eller Sverige. Med ett pyttelitet undantag för det värsta krisåret 2009 innehar Italien en unik svit av 26 raka år med primära budgetöverskott.

Detta betyder att den italienska staten under 26 raka år sugit ut mer i skatt ur ekonomin än man spenderat in i den. Resultatet av detta är en stagnerad ekonomi med kollapsad efterfrågan, skuldtyngda företag, sjuka banker och massarbetslöshet.

De 26 ”sunda” åren sammanfaller därför också med Italiens sämsta ekonomiska period sedan kriget. Detta är priset Italien fått betala för sina sunda statsfinanser och sitt EMU-medlemskap. Över 25 procent av Italiens unga (18–34 år) är idag varken i arbete, utbildning eller praktik. De som borde förnya landets sönderfallande infrastruktur lämnas åt sitt öde. Italien har helt enkelt inte råd med arbete (för att låna från Ernst Wigforss).

Exempel i Grekland och Tyskland

Fast på senare år har Italien fått konkurrens av Grekland om titeln som EU:s sundaste finansland. 2017 slog Grekland till med ett primärt budgetöverskott om 4,2 procent; 2018 blev resultatet 4 procent. Hur gick detta till? Ja, som den förre IMF-ekonomen Miranda Xafa förklarar saken i Financial Times är det ingen rocket science: man har helt enkelt utplånat de offentliga investeringarna och med detta bromsar man också både dagens och morgondagens tillväxt och sysselsättning.

När Morandibron rasade kunde man höra många suckar om de slarviga och korrumperade italienarna. Läste man längre in i tidningarna kunde man dock snart skönja en annan bild. ”Sprickor i Tysklands svältfödda infrastruktur: broar och vägar vittrar sönder medan lokala myndigheter använder pengarna för att minska underskotten”. Så löd en rubrik i Financial Times; artikeln handlade om investeringskollapsen som drabbat den tyska infrastrukturen. En stort uppslagen artikel i tyska Handelsblatt för några veckor sedan belyste det katastrofala tillståndet för Tysklands järnvägsbroar: runt 1 100 tyska järnvägsbroar är idag så förfallna att det blivit meningslöst att renovera dem; av landets 25  000 broar är hälften äldre än 80 år. Strax efter broraset i Genua kunde man läsa om en fransk rapport som varnade för att drygt 840 broar i Frankrike är i så dåligt skick att de riskerar att rasa.

I ljuset av detta var det därför uppiggande att läsa Ikea-vd:n Pernilla Jonssons desperata rop på hjälp på DN Debatt häromsistens. Och det är inte första gången hon ropar. Ikeas framtid, inte minst i Älmhult, är nämligen hotad om inte Sveriges järnvägsnät både expanderas och renoveras. Detta måste ske nu: ”Inte om 5, 10 eller 15 år” för ”vi har inte råd att vänta längre på att förändringar ska ske”. Det är inte bara Ikeas framtid som står på spel: ”det är en nationell angelägenhet”.

Pigga krav i stället för nonsens

Så sant, så sant, fast inte så sunt om man vill bevara Sveriges finanspolitiska ramverk. Och det är just här som Pernilla Jonssons artikel blir så uppiggande. För till skillnad från våra politiska partier är hon inte bakbunden av de sunda statsfinansernas falska matematik och således tar hon ingen notis om finansieringsfrågan. Hon vill bara att järnvägen ska fungera, och hennes argument för detta är förnuftiga. Hade artikeln däremot varit skriven från till exempel ett vänsterhåll, ja då hade man nog inlett med att föreslå ungefär samma saker bara för att halvvägs in göra halt och bedyra att allt kommer att vara fullt och ansvarsfullt finansierat, krona för krona, i enlighet med paradigmet om sunda statsfinanser.

Men progressiv politik kan inte gå hand i hand med neoklassiskt nonsens om budgetbalans. Istället borde man lära av Ikeas vd: bestäm politiken först, och låt sedan statens budgetposition hamna där den hamnar. Blir det sedan underskott hos staten (vilket är högst troligt) är detta bara ett annat namn för överskott hos hushållen och den privata sektorn, vilket ger dem en möjlighet att lätta på sin ohållbara skuldbörda.

Pernilla Jonsson säger det nästan ordagrant: Ikea kan inte leva utan den svenska statens investeringar. Naturligtvis talar hon i Ikeas intresse, men skulle staten göra som hon säger, ja då skulle även allmänintresset infrias då vi skulle få en fungerande järnväg igen. Märkligt, eller hur. För inte kan väl storkapitalet företräda något allmänintresse? Det vore ju nästan lika absurt som den situation vi har idag, där vänstern låter sin politik dikteras av de sunda statsfinanserna.