Ny rapport slår hål på argumentet att lönerna måste hållas tillbaka

Året var 1970 och i Paris satt utredare i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och skrev på en rapport om ett alarmerande fenomen: löntagarna i världens rikaste länder hade fått en för stor del av kakan under för lång tid. I rapporten ”Inflation – The Present Problem”  oroade sig författarna för att löneökningarna i OECD-länderna hade varit så betydande att den totala lönesumman, mätt som en andel av bruttonationalprodukten, hade ökat på bekostnad av näringslivets vinster.

Rapporten, som markerade en kovändning i OECD:s ekonomisk-politiska rekommendationer, varnade för att regeringarna hade varit alltför upptagna av att ”skydda produktionen och sysselsättningen” och inte brytt sig om att hålla lönerna och priserna, nere. Mellan 1950 och 1980 hade lönernas andel av BNP ökat stadigt i en majoritet av OECD-länderna. Och på bara två decennier hade den i framförallt Västeuropa ökat från cirka 45 procent till runt 55. Från slutet av Andra världskriget och fram till mitten på 1970-talet höll regeringarna i världens rikaste länder en låg arbetslöshet, något som, enligt sociologen Walter Korpi gav arbetarna utrymme att pressa upp  lönerna och ner företagens vinster. I en forskningsartikel i British Journal of Political Science1 skriver Korpi om denna OECD-rapport att författarna, i sin oro över den minskade vinstandelen ”var förvånansvärt nära att föreslå arbetslöshet som botemedel mot inflation och minskade vinster”. I rapporten diskuterar dem hur ”det grundläggande problemet är att lyckas få folk att begränsa sina anspråk (reds. anm: löneanspråk) på det sätt de skulle göra ifall de trodde att en stor recession var möjlig” utan att den ägde rum. Rapportförfattarna beklagade att allmänheten, till skillnad från under 1930-talets depression, inte längre trodde att massarbetslöshet ”var resultatet av en naturkatastrof” utan att den berodde på regeringarnas politik.