Analys/Kent Werne.

2020-01-20 12:30
Bild: Dagens ETC / Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Klart vi ska höja kapitalskatten!

Om klyftorna ska minska måste skatten för de rika höjas. Det sägs att det inte går, att det är dåligt för ekonomin, att de kommer fly landet.

Men flera ekonomer avvisar nu de nyliberala teorierna och förespråkar kraftigt höjda kapitalskatter, skriver Kent Werne.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nej, nej, nej, nej, nej. Det är vad en majoritet av riksdagspartierna svarade när Dagens ETC undrade om inte kapitalskatterna borde höjas för de med högst inkomster. Här uppvisar den annars så splittrade högern – M, L, C, KD och SD – en enad front. De vill inte. Säger att det skadar tillväxt och jobb. Att det inte går. Centern låtsas visserligen att frågan gällde skatt på arbete, men vi kan nog utgå ifrån att riksdagens mest nyliberala parti även förordar orörda eller sänkta kapitalskatter.

Regeringen vacklar. Socialdemokraterna vill inte ta ställning. Inte driva på för höjda kapitalskatter. Ändå är det vad som krävs om man nu verkligen vill ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor”, som det formuleras i Januariavtalet: höjda skatter på kapital, helst en progressiv inkomstskatt, liknande den på arbete.

För det är ju främst de skenande kapitalinkomsterna för den ekonomiska eliten som ligger bakom de växande svenska inkomstskillnaderna. Eller för att citera Finansdepartementets senaste fördelningspolitiska redogörelse:

”Det kraftigt ökade avståndet mellan toppen och mitten av fördelningen speglar den starka tillväxttakten för den översta procenten jämfört med övriga grupper … kapitalvinster, ränteinkomster och utdelningar är starkt koncentrerade till personer med höga disponibla inkomster. Utvecklingen för den yttersta inkomsttoppen beror i huvudsak på att dessa inkomster har ökat kraftigt.”

Exakt hur kraftigt framgår av Dagens ETC:s kartläggning av de 1 000 svenskarna som tjänat mest. Deras inkomster består till nio tiondelar av just kapitalvinster, ränteinkomster och utdelningar – och de har nästan fördubblats på tio år.

Samtidigt skattar de rika relativt lite. För kapitalinkomstskatten är i bästa fall platt (30 procent), och för de högsta summorna betydligt lägre än skatten på motsvarande arbetsinkomster. Dessutom finns olika sätt att kringgå även den platta kapitalinkomstskatten. En del betalar bara några ynka procent på de verkliga vinsterna.

Och det fungerar förstås så här: låg kapitalinkomstskatt = större kapitaltillväxt i toppen = högre kapitalinkomster = växande inkomstskillnader. En så kallad kumulativ process. En hög med pengar som hopar sig högst där uppe, en omvänd fördelningspolitik.

Är det rättvist? Ekonomiskt rationellt? Bra för Sverige?

Absolut, menar till exempel KD, som rentav ser ”ett behov av att sänka skatter, inte minst för att de ska vara internationellt konkurrenskraftiga”.

KD antyder alltså att kapital­inkomstskatten är för hög. Att de rika borde gynnas än mer. Och som en konsekvens: att klyftorna måste tillåtas växa i snabbare takt.

Tre argument återkommer i högerpartiernas enhälliga nej: högre kapitalskatter hämmar investeringsviljan och jobbtillväxten, de är redan höga om man också räknar in bolagsskatten, och ”dessutom riskerar kapitalet att försvinna utomlands om man beskattar det för hårt” (som SD uttrycker det).


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Argumenten har varit desamma i mer än tre decennier. De utgår från nyliberal ekonomisk teori som menar att den ”optimala skatten” på kapitalinkomster är 0. Länge hävdade en majoritet av ekonomerna att progressiva skatter var skadliga för ekonomin, och att låga skatter för de rika boostade investeringar och jobb och därför var bra för alla.

Den typen av teorier har visat sig rimma dåligt med verkligheten. Det främsta resultatet av de senaste decenniernas skatterabatter för de rika blev inte bred tillväxt, utan kraftigt växande klyftor. Vi har fått mångdubbelt fler miljardärer, medan arbetslösheten och fattigdomen är mer utbredd än på 80-talet. Vi har fått en ekonomisk maktkoncentration: ”De 40 rikaste familjernas andel av hela befolkningens förmögenheter har blivit sex gånger större (från 1 till 6 procent) från 1981 fram till idag”, konstaterar SNS konjunkturråd i en rapport om kapitalbeskattningen. Teorier som utgår från att kapital är sparad arbetsinkomst, och därmed redan skattade pengar, är också falska, åtminstone om vi talar om toppen i inkomstligan. Där har kapitalet ofta gått i arv.

På ett sätt stämmer förstås teorin: kapitalinkomster genereras ofta av arbete, men då främst av tusentals vanliga löntagares arbete, av det mervärde de skapat i produktionsprocessen, som förvandlas till vinster i bolagen och utdelning till ägarna.

Visst betalar bolagen skatt på vinsterna, det som kallas bolagsskatt. Men även den har sänkts rejält de senaste decennierna, och 2021 ska den sänkas ytterligare till 20,6 procent. Tillsammans landar bolagsskatten och kapitalinkomstskatten då på max 50,6 procent, men ofta lägre. Det ska jämföras med den högsta marginalskatten på arbete, arbetsgivaravgiften inkluderad, som blir 66 procent efter att värnskatten avskaffats. Även om bolagsskatten räknas in beskattas alltså kapitalägarna betydligt mildare än löntagarna. Det lönar sig mer att äga än att arbeta.

Faktum är att skillnaden mellan de högsta marginalskatterna på arbete och kapital är stor i Sverige jämfört med många andra OECD-länder. Men även USA utmärker sig. ”De superrika, vilkas inkomst mestadels härrör från aktieägande i stora företag, har så långt varit de främsta vinnarna”, konstaterar ekonomerna Emanuel Saez och Gabriel Zucman i den nya boken ”The triumph of injustice” (Norton, 2019). I Donald Trumps USA betalar de 400 rikaste för första gången på hundra år lägre skatt än arbetarklassen.

Och även den politiken har motiverats med att låga skatter för de rika gynnar alla, och att skattesänkningarna i princip betalar sig själva eftersom tillväxten ökar.

På senare år har dock fler och fler ekonomer klätt av de äldre teorierna, och istället börjat förorda en rejäl höjning av kapitalskatterna för att få bukt med klyftorna, stoppa urgröpningen av skattebasen och säkra välfärdens finansiering.

Två av dem är just Saez och Zucman, som legat bakom presidentkandidaten Elizabeth Warrens förhållandevis radikala skatteförslag. ”Utan progressiv inkomstbeskattning är våra chanser att angripa den ökande ojämlikheten nära noll”, skriver de. Det gäller särskilt skatten på kapitalinkomster. ”Det finns inget övertygande skäl att beskatta kapital lägre än andra inkomstkällor.”

Saez och Zucman har studerat historien och kommit fram till att högre kapitalbeskattning inte har påverkat investeringarna och tillväxten negativt. Och senare forskning visar att den optimala högsta marginalskatten – den punkt där det offentliga får in mest pengar utan att ekonomin skadas – ligger på omkring 75 procent, även på kapital (bolagsskatten inräknad). Vilket är betydligt högre än idag. Det skulle innebära att den hundradel som tjänar mest skulle skatta i snitt 60 procent på såväl arbete som kapital.

Det är också den typen av nivåer de vill se. Plus en högre, progressiv, beskattning på stora förmögenheter, arv och fastigheter. För att verkligen vända trenden. För att stöpa om den nyliberala plutokratin till ett socialliberalt välfärdssamhälle.

Men det finns förstås ett uppen­bart problem, påminner de: Innan man på allvar kan beskatta de rika, så måste utrymmet att skatteplanera och gömma pengar begränsas. Annars är risken stor att kapitalet bara försvinner utomlands, som Sverigedemokraterna hävdar i sitt svar till Dagens ETC. Och det sker ju redan, i enorm omfattning. Något som inte bara dränerar välfärden, utan också motiverar politikerna att pressa ner kapitalskatterna i ett försök att blidka de rika. Ett race mot botten som måste bromsas.

Och enligt Saez och Zucman är det fullt möjligt. Dessutom på gång. Genom olika åtgärder och samarbeten har världens skattemyndigheter på senare år fått större insyn i skuggekonomin, och större möjligheter att jaga rätt på smitarna. Saez och Zucman skriver också recept på hur storföretagens omfattande skatteplanering kan stoppas. Kontentan är att det går att gjuta om skattebasen och införa en progressiv kapitalskatt om tillräckligt många länder bara vill.

Klart är i varje fall att det måste till om klyftorna ska utjämnas.