I oktober i år exploderade också ett tidernas största finansbedrägerier, när det avslöjades att ledande europeiska banker (SEB är en av de utpekade) och revisionsbyråer deltagit i komplicerade upplägg för att svindla till sig sammanlagt kring 500 miljarder i felaktig skatteåterbäring.
2015 avslöjade de så kallade Panamadokumenten att rader av väletablerade banker, bland annat svenska Nordea, deltagit i skatteplanering med brevlådeföretag.
Sedan den stora finanskrisen 2008 och de skandaler som avslöjades i dess spår, verkar bedrägerierna inom finansvärlden fortfarande lika utbredda och fortfarande begås även av de största och mest etablerade aktörerna. Anti-korruptionsorganisationen Global Witness skriver exempelvis att vi befinner oss i en ”global våg av finansiell brottslighet”.
Hur kommer det sig att finansvärlden fortfarande verkar genomsyras av brottslighet och regeringar och rättsväsende runtom i världen fortfarande verkar oförmögna att bekämpa den?
Enligt Michael Hudson, som är tidigare bankman, numera professor i ekonomi vid universitetet i Kansas och författare till en rad böcker om det finansiella systemet, beror det inte på att regeringarna i världens mäktigaste länder saknar intresse – han hävdar tvärtom att det var regeringar och lagstiftare som avsiktligt banade väg för finansbedrägerierna.
– Det är en fullständigt integrerad del av världsekonomin idag. Hela det globala ekonomiska systemet är upplagt för att uppmuntra brottslighet.
Ekonomiprofessorn James Henry har räknat fram att världens 22 största banker under de senaste 20 åren har erkänt sig skyldiga i hundratals fall av penningtvätt, skatteflykt, bokföringsbrott, överträdelse av internationella sanktioner och andra brott. Tillsammans har de betalat böter på motsvarande över 2 500 miljarder kronor. Det är på samma gång en svindlande summa, och för bankerna själva en hanterbar kostnad – i inget fall har de totala böterna varit mer än 5 procent av deras värdeökning under samma tid. Trots enorma böter, har i stort sett inga fängelsestraff utdömts och ingen av bankerna förlorat sitt tillstånd att bedriva affärer.
Ekonomen Susan Strange, som skrivit böcker som ”The Retreat of the State” och ”Mad Money”, menar att den ekonomiska politiken över större delen av världen sedan 1970-talet lagts om på ett sätt som underlättar brottslighet: det blev tillåtet att flytta kapital över gränserna utan kontroll, skatteparadis uppmuntrar förskingring, och stater har gjort sig beroende av att finansieras av samma globala kapital som de förväntas reglera.
Enligt Michael Hudson var det ett medvetet vägval.
– USA:s regering uppmuntrade själv sina banker att starta off-shore-kontor, att öppna filialer i skatteparadis.
Det var under 1970-talet som Vietnamkriget ledde till besvärande budget- och handelsunderskott för USA. För att täcka upp det behövde landet attrahera pengar från resten av världen – och lösningen var just att låta amerikanska banker skapa kundkonton utanför landets gränser, i länder med låga skatter och/eller stark banksekretess. Så länge kunderna fortfarande växlade in sina pengar i dollar, hölls växelkursen uppe (se ETC nr 84) och hjälpte till att finansiera kostnaderna för kriget.
– Det ledde till att det strömmade in knarkpengar och andra svarta pengar.
USA:s Citibank har exempelvis gång på gång kopplats samman med de mexikanska narkotikakartellerna.
Ett land som följde efter var Storbritannien, i ansträngningen att behålla sin ställning som globalt finanscentrum. Territorier som Isle of Man lyder under brittiska parlamentet – det är ett helt medvetet val att låta dem ha sin egen lagstiftning som gjord för brevlådeföretag.
– Storbritannien ansträngde sig medvetet för att bli en säker hamn för de hundratals miljarder dollar som försnillades på kort tid från tidigare Sovjetunionen och andra östländer. Det är därför så många ryska oligarker bosatt sig just i London, säger Michael Hudson.
Schweiz har de senaste åren gjort flera undantag från sin strikta banksekretess och lämnat ut information om misstänkt svarta pengar till utländska skattemyndigheter. I rapporteringen har det ofta framställts som att landet gett efter för påtryckningar och som ett bevis på att ett internationellt kontrollsystem långsamt blir bättre. Men enligt Hudson har det också snarare varit frivilligt.
– Det som hände var att så mycket kapital strömmade in i Schweiz att det tryckte upp växelkursen på Schweizerfranken till nivåer där deras industri omöjligt kunde konkurrera, därför ville de själva minska sin roll som finanscentrum.
Hur stor den totala svarta ekonomin är vore egentligen enkelt att beräkna, menar Hudson.
– Det går att få fram ur ländernas balansräkningar hur stora de totala utländska insättningarna i skatteparadis är. Vad finns det för legitim anledning att ha pengar i ett skatteparadis? Men det är ingen som beräknar och publicerar det.
James Henry beräknar dock att motsvarande mellan 250 och 350 biljoner kronor finns placerade i skatteparadis; världens samlade BNP är som jämförelse runt 700 biljoner kronor.
Skatteparadis används också av multinationella företag, som via interna ”affärer” mellan dotterbolag överför vinster dit, ett system som brukar kallas transferpriser. Ursprungligen uppfanns det av internationella olje- och gruvbolag, och de globala bankerna och revisionsfirmorna är de som utformar uppläggen, enligt Hudson.
– Men sedan 70-80-talet finns det bokstavligen inte ett enda multinationellt företag som inte använder det systemet, som betalar den skatt de egentligen är skyldiga. Hur mycket pengar det handlar om går inte att beräkna eftersom det har blivit en modell som genomsyrar allt. Statistiken speglar inte längre verkligheten.
Det sista steget kallar han ”övertagande av kontrollen” – det vill säga att en finansvärld genomsyrad av brottslighet via sin ökade ekonomiska tyngd uppnår ett avgörande inflytande över kontrollmyndigheter och lagstiftning.
– Då legaliseras det som tidigare varit bedrägerier, säger Michael Hudson.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
