Debatt: Varför tiger Sverige om UNRWA?

FN-organet UNRWA är sedan 1949 den viktigaste förmedlaren av humanitärt stöd till palestinska flyktingar på Gazaremsan, Västbanken och i Östra Jerusalem. Sedan inledningen av det senaste Gazakriget har den israeliska regimen gjort sitt bästa för att sabotera och baktala denna verksamhet. Detta har åstadkommits genom att förbjuda UNRWA att verka på och från israeliskt territorium, och anklagelser om organiserat stöd till Hamas och andra terrorklassade organisationer – anklagelser som senare har tillbakavisats. 

Det senaste steget i denna repression är demoleringen av UNRWA:s högkvarter i Sheikh Jarra i det ockuperade Östra Jerusalem som inleddes den 20 januari i år. Veckan innan, den 12 januari, stängde Israel den klinik för palestinska flyktingar som organisationen drivit i Östra Jerusalem sedan 1950, samtidigt som 15 av UNRWA:s övriga anläggningar fått besked om att de kommer att berövas tillgång till elektricitet inom om 15 dagar.

Den 29 januari reagerade elva länders utrikesministrar med en gemensam protest mot detta angrepp: Belgien, Danmark, Frankrike, Irland, Island, Japan, Kanada, Norge Portugal, Spanien och Storbritannien. Även vid en tidigare gemensam protest i december  då även Tyskland och Italien deltog – mot den massiva expansionen av illegala bosättningar och palestinska husdemoleringar på Västbanken, valde Sveriges regering att stå utanför.

Detta är särskilt allvarligt i det aktuella fallet eftersom just Sveriges tystnad lätt kan tolkas som ett indirekt stöd till ett uppenbart brott mot internationell rätt och till en grov kränkning, från en medlemsstat, av FN-systemets skyddade ställning. 

Historiskt har Sverige varit en av UNRWA:s allra största bidragsgivare – per capita den största. Sedan december 2025 är Sverige och Trumpadministrationen i USA de enda länder som stoppat sina bidrag till UNWRA. Tidigare under 2024 motiverades pausade bidrag från Sverige, EU och flera andra länder med att man ville utreda israeliska anklagelser om bristande neutralitet och täta band mellan UNRWA-personal och Hamas. Efter att dessa anklagelser tillbakavisats i flera internationella utredningar återupptog Sverige, EU och flertalet andra länder stödet. 

När Sverige åter stoppade stödet strax efter årsskiftet angavs dock ett helt annat skäl: att den israeliska repressionen mot UNRWA skulle omöjliggöra en effektiv humanitär verksamhet. Även detta påstående har avisats i flera granskningar, bland annat av sida:s egen humanitära avdelning. Israels politik har visserligen allvarligt försvårat UNRWAS arbete, men organisationen är fortfarande den aktör som bäst kan tillhandahålla akut humanitärt bistånd i Gaza, på Västbanken och i Östra Jerusalem. 

Trots detta har regeringen stått fast vid sitt internationellt avvikande beslut. I sin myndighetsinstruktion till Sida fastslår man att bistånd, även humanitärt nödbistånd, ska betraktas som en integrerad del av svensk utrikespolitik.

Eftersom den israeliska obstruktionen nu utgör det enda kvarvarande motivet för Sveriges hållning innebär regeringens tystnad ett aktivt politiskt val. Man avstår till och med från att instämma i en gemensam internationell protest när det israeliska agerandet tydligt strider mot internationell rätt.

Resultatet riskerar att bli att svensk bistånds- och utrikespolitik uppfattas som ett indirekt understöd till israeliska angrepp på FN:s verksamhet och som en omotiverad bestraffning av UNRWA – och därmed av en redan extremt utsatt palestinsk civilbefolkning.

Ett rimligt krav är att Sveriges regering omprövar sin extrema hållning och ansluter sig till den internationella protesten. Om detta inte sker bör utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) öppet redogöra för motivet bakom regeringens beslut. Det är också rimligt att den politiska oppositionen tydligt klargör sin inställning till denna internationellt avvikande svenska utrikespolitik.