Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Varför kräver vi ansvar av gängvåldets offer?

Efter djupare eftertanke inser jag att hennes uttalande illustrerar själva problemet med diskursen kring gängvåld, skriver debattören efter att ha läst Mona Perssons dikt ”Var är du min bror” .

Efter djupare eftertanke inser jag att hennes uttalande illustrerar själva problemet med diskursen kring gängvåld, skriver debattören efter att ha läst Mona Perssons dikt ”Var är du min bror” .

Bild: Fredrik Sandberg/TT (montage)

Dagens ETC

Jag tänker mig att polisen Mona Persson menar väl med sin dikt på Instagram, men jag kan inte undvika att bli provocerad av hennes ord – när hon riktar ansvar mot brottsoffren hon talar till, skriver Wasan M Osman.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

”Ännu en skjutning, ännu en ‘bror’ – ännu ett brottsoffer”, skriver polisen Mona Persson, i en dikt på Instagram. Det är skrämmande att tänka att brottsoffren från gängvåldet endast slutar som siffror och negativ statistik, men det är exakt det de blir när våra myndigheter fortsätter att avhumanisera pojkar från orten. I sin dikt talar hon till ett brottsoffer som ligger livlöst på marken och frågar:

“Var var dina 'bröder' när du låg på marken döendes? Var var dina bröder för att hjälpa till med att lösa ditt mord?”

Vid första anblicken kan man tro att Mona Persson uttrycker empati och sorg, men efter djupare eftertanke inser jag att hennes uttalande illustrerar själva problemet med diskursen kring gängvåld.

Flera gånger i sin dikt poängterar hon att dessa så kallade ”bröder” inte har gjort nog för att vara där för sin brors bortgång. Vem menar Mona Persson ska ha varit ansvarig för pojkens säkerhet, välbefinnande och rätt att existera? Är detta verkligen ett ansvar som ska läggas på unga pojkar vars verklighet redan innebär en ständig oro över sina egna liv?

Aggressionen mot dem hon skriver om går inte att missa i hennes ord. Kritiken riktas mot ”brödernas” ovillighet att hjälpa polisen som att detta inte bevisar samhällets misslyckande i att ge ett pålitligt och säkert utrymme för dessa pojkar att vända sig till.

Det är polisens ansvar att förebygga våldet och stödja dem som drabbas av det. Genom att lägga skulden på brottsoffret och fråga var hans ”bröder” var när han behövde dem förskjuts ansvaret från de samhällsstrukturer som medför kriminalitet till de som mest drabbas av dess konsekvenser.

Om och om igen ser man hur makthavare sätter högre förväntningar på marginaliserade grupper i samhället genom att skylla på dem för sina egna ”öden”. Diskursen kring gängvåld översvämmas med uttryck som ”hip hop glorifierar” och “problemet är importerat”. Sällan diskuteras de omständigheterna som leder till den livsstil de så starkt föraktar: fattigdom, segregation, den strukturella rasismen och slajf-torskarna på andra sidan stan som finansierar Sveriges miljardvärda knarkindustri.

Slajf-torskarna på andra sidan stan som finansierar Sveriges miljardvärda knarkindustri.

Jag tänker mig att Mona Persson menar väl med sin dikt, men trots den känslomässiga laddningen och den starka skildringen av tragedi och förlust kan jag inte undvika att bli provocerad av hennes ord när hon riktar ansvar mot brottsoffren hon talar till.

Man måste tänka på vilka strukturer man bidrar till att förstärka. Hon problematiserar ”no snitching”-kulturen i orten men misslyckas med att måla upp den större bilden. Kom det över henne att killens ”bröder” kanske är lika traumatiserade som hans mamma och syster av att se sin vän ligga livlös på marken dränkt i sitt eget blod? Vad gjorde hon för att stödja dem? Eller är ortenpojkar inte värda samma empati? Trots allt, de är ju alla bara ännu en ”bror’”.