Föreningen Tillsammans och Stockholms Tjejjour möter tjejer och transpersoner som varit utsatta för sexuella övergrepp, varav många utvecklar posttraumatiskt stressyndrom. Flera mottagningar som tar emot sexualbrottsutsatta tvingas dock idag att montera ner sina verksamheter eller får avtal som innebär att målgruppen inte är välkomna längre. 

Det har gjorts satsningar för att utveckla traumabehandling för barn genom ett regeringsuppdrag i Barnafrids regi, #traumapåkartan och Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, har även tagit fram modeller för akutsjukvården. Detta är givetvis viktigt, men om det är mer än fyra veckor sedan våld­täkten är akutsjukvården inte aktuell, eftersom övergreppet inte skett
i närtid. Dessutom krävs det någonstans att remittera för att en ska kunna erbjudas långvarigt stöd och traumabehandling.

Bristen på traumabehandling vet politikerna om. Bland andra jämställdhetsminister Åsa Lind­hagen var delaktig i förändringen av riktlinjerna för Mikamottagningen i Stockholm – som har haft uppdraget att uppsöka, behandla och stötta personer i prostitution och/eller personer med sexuellt självskadebeteende – så att målgruppen idag inte längre erbjuds det som de efterfrågar och som de vittnat om hjälpt dem, trots högljudda protester från målgruppen själva. Förändrade riktlinjer och avtalsjuridiska komplikationer har på liknande sätt påverkat verksamheter såsom Kris- och Traumacentrum, Ericastiftelsen och Wonsa. 

Många sexualbrottsutsatta vittnar även om kränkande bemötande och brist på traumabehandling samt långa köer i vården idag. Detta mitt i metoo-rörelsen, en tid där samhället gemensamt uppmanat till vittnesmål och mod att berätta om sin utsatthet. Det saknas engagemang från politiskt håll och situationen förvärras dagligen landet över.

Vi som möter personer som utsätts för sexuellt våld vet att vården är kantig för personer med komplexa sjukdomsbilder. En faller lätt mellan stolarna och slussas runt mellan vårdens insatser om exempelvis psykisk ohälsa, ätstörnings­problematik, sexuella övergrepp och missbruk samspelar. Många kvinnor, tjejer och transpersoner som inte får den hjälp de behöver inom vården kommer ofta till kvinno- och tjejjourerna för medmänskligt och emotionellt stöd. Jourernas uppdrag är dock inte att erbjuda traumabehandling och får svårigheter i att hänvisa när vården brister. De skador som sexuell våldsutsatthet kan ge måste behandlas inom den kvalificerade vården.

Att vården inte har möjlighet att ta ett holistiskt grepp kring sjukdomsbilden som omger personer som utsatts för sexuella övergrepp handlar till syvende och sist om patientgruppen i sig; det är kvinnor, tjejer och transpersoner. Det är individer som utsatts för våld av sina (ofta manliga) partners, föräldrar eller andra närstående. Ett tydligt könat våld som inte uppmärksammas som den folkhälsokris den egentligen är. Under våren 2019 kom även Brottsförebyggande rådets slutgiltiga sexualbrottsstatistik för 2018 där det tydligt framgick att mäns dödliga våld mot kvinnor ökar. 

Nu måste vi förbättra vården för sexualbrottsutsatta. Investeringarna hittills har varit otillräckliga med tanke på våldets omfång och satsningarna i höstens budget måste innebära ett krafttag mot mäns våld mot kvinnor, tjejer och transpersoner och ta höjd för ett omfattande behov av vård och behandling. Hur får vi beslutsfattarna att satsa på en värdig och jämställd vård?

Julia Östfeldt
Verksamhetsledare, Föreningen Tillsammans

Mona Camara Sylvan
Samordnare för kunskapsspridning och opinionsbildning, Föreningen Tillsammans 

Emma Raask
Stödsamordnare, Föreningen Tillsammans

Malin Jenstav
Stödverksamhetsansvarig, Stockholms Tjejjour

Linn Fröjdendahl
Volontärsamordnare, Stockholms Tjejjour

Malin Meissner
Volontärsamordnare, Stockholms Tjejjour