Debatt. .

2015-07-01 23:33
Henry Asher inför sin egen seglats med Ship to Gaza för fyra år sedan. Bild: Christine Olsson/TT
Henry Asher inför sin egen seglats med Ship to Gaza för fyra år sedan.

”Välkomna till Israel!”

Tänk om Israels soldater talade med premiärminister Nethanyahus röst. Tänk vad lätt det i så fall skulle vara att borda fredsaktivisters fartyg.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag ser synen för mig: Den lilla fiskebåten Marianne. De 18 personerna ombord, arm i arm runt styrhytten för att försvara den med icke-våld samtidigt som man visar det orättfärdiga i de maskerade elitsoldaternas våld. Resultatet av veckor med intensiv icke-våldsträning.

De står där: Charlie, Dror, Kajsa, Basel, Ana, Kevin, Robert, Ohad, Basel, Nadya och de andra. Allvarliga, beslutsamma. Runt om dem: Ett 20-tal maskerade soldater med sina vapen riktade mot gruppen. Stämningen är spänd. Konfrontationen nära.

Så händer något. En megafon. Befälhavarens röst.

”Välkomna till Israel!”

Israel? Men vi är ju 100 sjömil ut på internationellt vatten, utanför Egyptens kust mitt i den stora farleden för handelsfartyg?

”Ni verkar ha åkt vilse. Kanske hade ni för avsikt att segla till en plats som ligger inte så långt härifrån – Syrien, där Assads armé slaktar sitt folk varje dag och stöds av den mordiska iranska regimen.”

Rösten fortsätter i det svaga gryningsljuset. Något händer i kedjan av beslutsamma aktivister. Det rör sig lite. Den hårt spända kedjan verkar slacka lite. Rösten fortsätter att tala om hur Israel trots terrorhot från Hamas släpper in lastbilar. Och stödjer humanitära projekt!

”Gazaremsan är inte belägrad och ni är välkomna att överföra alla humanitära förnödenheter till Gazaremsan via Israel.”

Nu ser man hur det rycker i ansiktet hos flera av aktivisterna. Och det hörs ljud, konstiga ljud. Det låter som… fniss! Jo, det är fniss. Allt fler börjar fnissa, mer och mer.

”Om ni skulle resa runt i Israel skulle ni själva se att Israel är det enda stabila demokratiska landet i Mellanöstern, ett land som garanterar jämlikhet för alla medborgare och religionsfrihet för människor av alla religioner.”

Plötsligen är allt ett enda gapskratt. Aktivisterna har släppt armkroken och flera ligger på durken och vrider sig i skratt. Haha! Oj, vi har misstagit oss. Att vi inte tänkte på det? Haha, hur kunde det gå till?!

Befälet fortsätter i megafonen.

”Detta är ett land som upprätthåller internationell lag så att dess folk kan leva i säkerhet och dess barn växa upp i fred.”

Aktivisterna är helt utslagna. Alla skrattar som i en hysterisk och kollektiv kramp. Sluta! Vi orkar inte mer! Vi ger oss! Vi ger upp! Ta båten, gör vad ni vill, bara ni slutar.

Soldaterna går fram till aktivisterna. De har ett svårt jobb med att bakbinda de spasmiskt konvulsivt skrattande aktivisterna. Jag vet inte om de ens hör befälets sista ord i megafonen:

”Brevet är från Israels premiärminister Nethanyahu.”

Befälet släpper megafonen. Han talar i sin kommunikationsradio.

”Marianne har tagits över. Den nya taktiken var framgångsrik.”

Citaten i texten?

De kommer från Israels premiärminister Nethanyahus brev till Frihetsflottiljen, som du kan läsa här.