Dags att införa en särskild Miljöpolis

Sommaren 2018 i Sverige slog alla tidigare värmerekord och fick oanade konsekvenser i hela landet, extrem torka i skog och mark med våldsamma skogsbränder samt vatten- och foderbrist för djuren.

På flera håll i Europa var situationen likadan. I Tyskland fanns det i slutet av sommaren inte mycket kvar av den mäktiga floden Rhen. Stora ytor torr botten glänste i solen. Pråmar låg stilla eller transporterade bara en bråkdel av sin egentliga kapacitet eftersom vattendjupet inte räckte till. Bombtekniker blev tvungna att desarmera blindgångare som vilat i floden sedan kriget utan att explodera och arkeologer, historiker och kartografer fann inte ord för sin lycka över att flodens torra bädd nu blottade fundament av gamla bosättningar och vrak som berättade om det förflutna.

Nu förstod även ett stort antal klimatförnekare och andra omedvetna vad som håller på att hända: klimatet förändras faktiskt och Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till 2, eller allra helst 1,5 grader, måste bli verklighet. Samtidigt dök flera frågor upp: Vad måste göras? Av vem? Och hur?

Som skeppsgosse bankade matroserna in mantrat ”safety first” i mig. Som sjöman gäller det att undvika risker för sin hälsas och överlevnads skull. Brister i säkerheten kan få stora konsekvenser. Lika kloka som sjömännen var delegaterna som 1992 upprättade Riodeklarationen under FN:s konferens om miljö och utveckling. I den återfinns försiktighetsprincipen, princip nummer 15 av 27. Den innebär att en stat inte får skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada. Avsaknaden av vetenskaplig bevisning får inte användas som ursäkt för att skjuta upp sådana åtgärder.

Utan försiktighetsåtgärder för vår miljö är mänsklighetens existens hotad. Huvudsakligen är det staterna som är ytterst ansvariga. Staterna ska kooperativt stifta lagar och regler på internationell och nationell nivå som syftar till att skydda människor, deras miljö och omvärld. Typiskt för industrisamhällen är synsättet att homo sapiens står i centrum medan resten av världen bara finns där för att tillfredsställa våra reala eller förmenta behov. Tack och lov frångår fler och fler lagstiftare detta synsätt. Det finns miljölagar som ger människor, djur, växter, mark, vatten och atmosfär samma dignitet.

En differentierad syn på omvärlden med viss grad av försiktighet gentemot miljön finns alltså redan, likaså en hel del internationella och nationella bestämmelser. I försiktighetsprincipens anda krävs således omvälvande åtgärder. Från politiskt håll, samt från förvaltande och kontrollerande myndigheter, krävs en uttalad vilja att agera. Detta kan endast ske på ett ansvarsfullt sätt om alla involverade besitter stor kunskap inom ämnet. Av politikerna måste förväntas en hög grad av kompetens.

Myndigheternas åtaganden måste organiseras optimalt så att deras verksamhet är effektiv vad gäller försiktighetsprincipens syften. Det vore världsfrånvänt att förlita sig på olika företags egna kontroller eller att alla befälhavare på fartyg följer sina åtaganden i hamnar och till sjöss. Angående uppgifter för tillstånd och tillsyn är en viss diversifiering ofrånkomlig. En basis att utgå från finns redan hos Naturvårdsverket, Länsstyrelsen, kommunerna, Transportstyrelsen och Tullverket med flera.

Angående miljölagstiftningens repressiva del är det principiellt polisens uppgift att utreda miljöbrott – med en miljöåklagare som ledande enhet. Ovan nämnda myndigheter har kompetens att hjälpa till där det behövs. Det är riktigt att Kustbevakningen redan utreder miljöbrott till sjöss till exempel. Likaså att Transportstyrelsen kontrollerar svavelhalten i marint bränsle för fartyg och utreder motsvarande brott.

Dock skulle det även behövas en sökande, samlande och övergripande institution som man skulle kunna kalla för Miljöpolis. Att bekämpa miljöbrott kan liknas vid kampen mellan David och Goliat – något som alltså kräver omfattande kontroll- och utredningskompetens. En miljöpolis skulle således behöva en subtil kunskap om miljölagar och också ha medel, resurser och kompetens för att ta fram bevis för och utreda miljöbrott.

Redan för trettio år sedan diskuterade man i Sverige krav på särskild Miljöpolis. Mot bakgrund av försiktighetsprincipen är det kanske dags att skrida till verket nu.