Den armeniska befolkningen i Artsakh, mer känt som den autonoma regionen Nagorno-Karabach, har varit under attack i över en månad. Dessa landskap som tilldelades Azerbajdzjan av diktatorn Josef Stalin för omkring 100 år sedan, bebos i princip helt och hållet av armenisk ursprungsbefolkning.

Armenierna i Artsakh har upprepade gånger protesterat mot den hänsynslösa gränsdragning som separerade dem från Armenien. I samband med Sovjetunionens upplösning röstade de med klar majoritet för att förenas med Armenien. Azerbajdzjan uttryckte sitt missnöje och oroligheter uppstod åter i regionen. Efter att ha vunnit det senaste kriget mot Azerbajdzjan för snart 30 år sedan utropade sig armenierna i Artsakh till en självständig republik. De har levt kvar i regionen sedan dess, trots att de uppmanats av FN att lämna marken.

I Artsakh står armeniernas forntida kyrkor och klosterbyggnader, historiska monument från 600-talet. Detta är en av få marker med spår av uråldriga armeniska civilisationer som armenierna fortfarande har kontroll över, de flesta av deras forna samhällen ligger idag innanför Turkiets gränser. Armenierna har offrat mycket för att få sin fred. De vet att konflikten inte kan lösas på militär väg. De vet också att det inte finns något alternativ till försvar.

Journalistiska rapporter och studier av politiskt oberoende forskare bekräftar hur nazisterna under Förintelsen hämtade inspiration från det systematiska mördandet av armenier som pågick under första världskriget. Över en miljon armenier miste sina liv under våldet av den ungturkiska regimen i det dåvarande osmanska riket, i det som kallas för det armeniska folkmordet.

Den kollektiva bearbetningen av folkmordet har hittills fyllt en i huvudsak existentiell och moralisk funktion för armenierna. Den har drivits av dem själva med minimalt stöd från omvärlden, tack vare att folkmordet det inte erkänts officiellt. Det är dags för världen att tillskriva armeniernas kamp dess djupt politiska dimension.

Det har slösats stort medialt utrymme åt att enbart referera till konfliktens strukturella och historiska komplexitet. Under tiden kämpar den unga demokratin Armenien ensam mot två totalitära stater för att försvara den civila befolkningens rätt till en varaktig fred. Det finns anledningar till att Azerbajdzjan undvek att skriva under FN:s avtal om global vapenvila under pandemin. Den upprustning de presenterar med Turkiet har inte skett över en natt. Att kriget startats i nära anslutning till det amerikanska valet är ingen tillfällighet.

Amnesty International, Human Rights Watch och Genocide Watch har alla slagit larm om situationen i Artsakh efter att kyrkor, skolor och sjukhus beskjutits med illegala vapen. Azerbajdzjan och Turkiet hotar att bryta diplomatisk samverkan med länder som uttrycker stöd åt armenierna.

I dagsläget är konflikten i Karabach inte en fråga om historia, mark eller religion utan en fråga om rätten att få döda och rätten att få leva.

FN och EU måste öppet fördöma Azerbajdzjans angrepp och Turkiets våldsamma attityd mot armenierna. Attacken är ett brott mot mänskliga rättigheter, krigsföringen ett brott mot krigslagen.

Om vi vet värdet av vår egen fred bör Sverige höja rösten i det internationella samtalet om Nagorno-Karabach och överväga erkännandet av Artsakhs självständighet.

Att våga spela en roll nu kan vara avgörande för det armeniska folkets framtid.