Debatt: Starka känslor hos män måste inte betyda våld

Den ryske storstjärnan Alexander Bolsjunov ska precis köra om finländske åkaren Joni Mäki. Mäki svänger in och hindrar genom det Bolsjunov från att köra om. Resultatet blir att Finland seglar in som tvåa medan Ryssland får nöja sig med en tredjeplats. Det här utspelade sig under herrarnas stafett i Lahtis.

Men händelseförloppet var inte slut där. När Bolsjunov känner sig trängd svarar han våldsamt. Han svingar sin stav mot Mäki två gånger om. Väl i mål kör Bolsjunov med full fart in i Mäki som faller till marken.

”Man förstår ju att han blir arg”-kommentarerna har varit många. Mäkis och Bolsjunovs agerande beskrivs som två lika dåliga handlingar. Jag tror inte någon ifrågasätter att Bolsjunov blir upprörd, men att bli upprörd är inte en öppen dörr till att ta till våld. Däremot är det tyvärr en vanlig förståelseram för mäns våld som vi alla är fostrade i – inte minst inom idrotten.

”Starka känslor är en del av sporten”, brukar man hävda. Absolut, men är det inte sorgligt att det alltid sägs när någon gått över gränsen? Jag minns när Rikard Grönborg skrek ”I’ll fucking kill you” till en rysk tränare i ishockey-VM 2014 lika mycket som jag minns hur Zlatan Ibrahimovic örfilade en motspelare i en MLS-match 2018. Listan kan göras lång och händelser som dessa bemöts ofta på liknande sätt. Istället för att fördöma våldet försöker vi lirka, nysta och förklara. Vi förminskar och pratar om vem som började och vem den största kålsuparen är. 

Risken med att fokusera på det som föranleder våldet är att förståelsen för den våldsamma handlingen ökar och våldet legitimeras. Som när mäns våld mot kvinnor leder till en diskussion om huruvida hon faktiskt tittat på den där andra mannen på ett olämpligt sätt. ”Det är ju inte konstigt att han blev arg?”

När händelsen med Bolsjunov äger rum väntar jag på programledarnas reaktioner. Nu måste de väl ändå gå i taket och säga att det får vara nog med den här sortens våld bland män som idrottar? Men ingen benämner våldet som utspelat sig framför våra ögon på bästa sändningstid. Det pratas i stället om att ”ha gått över gränsen” och programledarna visar förståelse för att Bolsjunov blivit ”upprörd och frustrerad”. 

SVT:s experter fokuserar lika mycket på Mäkis agerande i spåret. De menar att han stängt Bolsjunov med avsikt, att han agerat osportsligt och därigenom borde diskvalificeras. Så må vara, men är Mäkis och Bolsjunovs handlingar verkligen jämförbara? Den ena kan på sin höjd beskyllas för osportsligt uppträdande, medan den andra utfört en våldsam attack på sin konkurrent. 

Att svinga en stav mot en annan åkare och att ta sats och köra in i densamma, det är våld. Att inte benämna det som våld är att förminska allvaret i handlingen. Det blir också ett osynliggörande av vad som faktiskt sker. Det Bolsjunov utsätter Mäki för blir en enskild incident, någon som blivit sur och gått över gränsen. Händelser som dessa, men även hur omvärlden (inte) reagerar riskerar att normalisera det som utspelar sig framför våra ögon. 

Föreställ er att Charlotte Kalla agerat på samma sätt. De flesta hade satt kaffet i halsen. Det handlar därför i grunden om vilka förväntningar vi har på män och hur dessa tenderar att sätta likhetstecken mellan rätten att ”ge uttryck för känslor” och utsätta andra för kränkningar och våld. Förhoppningsvis rycker vi inte på axlarna nästa gång något liknande sker, och då är ett första steg att börja kalla saker för vad de är. 

Apropå omvärldens förväntningar på män att använda våld, lika mycket som mäns egna strävan att möta förväntningarna för att inte tappa anseendet, blir det skrämmande tydligt när reportern efter händelserna frågar Mäki hur han höll sig från att ge igen på Boulsjunov: 

”Min stav satt fast, så jag kunde inte ta mig upp och slå tillbaka.”

And here we go again.