Debatt: Slösa inte med energin – där ska politikerna börja

International Energy Agency, IEA, lade redan 2012 fram en beräkning som visade, i vad de kallade ”Efficient World Scenario”, att dagens energianvändning kunde förbättras om man verkligen använde bättre metoder. Det, menade man, berodde bland annat på att system var gamla och dåligt genomtänkta vilket i sin tur berodde på att energin varit så billig att ingen brydde sig.

IEA var dock pessimistiska om framtiden och bedömde att man fortfarande år 2035 skulle ha stora effektiviseringspotentialer ­outnyttjade: 60–80 procent i de olika sektorerna!

IEA har därför i sina årliga rapporter försökt kittla intresset genom att kalla effektiviseringsmöjligheterna ”det första bränslet”, ”en dold juvel” och ”den enda resurs vi har i överskott”. Men intresset från våra ledare tycks ha varit svagt. I Sverige tydligast sagt av finansministerns syn på målen för 2030: ”Antingen går det eller också inte.”

Den ensidiga koncentrationen på energitillförsel blir tydligare i ”tjatet” om kärnkraft. Visserligen har etablissemanget aldrig haft någon stor tilltro till energieffektivisering som aktivt instrument för att skapa balans men ändå har det ju gjorts lovande försök på många håll, även i Sverige, att få ett mera sansat system. En ­strävan som skulle vara mera ­ekonomisk, snabbare och ­uthålligare än alla andra alternativ – vilket väl alla borde finna önskvärt?

Göran Enander som haft i uppgift att utreda det som ibland kallas ”vita certifikat” har funnit och rapporterar om att sådana används på många håll i världen och gör att energileverantörer assisterar sina kunder med att genomföra energisparåtgärder. Tillväga­gångssättet är ofta uppskattat av kunderna eftersom det har en positiv effekt hos dem. Eller som det uttrycktes av en amerikansk kund: ”Äntligen gör ni något vettigt istället för att bara springa här med räkningar.”

Tillvägagångssättet har i viss utsträckning provats även i Sverige genom Vattenfalls projekt ­kallat Uppdrag 2000. Där fann man att kundernas energianvändning kunde minska med cirka 20 procent och då var inte den ­elintensiva industrin inräknad. Priserna var ändå lägre då och tekniken var inte så avancerad. Men regeringen lägger ned Enanders utredning.

Alf Hornborg tar upp en antydan om vari ointresset för energieffektivisering kan bestå. ”Grön teknik kan inte rädda vår livsstil”, skriver han i en artikel (DN debatt 31/12) och nämner fixeringen vid pris på olika varor på marknaden och antyder därmed problemet att man antar att kunderna är rationella och alltid väljer den för dem själva mest gynnsamma lösningen.

Det är en omhuldad doktrin inom nationalekonomin men som IEA visar stämmer den sällan utan leder till resursslöseri därför att kunderna inte vet vad som är bäst och ännu mindre hur man finner något som är bättre.

Dessa problem har bland annat behandlats av Daniel Kahneman i ”Tänka snabbt och långsamt” där han visar hur kunder i olika valsituationer gör sig skyldiga till felslut som bland annat leder till att resursanvändningen blir sämre än vi egentligen önskat. Även professionella beslutsfattare inom industrin kan göra sig skyldiga till sådana felaktiga bedömningar. Ett vanligt fel är att man inte skaffar tillräckligt med information utan väljer ”som man brukar” och är nöjd med något som fungerar när man borde sökt efter något bättre.

Hornborg har rätt när han kritiserar teknikoptimismen men oftast är det inte ny avancerad teknik som behövs utan existerande satt på rätt plats. Ny teknik kan också väljas med omsorg men även för den behövs hjälp och duktiga beställare. Det visade vi en gång i tiden med systemet för teknikupphandlingar där teknik togs fram för både hushåll och industri. Men det gillades inte av de regeringar vi haft som varit helt fixerade vid de gällande nationalekonomiska doktrinerna. Kan de nu pågående kriserna leda till ett omtänkande? Kan IEA:s rapporter ha någon påverkan? Är det inte dags för ett nytt uppdrag till Vattenfall?