Debatt: Skuldbelägg inte dem som vittnat om missförhållanden

Som alltid söker människan enkla och tydliga svar på komplexa sammanhang och som vanligt sammanflätas känslor av sorg och ilska till en spjutspets av anklagan. Det händer olyckligtvis även nu, när det skakade kulturstockholm snabbt behöver en enkel "sanning" om vem som ska bära skulden för att Stadsteatern Kulturhusets före detta vd Benny Fredriksson nyligen valde att avsluta sitt liv. 

Grupp ställs mot grupp och det uppenbart mänskliga förhållningssättet "vi och dem" som de flesta av oss inom kultursektorn anser oss kunna stå över, blir snarare regel än undantag. Mitt i sorgen, vilken jag sannerligen delar, skapas mer smärta än nödvändigt.

Så starka känslor har utlösts, att möjligheterna att nyansera är mycket små, men att falla för grupptrycket och låta bli vore karaktärsgenocide, för att tala det i ämnet populära språket.

Det som får mig att bli klarvaken mitt i chocken vi drabbats av, är när jag ser hur "de över 40 vittnesmålen från nuvarande och tidigare anställda" blir målet för orimliga beskyllningar utan att den sansade tanken ges en chans att skapa en sundare helhetsbild. 

"Rättshaverister", skriver en ansedd teaterkritiker i tidningen. "De har blod på sina händer" läser jag bland kommentarerna pе Facebook. Kollegor som stått Benny Fredriksson nära har kontaktat förmodade vittnen och anklagat dem för att bära skulden för hans död och inte ens politiker tvekar att offentligt degradera vittnesmålen till ”lögner och skvaller" i jakten på egna poänger. Det enda vittnet som i Aftonbladet framträdde med namn, tvingas stänga sitt Messenger-konto på grund av hot, och därmed bekräftas nödvändigheten av den vittnesanonymitet som hårt kritiserats av många.

Hur Aftonbladet valde att presentera sitt material och sina löpsedlar är självklart en pressetisk diskussion som måste föras. Hur och på vilket sätt publicerar man känsligt material? Detta utreds nu och Sveriges samlade journalistеr talar om självrannsakan. 

En tidning är precis som en stadsteater en stor organisation med både lokala och centrala avdelningar och även här är det bara den ansvariga utgivaren, makten, som kan ställas till svars för hela bilden.

Att i ovan nämnda sammanhang göra enskilda budbärare till syndabockar för en människas död, är inte bara beklagligt. Det är tanklöst.

Men drev ska med drev fördrivas. Tydligen. Det må vara en mänsklig reaktion men den manar varken till fördjupning eller förtеelse för maktproblematik utan hämmar istället åsiktsfrihet hos individen.

Och som ett brev på posten syns nu ett stort antal branschvänner återigen skyndsamt byta offentlig åsikt och på sociala forum bekräfta den hierarkiska branschapparaten. Allt för att slippa förknippas med den grupp som det för stunden är minst fördelaktigt att tillhöra; just nu är det de som vittnat om Bennys Fredrikssons ledarstil. För en tid sedan var det de som försvarade Benny Fredrikssons ledarstil. Och innan dess var det de som kritiserade styrningen på Stadsteatern Kulturhuset överhuvudtaget.

Varje människa, och i synnerhet konstnärer eller andra yrkesgrupper med en publik, har ett demokratiskt ansvar att förvalta. Den hotfulla hållning och det förminskande av vittnesmål som nu rättfärdigas av ett fåtal högljudda, borde hos var och en av de som någon gång spelat, regisserat, skrivit eller läst en pjäs om förföljelse eller åsiktsregistrering, ge dålig smak i munnen. Förutom det fruktansvärda i att en människa tagit livet av sig, är detta nog det mest förödande i den senaste tidens skeenden; att försöken med att frigöra en tystnadskultur, nu genererar ännu mer av den varan. Ska det bli lärdomen av denna tragedi?
 

Målet hos de individer som Aftonbladet intervjuat angående Benny Fredrikssons ledarstil, kan självklart inte ha varit att krossa en människas liv, utan att ifrågasätta makten. Alla som blivit tillfrågade, när Aftonbladet gjorde sin research, hade ett val att medverka eller inte - men vad jag inte kan förstå är, hur man menar om man påstår att de som upplevt sig trakasserade eller illa behandlade borde ha varit tysta? Borde de alltsе ha ljugit om sina upplevelser? Varför då? För vems skull?

Först och främst är det viktigt att klargöra hur farligt det skulle vara om den allmänna åsikten vore att det är oetiskt att kritisera makten. Och dessutom skjuta skarpt mot de som vågar göra det. En människa i maktposition löper alltid, i en sann demokrati, en "risk" för granskning och transparens och förr eller senare kan tystade missförhållanden, om de finns, komma upp till ytan. När detta sker, är det dock naturligtvis viktigt att det först finns en transparent miljö så att detta blir möjligt att utföra sakligt, utan anonymitet eller orimliga drev som varken första eller sista åtgärd. Fanns den möjligheten på Stadsteatern Kulturhuset de senaste åren? 

Under mina många år på teatern, 2003 - 2012, var en dialog med Benny Fredriksson, som innehöll kritik eller meningsskiljaktigheter, förenad med en direkt risk för omedelbar uppsägning. Det var på den tiden när den lokala fackavdelningen avgick i protest mot Fredrikssons oresonlighet. Det diskuterades till exempel under flera år i stadsteaterns artistklubb om att vända sig till media. Flera av rösterna tillhörde personer som Fredriksson sedan tillskrev en särskild position vilka därmed tystnade. 

Och har det inte blivit radikalt bättre sedan dess, då de brukliga kanalerna som fack och mellanchefer inte var framkomliga, så var det ju bara en tidsfråga innan problematiken skulle ta andra vägar. Särskilt som institutionen, enligt egen utsago, är en angelägenhet för alla stockholmare, det vill säga skattebetalare, publik, före detta, nuvarande och kommande anställda. Och där kommer naturligtvis journalistens ansvar för vinkling in i bilden, men det gäller att hålla isär saker och ting. För om man hänger sig åt att skuldbelägga enskilda individer för att de gett uttryck för missförhållanden på en arbetsplats, riktar man sin ilska farligt lågt i systemet. Och jag tror nog att om någon hade kunnat föreställa sig att deras berättelser skulle resultera i att bli anklagad för att ha tagit en annan människas liv, hade det nog fått fortsätta vara tyst kring Stadsteatern Kulturhuset istället.

Benny Fredriksson var inget monster! Han var som många är, en komplex person med flera ansikten. Det synliggörs extra tydligt efter hans död då han i olika forum, med all rätt, beskrivs som en enastående personlighet. För så var det ju. Han var chef i 15 år och som sådan gjorde han självklart en väldigt massa bra saker för staden, som är värda respekt och beundran. Men han hade också omvittnat hårda sidor där han gick långt över gränsen och gjorde många anställda besvikna och rädda, det kan ingen, ens med facit i hand, förneka. Fredrikssons metoder kunde stundom vara lika medeltida som vilket  drev som helst. Så var det ju också.

Stadsteatern (Kulturhusets) styrning borde ha granskats för länge sedan.

I Stadshusets beställda utredning som består av 135 intervjuer fördelade på 2/3 nuvarande anställda och 1/3 före detta anställda, finns slutsatser som bland annat gör gällande att: "Den styrning och det ledarskap som har funnits inom Kulturhuset Stadsteatern uppges ha lett till en arbetsmiljö som av flera har ansetts representera en tystnadskultur. Det är viktigt att en ny ledare arbetar med att motverka den tystnadskultur som upplevs finnas"

Vi kan börja med oss själva tycker jag.

De flesta i branschen vet att Benny Fredriksson gärna gav vissa medarbetare en särskild omsorg. En utvald, men flexibel skara säger idag med rätta "Jag vore inte där jag är idag utan Benny". Det är sant. Han har fångat upp många begåvade kollegor och flera av dessa behöver självklart, efter den tragiska förlusten av Fredriksson, ges plats att sörja och uttrycka sin personliga förlust. Men grundfrågan äger ingen ensamrätt på utan den berör så väldigt många andra. Och viktigast, en hel struktur. Utredningen fastslår till exempel att: "det uppfattas av flera att Organisationen har otydliga mandat och att den istället är person- och relationsberoende, det vill säga relation till framför allt före detta vd uppfattas ha varit viktigare än formella mandat"

Detta är en indikation på att medberoendet har funnits i alla led. Och medberoende är en av de viktigaste och svåraste mekanismerna att synliggöra och bryta. Eller ens tillstå.

Om vi med denna nyansering för ögonen slutar att peka finger mot symptomen i sjukdomsförloppet, kan vi kanske vara sakliga nog att ställa en hyfsad diagnos. Och den, påstår jag, inramas av Benny Fredrikssons arbetsgivare; Stockholms stadshus som år efter år efter år inte tagit medarbetarenkätens bottenresultat på allvar. Genom att endast premiera effektivitet, självfinansiering och höga publiksiffror har Stadshuset framtvingat en ohållbar situation, vilken även Benny Fredriksson, i egenskap av den person han var, kan tänkas ha fallit offer för. Men ingen av oss kan påstå sig veta allt om de förmodligen komplexa orsaker som lett fram till att Benny Fredriksson valde att avsluta sitt liv eller vad som hände där i Sydney, dagarna innan resultatet av den externa utredningen skulle bli offentligt. 

Jag är personligen mycket ledsen över Benny Fredrikssons bortgång och tar avstånd från den hets som urartade i samband med hans avgång. På samma gång har jag stor respekt för de som vågar kritisera maktstrukturer. Maktstrukturer som i det här fallet representerades av Stadshuset och Benny Fredriksson i symbios. Det är och förblir sant, trots hans tragiska bortgång - och fantastiska sidor.

Precis så, varken svart eller vitt, kan det nämligen vara.

Även mina tankar är hos de närmast sörjande.

Med all respekt.