Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Satsa på att ge helheten – inte bara krigsrubriker

”Att framhålla och förklara klimatkrisen är inte ett partipolitiskt ställningstagande”, skriver Pär Holmgren (MP).
”Att framhålla och förklara klimatkrisen är inte ett partipolitiskt ställningstagande”, skriver Pär Holmgren (MP). Bild: Bild: Janerik Henriksson/TT, Shutterstock

Dagens ETC.

Klimatrapporteringen måste skärpa sig, skriver Pär Holmgren (MP), själv med en bakgrund som meteorlog på SVT. Hur ska vi annars få en kollektiv förståelse för hur hur akut vi behöver radikala och långsiktiga förändringar.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

”Ni är ärligt talat vårt enda hopp” sa Greta Thunberg under sin föreläsning för Dagens Nyheters journalister förra veckan. Hon har helt rätt. Det är bara media och andra makthavare som gemensamt har kapacitet att nå ut till den breda massan och på riktigt lägga om kursen för klimatrapporteringen.

För en markant kursändring är vi i svidande behov av.

Vi ser gång på gång hur klimatdebatten blommar upp efter att olika typer av extremväder våldsamt ödelagt natur och samhällen runt om i världen. Men när bränderna slocknat, värmerekorden blivit några dagar gamla eller orkanvindarna mojnat dröjer det inte länge innan samhällsdebatten är tillbaka i sina gamla hjulspår.

Media och makthavare får inte fastna vid att bara prata om klimatförändringarna som engångsföreteelser eller sensationsnyheter, med tillfälliga krigsrubriker på löpsedlarna.

Vi behöver en kollektiv förståelse för hur ohållbart vårt nuvarande samhälle är och hur akut vi behöver radikala och långsiktiga förändringar.

I början av 00-talet jobbade jag som meteorolog på SVT. Tillsammans med BBC var vi först i världen med att börja rapportera kontinuerligt kring klimatfrågan och dess konsekvenser. Detta var innan frågan blivit politiskt sprängstoff och vi kunde fokusera på att folkbilda kring hur klimatsystem och klimatförändringar fungerade.

När Al Gore 2006 släppte dokumentären ”En obekväm sanning” hände något. Trots vissa brister blev filmen extremt omtalad och gjorde att fler människor fick upp ögonen för den globala uppvärmningen. Svensk media vaknade också till.

Samma år var det val i Sverige. Fredrik Reinfeldt (M), som i valrörelsen menat att klimatet var en icke-fråga, gjorde en helomvändning när han och Alliansen tog makten. Helt plötsligt tog högern ställning i den fråga som Miljöpartiet stridit för sedan 80-talet, även om det från Alliansens håll oftast mest blev till tomma ord.

Jag tror att det var häromkring som oron kring att ett ökat fokus på klimatkrisen skulle gynna vissa partier mer än andra började smyga sig på hos nyhetsredaktionerna.  

Men att framhålla och förklara klimatkrisen är inte ett partipolitiskt ställningstagande. Att tillgängliggöra vetenskap och fakta om hur vår värld ser ut och fungerar är ett ansvar som alla journalister och makthavare bär. Slutsatsen kanske till och med är att om media inte lägger tillräckligt fokus på klimatfrågan gynnas de partier som bromsar klimatomställningen.

Det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn 2009 blev sedan som att dra ur proppen i badkaret. Medias intresse svalnade för en kontinuerlig och fördjupad klimatbevakning.

Kunskapen i samhället kring klimatfrågan är visserligen mer utbredd idag. Särskilt bland de yngsta generationerna, till stor del tack vare Fridays for future-rörelsen. Men det är långt ifrån tillräckligt för att vi kollektivt ska ta in allvaret i situationen.

Medierna måste göra mer för att dra sitt strå till stacken. Pandemin har slagit hårt överallt, men att klimatbevakningen på många håll satts på paus är skrämmande, för vi befinner oss mitt i två akuta kriser samtidigt. Det visar att vi är långt ifrån den krisinsikt som Greta Thunberg så klokt förklarar att vi behöver.

Public service ska präglas av folkbildningsambitioner. Det har Hanna Stjärne, vd för SVT, själv sagt.

Klimatkrisen tillsammans med den snabba förlusten av biologisk mångfald är, utan motstycke, vår tids största ödesfråga. Den borde därmed också vara högsta prioritet i folkbildningen på public service.

Idag är det främst dramatiska bilder av skogsbränder, översvämningar och stormar som snurrar förbi i nyhetsflödet.  

Hur omfattande humanitära och ekonomiska kriser måste den globala uppvärmningen leda till innan samhället i allmänhet och media i synnerhet behandlar klimatförändringarna som den katastrof de faktiskt är?

Vi behöver en klimatrapportering som ger ett helhetsperspektiv. Den måste gå till botten med krisen vi står inför och ställa aktörer som fortsätter att förvärra situationen mot väggen. Begrepp som koldioxidbudget, strålningsbalans och självförstärkande återkopplingar måste bli allmänt vedertagna.

Rapporteringen måste också gå hand i hand med vetenskapen och kunna förklara de verktyg vi har till vårt förfogande för att genomföra den gröna omställningen. Sist men inte minst måste rapporteringen kontinuerligt ge klimatfrågan det utrymme som ett existentiell nödläge av denna magnitud förtjänar.

00:00 / 00:00