Debatt: Så här kan Löfven lyckas med både klimat och rättvisa

En aktiv statlig industripolitik skulle kunna bli en avgörande svensk spjutspets genom klimatomställningen. Vi har närmast unika förutsättningar att producera viktiga material fossilfritt, utvinna nödvändiga omställningsmetaller och utveckla den energiteknik som framtidens elektrifierade ekonomier kommer vara helt beroende av. Ändå har vi länge befunnit oss på efterkälken. 

När Fredrik Reinfeldt vid World Economic Forum 2013 uttryckte att Sverige ”used to have people in the industry, but they are basically gone” avslöjade han hur nedprioriterad svensk produktion var då. Vi har börjat jobba ikapp förlorade år, men är fortfarande långt ifrån att nyttja hela vår potential.

Det saknas fortfarande en offensiv plan – och en visionär politisk berättelse – om vilken framtid industrin skulle kunna leda Sverige mot. Fossilfri produktion är inte bara avgörande för att klara omställningen, den skulle också kunna minska den sedan länge växande klyftan mellan stad och land. Det är en möjlighet att bredda klimatpolitiken i väljarnas ögon – låta den bli något mycket mer än konsumtionsmoral som endast passar den urbana medelklassens levnadsvillkor. 

För socialdemokratin borde det vara en uppgift av högsta prioritet. Med tanke på alla de ansträngningar som partiet gjort för att försöka stoppa högerpopulismens framväxt i regioner med vikande arbetsmarknader är det oförklarligt att inte industrins utveckling fått ta större plats. En politik som stöttar och stimulerar framväxten av nya jobb inom fossilfri produktion – ihop med satsningar på nödvändig infrastruktur och energiförsörjning – skulle kunna stärka ekonomiskt pressade delar av landet och göra dem bärande i omställningsprojektet. Det vore utmärkt regionalpolitik.

Under 2021 borde Stefan Löfven och -Socialdemokraterna göra två saker:

1. Tillsätta en socialdemokratisk omställningsminister, antingen på närings- eller infrastrukturdepartementet. Att garantera förutsättningar för industrins omställning bör bli ett av det nya statsrådets huvuduppdrag. I början av 2021 ska regeringen ombildas när miljöpartisterna Isabella Lövin och Peter Eriksson ersätts, det vore ett bra tillfälle att addera en sådan portfölj. Omställningen kräver samhällsplanering och statliga satsningar över en rad områden, så som infrastruktur, teknikutveckling, tillståndsprocesser, energiförsörjning och utbildning. Det vore rimligt att en minister ges särskilt ansvar att driva på, bevaka och samordna detta. För partiet skulle det också bli en plattform i klimatdebatten som länge saknats. 

2. Utforma ett offensivt omställnings-politiskt program för svensk industri till kongressen i november 2021 som sedan kan bli en del av valplattformen 2022. Syftet bör vara att uppnå två avgörande mål:

• Stötta basindustrin till fossilfrihet 

2020-talets regeringar måste satsa stort på infrastruktur samt forskning och utveckling (FoU) av centrala nyckeltekniker. Många viktiga insatser befinner sig nu i ett tidigt skede. Statligt ägda LKAB har precis offentliggjort en strategi för att övergå till koldioxidfri produktion av järnsvamp. Hybrit-projektet – ett partnerskap mellan Vattenfall, SSAB och LKAB för att åstadkomma fossilfri ståltillverkning – inleddes 2017. En annan utmaning är att utveckla metoder för koldioxidavskiljning och lagring (CCS), som kommer bli nödvändiga för viktig produktion som i nuläget inte väntas nå full klimatneutralitet (ett sådant exempel är cementtillverkning). Potentialen att lagra i svensk berggrund måste utredas noggrant. Det är såklart ingen optimal lösning, men att avfärda insatserna är otänkbart – tre av fyra omställningsscenarier som FN:s klimatpanel IPCC bedömer som kompatibla med 1,5 graders global uppvärmning förutsätter någon form av CCS. 

Utöver de produktionstekniska sprången kommer energiintensiva basindustrier också kräva effektivare produktion och transport av förnybar vätgas samt bättre batterisystem. 

De statliga stöden för den här sortens teknikutveckling har stärkts under nuvarande och föregående mandatperiod. Det är bra, men det kommer krävas betydligt mer. EU:s statsstödsregler, som nu håller på att ses över av kommissionen, måste utmanas. 

Kring nästa decennieskifte – när insatserna närmar sig storskalig implementering – behövs också långsiktiga marknadsstyrmedel för att garantera efterfråga på material som tillverkas fossilfritt (i relation till fossilberoende produktion). 

Om politiken redan nu gör denna avsiktsförklaring kommer det locka investeringar till pågående omställningsprojekt. EU:s roll i detta kommer att bli central. Inom Sverige blir det offentliga upphandlingsväsendet och subventioner givna verktyg. 

• Stimulera framväxten av en svensk omställningsindustri

Industripolitikens ambitioner bör sträcka sig längre än att enbart ställa om nuvarande produktion. Sverige har som ett av relativt få länder stor geologisk potential att utvinna metaller som är avgörande för den teknik som ska bära omställningen. Behovet av dessa kommer växa enormt. Regeringen talar exempelvis om att efterfrågan på neodym och kobolt, som används i vindkraftsgeneratorer och batterier, väntas öka med 2 200 respektive 2 400 procent. Återvinningsteknikerna är dessvärre ännu inte i närheten av att kunna bidra tillräckligt.

Men i Sverige har metallerna stannat i backen. En stor anledning till det är att tillståndsprocesserna för att öppna gruvor är oförutsägbara och långsamma. I stället sker brytningen huvudsakligen i Kina – som därigenom kan stärka sin geopolitiska position – och i andra länder med slavliknande arbetsvillkor. Vi räknar med metallerna i vår omställningsprocess, men gör inte själva vad vi kan för att se till så att de bryts på ett säkert sätt. Det duger inte. 

Näringsminister Ibrahim Baylan lovade för ett år sedan att tillsätta en utredning som ska se över regelverken, men arbetet har ännu inte påbörjats eftersom regeringspartierna inte kan enas om direktiven. 

Ingrepp i naturen är aldrig oproblematiska, det betyder dock inte att vi kan blunda för vårt ansvar. Svenska miljökrav ska upprätthållas, men prövningsprocesserna måste förbättras. Genom att höja mineralersättningen för utvalda metaller – som nu är låg i internationell jämförelse – och investera intäkterna i omställningsinsatser kan vi också se till så att klimatnyttan av brytningen ökar ytterligare. 

Sverige har även en industriell struktur för att bli en tongivande producent av metallernas slutprodukter. Ett tydligt exempel på det är den batterifabrik som Northvolt öppnat i Skellefteå. Staten kan främja tillverkning av sådan omställningsteknik genom att starta en klimatinvesteringsbank i syfte att minska kortsiktiga risker och möjliggöra viktiga initiala investeringar. 

Om socialdemokratin upprättar ett program för att uppnå dessa mål måste det ske mot tydliga garantier. Verksamheter som ges stöd ska beskattas i Sverige. Arbetares villkor och utbildningsmöjligheter ska garanteras genom övergången till fossilfrihet. Resultatet måste bli fler jobb, skatteintäkter och ökad levnadsstandard i hela landet – inte ytterligare ansamling av kapital i Stockholm. 

Omställningen kan vinna brett stöd om vi genomför den gemensamt som ett välfärdsland. Det här förstår socialdemokrater bättre än sina storstadsorienterade samarbetspartier, därför duger det inte att outsourca klimatfrågan till dem.