Debatt: Rätt att politisera vänskap – för att slippa rasismen

Artisten Kehlani ryter ifrån mot Trumpväljarna med orden: ”Vi är inte vänner om du stödjer Donald Trump.” Enligt Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson är det att ”politisera allting”, meddelar han på Twitter och menar att få saker gör honom ”så trött, sorgsen och orolig som denna attityd”. 

I sin efterföljande krönika vill han ogärna sätta ett likhetstecken mellan Trump och Trumpväljare och ursäktar de senare med att de ”tyvärr” inte hade något alternativ. I sak håller jag med Erik Helmerson. Att ”politisera allting” är en sorglig attityd och att säga upp vänskapen med alla sina politiska motståndare är i grunden lika barnsligt som det är kontraproduktivt. Men i detta fall har jag några invändningar.

Dels handlar det redan om världens sannolikt mest omtalade politiker just nu, går det att göra mer politik av situationen än det redan är? Jag gissar att Erik Helmerson avser själva vänskapen, och att dess politiserande är att ta det för långt. Enligt svensk ordbok är politisera att ”betona de (parti)politiska aspekterna av en fråga” och om det är vad att välja bort rasism och sexism från min vänskapskrets numera kallas erkänner jag mig mer än gärna skyldig. 

För det andra är Trump något mer än bara en politisk motståndare. Han är direkt farlig, vilket vi sett mer bevis på än någonsin under de senaste dygnen men som varit tydligt redan från början av hans kampanj. Han försöker ständigt att under-gräva demokratins fundament genom grundlösa anklagelser, avfyrade i så snabb följd att knappt ens erfarna journalister hinner med att rätta honom. Och man kan fråga sig om rättandet överhuvudtaget gör någon skillnad. I hans egna tillrättalagda världsbild är han i samma stund älskad kejsare som utstött paria.

Politik är för mig ett verktyg för att göra världen bättre. För vita medelklassmän som mig och Erik Helmerson är livet redan ganska gött och jag tycker generellt att man bör rösta på ett sätt som underlättar för de som har det sämre än en själv. Att ens kunna ha åsikten att ”allt är heller inte politik” är ett privilegium. Du och jag, Erik Helmerson, behöver på ett personligt plan inte oroa oss för att drabbas av en inskränkt aborträtt, övervåld mot svarta och att fattiga barn skiljs från sina föräldrar på obestämd tid. Men för väldigt många människor är detta på liv och död. 

Trumps USA är ett bevisligen svårare samhälle för flera utsatta grupper, däribland rasifierade, kvinnor och hbtq-personer. 

Jag kan inte ensam påverka hur USA styrs, men jag kan påverka vilka jag umgås med. Just därför anser jag mig ha rätten att undvika de som med sin röst stödjer rasism, sexism och homofobi. 

Alla Trumpväljare stödjer inte hans åsikter, påpekar Erik Helmerson. Det stämmer, men de hade samtidigt all möjlighet att rösta annorlunda. Därför är det för mig oviktigt hur hans supportrar definierar sig själva – stödjer du en antidemokrat stödjer du inte demokrati. 

Människors rätt att slippa grovt övervåld och systematisk diskriminering är för mig inte uppe för debatt och jag sorterar gärna ut de som inte håller med mig om något så grundläggande. Stödjer man någon som går emot en enig vetenskapskår och därigenom riskerar människors liv är man ingen vän. Ger man sin enda röst till någon som vill begränsa mina vänners rättigheter är man ingen vän. 

”Få saker gör mig så trött, sorgsen och orolig som denna attityd”, skriver Erik Helmerson.

Jag vet faktiskt något som gör mig än mer trött, sorgsen och orolig – människor som relativiserar sexism, rasism och klimatförnekelse.