Debatt. .

2015-08-25 11:13

Rasism spär på våld i hederns namn

Rasism och sexism går hand i hand. Därför kan lösningen på sexism aldrig vara rasism, skriver Mehrtab Motavvas.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I Aftonbladet den 18 juli skriver Gulan Avci (FP) och Tina Acketoft (FP) att ”V inte tar kampen för invandrarkvinnorna”. Kontentan i deras kritik går i grova drag ut på att Vänsterpartiets feministiska talesperson, Rossana Dinamarca, har missförstått så kallade ”hederskulturer” då hon den 13 augusti, i samma tidning, hävdade att det är viktigt att ”inte tappa den antirasistiska kompassen” i kampen mot våld och förtryck i hederns namn.

Medan Avci och Acketoft anser att ”hederskulturen är starkt kopplad till kultur, traditioner och religion”, menar Dinamarca att ”idén om att det patriarkala våldet kan begränsas till andra kulturer hjälper vare sig våldsutsatta kvinnor eller kvinnor som inte inryms inom denna definition av begreppet hedersvåld”.

Till att börja med känner jag en hjärtlig glädje över att feministen och aktivisten Zeliha Dagli i slutet av juli vågade tala ut om religiösa fundamentalisters begräsningar av kvinnors kroppar i svenska förorter. Detta är ett reellt problem som även jag har smakat på i olika förorter runtom i landet, bland annat på kvarterskrogar, badhus och busshållsplatser. Dessutom har jag brutit mig fri från våld och förtryck i hederns namn och är idag utbildad jourkvinna som tar kampen inom kvinnojoursrörelsen.

Jag delar alltså Avcis, Acketofts och Daglis mål – att män inte ska kontrollera kvinnors sexualitet genom att begränsa deras livsutrymme och utöva våld – men jag vänder mig mot deras analys. Patriarker hittar alltid ursäkter för att upprätthålla mäns makt över kvinnor. Om det inte är religionen, så är det hedern. Om det inte är naturen, så är det kulturen. Om det inte är nationen, så är det politiken. Om det inte är alkoholen, så är det svartsjukan. Men ursäkter och orsaker är inte samma sak. Orsaken till mäns våld är den universella patriarkala könsmaktsordningen, som drabbar kvinnor i olika former och grader. Kvinnor som diskrimineras på grund av rasifiering, klass, ålder, könsidentitet, sexualitet och funktionalitet löper större risk att drabbas av våld.

Dessutom vänder jag mig mot debattörernas medel. Rasism och sexism går hand i hand, därför kan lösningen på sexism aldrig vara rasism, vilket utpekandet av rasifierades etnicitet, kultur och religion är. Det är också ett antiliberalt påstående eftersom det förutsätter att individer med vissa bakgrunder är en homogen grupp vars kultur och religion är statisk. Kan liberaler som Avci och Ackatoft identifiera en enda sådan grupp i hela världen? Enligt en doktorsavhandling av Cecilia Fernbrandts, som undersökt våld mot utlandsfödda kvinnor i Sverige, är utlandsfödda kvinnor mer utsatta för våld både av infödda och utlandsfödda män. Om infödda män var jämställda, varför utsätts utlandsfödda kvinnor för mer våld även av dem?

Hur menar debattörerna att en muslimsk förortstjej vid namn Zeynab, som av sin familj blir utsatt för våld i hederns namn, ska känna förtroende för partier och organisationer som utpekar hennes bakgrund som orsak till våldet? Hur kan hon bryta sig fri från våldet om hon blir diskriminerad på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden samt utsätts för hatbrott på grund av sin självvalda hijab? Hur ska hon våga söka stöd hos samhället om samhället demoniserar och föraktar den hon är – precis som hennes familj?

 

 

Mehrtab Motavvas 
Intersektionell feminist i Botkyrka kommun