Debatt. .

2020-09-17 04:00
Isabella Lövin. Foto: Pontus Lundahl / TT
Isabella Lövin.
Puffetikett
Dagens ETC

Lövins efterträdare bör tacka nej till regeringen

Isabella Lövins avgång som språkrör för Miljöpartiet öppnar för ett organisationsexperiment: Välj ett kvinnligt språkrör som avstår från statsrådspost. Det föreslår Eva Bovin och Per Gahrton, språkrör för Gröna seniorer.

Sedan Miljöpartiet blev regeringsparti har kritiker ofta påstått att det gröna partiet nu har blivit likadant som de andra partierna. Det är förstås inte sant, varken ideologiskt eller organisatoriskt. Visst har mycket av den radikala ekologiska grundsynen dolts av regeringssamarbetet med de traditionella materialistiska socialdemokraterna. Den som läser MP:s program kan lätt se att partiet visserligen är mycket positivt till teknikutveckling (typ sol- och vindteknik med mera), men inte tror på evigt ökat resursslöseri och inte tycker lyckan kan mätas i BNP-tillväxt. MP anser visserligen att alla har rätt till meningsfulla jobb, men avvisar övriga partiers hysteriska arbetsmoralism (den så kallade arbetslinjen) som under det senaste halvseklet har stoppat förkortad arbetstid i takt med teknikutvecklingen (vilket ju var det normala fram till 1971). För att bara nämna två ideologiska grundbultar.

Också organisatorisk är Miljöpartiet annorlunda. Det är visserligen korrekt att Miljöpartiet övergett några av de gräsrotsdemokratiska modeller som infördes vid partibildningen 1981. Istället för fyra likaställda utskott fick partiet i början 90-talet en normal partistyrelse. Ungefär samtidigt övergavs det strikta förbudet för riksdagsledamöter att sitta i partiledningen. Men den stränga rotationen, som sätter en tolvårsgräns för riksdagsledamöter och en tioårsgräns för EU-parlamentariker, finns kvar. Det är också förbjudet att vara riksdagsledamot och kommunalråd samtidigt. Dessutom gäller naturligtvis den stränga könskvoteringen fortfarande. Och, inte minst, systemet med språkrör har överlevt och visat sig fungera så bra att andra partier ibland diskuterat att ta efter (men märkligt nog har inget ännu vågat).

Miljöpartiets gräsrotsmodell är således ett evigt experiment, där sådant som inte fungerar överges. Hos våra tyska vänner i Die Grünen fick en förbundsdagsledamot på980-talet sitta kvar bara en halv mandatperiod (två år) och skulle sedan ersättas av en Nachrücker. Det fungerade förstås inte. Die Grünen hade också mycket radikala krav på sina yrkespolitiker att avstå allt av sina arvoden utöver en genomsnittlig arbetarlön. Inte heller det höll. Men också Die Grünen (liksom de flesta gröna partier i världen) leds av två språkrör och har stenhård könskvotering liksom flera andra gräsrotsdemokratiska regler.

Mot denna bakgrund är det inte självklart att ett grönt språkrör ska sitta i regeringen. Snarare talar gröna grundprinciper däremot. Ändå har såväl MP som andra gröna partier oftast låtit sina språkrör bli ministrar när partierna uppnått regeringsstatus. Det finns många skäl till det. Men MP:s sexåriga koalitionsregerande har också visat hur svårt det är för en liten koalitionspartner att inför väljarna klargöra skillnaden mellan vad partiet egentligen vill och vad det lyckas få ”storebror” i koalitionen att gå med på.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

För MP är det ett överlevnadsvillkor att alla grönt sinnade väljare (som ju är betydligt fler än de cirka fyra procent som idag anger MP som bästa parti) tydligt ser att MP inte har övergivit sina principiella övertygelser och långsiktiga mål. Däremot har partiet valt att i regeringsställning få igenom så mycket grönt som möjligt, vilket är något annat än att lägga sig platt eller svika sina ideal.

Tyvärr har detta dubbla budskap inte nått ut tillräckligt tydligt. Isabella Lövins avgång öppnar möjligheten att pröva något nytt. Att låta det ena språkröret stanna utanför regeringen för att kunna satsa hela sin kraft på agitation för ideologiska gröna grundbultar. Naturligtvis kan det finnas risk för motsättningar mellan vad språkröret som inte är minister säger och vad det andra, ministerspråkröret, uttrycker. Men hur det kan fungera kan bara klargöras genom att modellen prövas.

En sak är klar: Modellen med båda språkrören som statsråd har visserligen lett till mängder av konkreta gröna framgångar, men inte lyckats skapa brett förtroende bland grönt sinnade väljare för att MP är deras parti. Ett alternativ är förstås att hela partiet lämnar regeringen, vilket kan bli oundvikligt om MP blir överkört både angående migration och Preemraff. Samtidigt har det nog för fler väljare än de som röstat grönt ett stort värde att MP:s regeringsmedverkan förhindrar att ett SD-beroende nationalkonservativt block får makten.

Därför bör MP nu göra ett nytt organisationsexperiment: Välj ett kvinnligt språkrör som avstår från statsrådspost! Däremot kan det nya kvinnliga språkröret, om hon har en sådan post, mycket väl fortsätta som riksdagsledamot eller EU-parlamentariker. Att vara parlamentariker är något helt annat än att vara statsråd och kan absolut förenas med av vara stenhårt ideologiskt språkrör.

De flesta av MP:s organisatoriska gröna nyordningar har varit lyckade. Ett från regeringen fristående kvinnligt språkrör kan vara enda möjligheten för MP att som regeringspartner fortsätta ta sitt helhetsansvar för Sverige i en svår situation och samtidigt tydliggöra vad den gröna visionen egentligen handlar om och därmed återvinna förtroendet hos de många väljare som tänker grönt men just nu inte lockas att rösta grönt.