Debatt: Le Moine är rätt kandidat

Jag var med att ge ordet ”miljö” en ny betydelse, i början av 60-talet. Detta var en kollektiv handling av zoologer, botanister, fältbiologer samt övriga naturvänner. Det nya var att miljö skulle vara något mätbart samt att miljöskador skulle vara något oavsiktligt. Ett bra exempel är insektsgiftet DDT, introducerat 1942, då uppfattat som ett mirakelmedel därför att det var mycket giftigt för insekter, men ofarligt för människor.

1962 kunde Rachel Carson avslöja att mätbara mängder av DDT, helt oavsiktligt, kunde utrota fåglar i USA, i boken ”Tyst vår”. DDT var således något nytt, ett miljögift.

Kring 1971 diskuterade vi, inom ovanstående kretsar, om vi skulle bilda ett miljöparti. Jag minns att ett argument mot detta var att det var onödigt att bilda ett ”brandkårsparti”, därför att alla automatiskt tar parti för brandkåren.

Nu har denna fromma förhoppning visat sig vara fel. Tydligast är nog exemplet med den apokalyptiska skogsbranden i Västmanland, 2014. Den berodde på att hela samhället var skamligt oförberett på en så stor brand, trots att det var välkänt från historien att det kunde ske. Samhällsansvaret utreddes och bekräftades i en stor utredning (MSB 31/3 2016), som ”glömdes bort”. Därför kunde katastrofen upprepa sig 2018, nu i tre landskap.

Samma lättfärdiga ansvarslöshet ligger nu bakom många skeenden i naturen och samhället, till exempel den senaste pandemin.

Mot förutsebara katastrofer kan ett litet parti som MP inte göra mycket om det inte skärper sig, läser in sig och aktiverar sig på ett mindre antal katastrofrisker.

Detta är en mycket rimlig plan, då det var så Miljöpartiet växte fram kring en viss (dubbel) risk: kärnkraften. Risken diskuterades redan på 60-talet.

Idag när MP ska utse ett nytt kvinnligt språkrör är det ingen av kandidaterna som är engagerade mot det tidiga Miljöpartiets ekologiska huvudproblem: kärnkraften! I stället är det MP:s olyckliga samling av ”alternativ” som exploderat och misslett de flesta kandidaterna. När skogen omkring dig brinner är det ingen som frågar efter dina alternativ! Att stadsdelar brinner är inte riktigt samma sak.

Även om Rebecka Le Moine inte heller talar om den radioaktivt kontaminerade framtid som redan är förberedd, är hon kunnigt engagerad mot förstörelsen av Sveriges största naturtyp, skogen. Trots att ”skogsmark” täcker huvuddelen av Sverige så utgör naturskogarna, som har många drag av urskog kvar, bara promillen av skogen i bebodda trakter. Le Moine förstår också värdet av mer kunskaper och egna upplevelser av naturen.

Le Moine verkar vara den enda kandidaten som anar storleken av de ekologiska kriser vi nu befinner oss i. Hon verkar förstå att det inte räcker med att ”MP är bäst på miljö av alla partier”. Endast lösningar som når enda fram är ekologiskt och humanitärt acceptabla. Till exempel räcker det inte med att ha varit bäst på att reducera koldioxidutsläppen om hundratatals miljoner människor ändå måste fly från förtorkade respektive översvämmade landskap. Sverige måste få världens rikaste människor att förstå att de måste betala några procent av sina förmögenheter, snart, för att förhindra detta. Alternativet är mycket dyrare eller oåterkallelig naturförstörelse.