Debatt: Låt inte skoldebatten bli en fälla för vänstern!

Lobbyisterna lägger skickligt ut betet för att få oss att bråka om vinster och aktieutdelning. Tillåtas, eller inte tillåtas? Tak eller fri sikt upp till stjärnorna? Men frågans kärna handlar inte alls om det. Utan om att alla elever i Sverige ska ha rätt till en gedigen skolgång med kvalitet och tillräckliga resurser.

Överallt pratas det om det svenska marknadsexperimentet med skolan. Äntligen! Kritiken har funnits länge men nu har det blivit en folksport att tycka till om – och mest vara emot – marknadsskolan och koncernernas expansion. Jag hade precis sprungit in i en vägg när Reepaluutredningen om vinster i välfärden var aktuell 2016 så mitt minne kanske sviker mig, men debatten var inte så här intensiv då. Vinden har vänt.

Varför skapar Björn Åstrands likvärdighetsutredning om skolan, som kom i april, sådana känslor när Reepalus undersökning aldrig nådde ut till vanligt folk? Den stannade på ledarsidor och i partiernas kommunikationsmaskineri.

Det finns ett huvudsakligt skäl. Åstrands utredning sätter fingret på den viktigaste frågan av alla – hur gör vi för att ge alla elever de bästa möjligheterna till en bra utbildning? Reepalus utredning lockade istället fram de politiska blockens tryggaste snuttefilt – för eller emot vinst.

Många har en uppfattning om skolägares rätt att tjäna pengar. Men inte många prioriterar det när det är dags att rösta. Alla elevers möjligheter till en bra skolgång är däremot en av de viktigaste frågorna för flertalet väljare. Det är därför det nu skrivs om marknadsskolan på kultursidorna. Och det är därför grävande journalister gör högklassiga reportage om koncernernas expansion. Därför startas det också uppror mot marknadsskolan bland lärare, och båda lärarfacken går ut hårt. En delförklaring till att marknadsskolan ifrågasätts mer än någonsin är att professionen börjat att berätta om vardagen. Den hetsiga debatten på kultur- och ledarsidor har inte uppstått i ett vacuum. Skolan har blivit en handelsplats för skolpeng och kunskapen om det är mycket större än förr.

Men det är inte politiker som förklarat hur elever och medarbetare drabbas av de negativa effekterna. Det är enskilda individer, som rektor Linnea Lindquist och läraren Filippa Mannerheim, som stått för utbildningen genom debattartiklar och att synas i sociala medier.

Det är självklart oerhört provocerande att koncerner gör rekordresultat samtidigt som det skärs ner på skolan. Men marknadsstyrningens konsekvenser är mycket mer omfattande än att det försvinner pengar. När de stora koncernerna etablerar sig dränerar de den kommunala skolan på resursstarka elever. Kvarlämnad blir ett mer resurskrävande elevunderlag som de kommunala skolorna får försöka att hjälpa bäst de kan. Och när elever och föräldrar gjorts till kunder har lärare och rektorer blivit servicepersonal. Något som tömmer yrket på status och pondus.

Skolkoncernernas lobby gör nu allt för att försöka locka vänstern att damma av sin snuttefilt, det redan nämnda hårda motståndet mot vinster i välfärden. Den resursstarka lobbyn vet att de aldrig kommer att vinna en sakdebatt om marknadsskolans segregerande effekter. De inser att det är omöjligt att skjuta ner bevisen för att den kommunala skolans elever får betala för aktieutdelningar. Det här är obestridlig fakta som till och med fått konservativa och liberaler att ifrågasätta friskolereformen. Koncernernas debatthajar vill att diskussionen ska bli som förr, där vänstern kallar högern för rovdjurskapitalister och högern stämplar vänstern som dödskommunister. Det är deras snuttefilt och trumfkort. Kan de få allt att handla om vinsternas vara eller icke vara kommer de att vinna.

Marknadsskolans försvarare har skrivit mycket som verkat korkat. Desperationen lyser igenom i språkbruk och tonläge. Vi kritiker har kallats än det ena och än det andra. Men deras retorik är inte så dum som den verkar. Det är en uppenbar, genomtänkt strategi för att flytta fokus från alla elevers möjligheter till en bra skolgång, till en ideologisk kamp mellan vänster och höger. Om den där heliga profiten.

Skolkoncernlobbyn har en poäng när de säger att vinst­erna är små i jämförelse med kostnaderna. Men konse­kvenserna för kommunala skolans lärare och elever är enorma. Vänsterpolitiker har nu ett gigantiskt ansvar för att låta sin egen snuttefilt ligga kvar oanvänd i retorik­lådan. Gå inte i fällan. Skolkoncernernas vinster är inte det stora problemet. Problemet är hur vinsterna uppstår. Enorma mängder kapital pumpas in i koncernerna för att den privata skolsek­torn ska kunna växa och ta allt större marknadsandelar. Målsättningen är att den privata sektorn ska bli så stor att det blir omöjligt för politiker att genomföra reformer som skapar rättvisa villkor. Villkor där kommunens elever inte betalar för koncernernas vinster.

Det muterade marknadsexperimentet stoppas inte genom att vänsterpolitiker försöker övertyga liberaler om att vinst är något fult. Ska koncerneras makt rubbas behövs en muskulös motkraft. Den måste bestå av den stora majoritet svenskar som vill att skolan ger alla elever de bästa möjligheterna till en bra skolgång. Allt fler förstår nu att sådana möjligheter aldrig kan skapas i en marknadsstyrd skola.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.